bokmalen

Titel: City of Glass
Författare: Cassandra Clare
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2009
Bokförlag: Walker Books
Antal sidor: 492
Översättning: -
Serie: The Mortal Instruments (Book Three)


This title is the third and final instalment in the bestselling urban gothic fantasy sequence, "The Mortal Instruments". With two of the Mortal Instruments now in Valentine's hands, the world of the Shadowhunters teeters on the brink of civil war. Jace and the Lightwoods are recalled to Idris, the Shadowhunters' remote and hidden home country, where a search has begun for the last of the Instruments, the Mortal Glass. Clary finds herself caught up in the chaos as the delicate social order of the Nephilim begins to shatter, pitting Downworlder against Downworlder and Shadowhunters against each other. When the City of Glass falls under attack, can Downworlders and Nephilim fight together to defeat Valentine, or will their longstanding hatred destroy them all? And when Clary discovers the unbelievable truth about her own past, can she find Jace before it's too late?

Min åsikt:

(OBS! HAR DU INTE LÄST DE ANDRA TVÅ BÖCKERNA I DENNA SERIEN BÖR DU INTE LÄSA DENNA RECENSIONEN)

Wow, wow, wow och återigen wow. Det var länge sedan jag stötte på en sådan här bra bok!

Ettan och tvåan var fantastiska, den här var freaking unbelievable. Jag grät, skrattade, aww:ade, tindrade med ögonen och smålog genom hela boken. När jag hade läst ut den kände jag ett sådant lyckorus men samtidigt en sådan djup sorg att den vart över. Som tur är väl att det finns en fyra.

Karaktärerna är lika imponerande som vanligt (om inte mer) och jag förvånade mig själv genom att hitta en ny förälskelse i Simon. Jag antar att jag äntligen kan se hans riktiga jag eftersom att jag inte längre kan irritera mig på att han hänger och klänger efter Clary hela tiden som att han vore hennes svans. Vilket är väldigt bra då de tydligen ska fokusera ganska mycket på honom i nästa bok och det längtar jag till. Speciellt för att jag vill veta vad som kommer att hända mellan honom och Maia, jag har ju ganska svårt för att tro att han och Isabelle skulle passa ihop. Men också för att jag på något sett inte riktigt har fått något grepp om honom och vill lära känna honom mer då det känns som att jag redan vet allt om de andra karaktärerna.

Jace, är fortfarande en utav favorit karaktärerna och jag gillar till och med honom lite mer (hur det ens kan vara möjligt) efter denna boken. Han fortsätter att spela svårflörtad, missförstod och kaxig men han har fortfarande sina stunder och jag verkligen smälte över vissa av hans förklaringar till Clary. Man märker dessutom att Clary och Jace har utvecklats och mognat, de kan mer om sina krafter och vet nu hur de ska använda dem. De får även reda på mer om deras förflutna som delvis kom som en chock för mig medan jag samtidigt någonstans inom mig alltid hade vetat att det vart så.

Slutet var fantastiskt och jag skulle inte kunna komma på något bättre slut och det finns inte ord för att beskriva hur fantastiskt slutet vart och jag känner mig mycket mer än nöjd. Det enda jag oroar mig för just nu är att jag, på grund av den här boken, har väldigt höga förväntningar på City of fallen angels och är så rädd för att bli besviken. Att Clare är en fantastisk författare är det ingen fråga om men jag undrar om hon har kapaciteten att göra en lika bra fortsättning. Jag kan inte göra något annat än att hoppas. Men först ska jag ändå läsa Clockwork Angel, eftersom att alla rekommenderar att läsa den först så att man inte blir så förvirrad i fallen angels. Och jag är ganska dryg ibland när det gäller engelska böcker.

Bokens första mening: The cold snap of the previous week was over; the sun was shining brightly as Clary hurried across Luke's dusty front yard, the hood of her jacket up to keep her hair from blowing across her face.

Bokens sista mening: She looked at the fireworks exploded in a shower of sparks – sparks that painted the clouds overhead as they fell, one by one, in streaking lines of golden fire, like anges falling from the sky.

10+/10

Titel: City Of Ashes
Författare: Cassandra Clare
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2008
Bokförlag: Walker Books
Antal sidor: 411
Översättning: -
Serie: The Mortal Instruments (Book two)

This is the second book in the bestselling urban fantasy trilogy, "The Mortal Instruments".With her mother in a coma and her father hell-bent on destroying the world, Clary is dragged deeper into New York's terrifying underworld of werewolves, demons and the mysterious Shadowhunters. Discovering the truth about her past was only the beginning, now Clary must save the world from her own father - the rogue Shadowhunter Valentine. With two of the Mortal Instruments at his command, Valentine is assembling an army of demons to wage war on the council of Shadowhunters and destroy them once and for all. As the battle begins, Clary must face her darkest fears - and come to terms with her feelings for a boy she wishes wasn't her brother.

Min åsikt:

(OBS! HAR DU INTE LÄST FÖRSTA BOKEN I DENNA SERIEN SÅ BÖR DU INTE LÄSA DENNA RECENSIONEN)

Efter den oväntade twisten i slutet av City of Bones vart det första jag gjorde efter att jag hade läst ut boken att åka till biblioteket och låna fortsättningen: City of Ashes. För att jag ville så himla gärna veta vad som skulle hända mellan Clary och Jace, vad Valentine planerade att göra härnäst och såklart läsa mer om den otroliga Magnus Bane som jag för övrigt inte kan förstå att Cassandra Clare har skapat. Vilket jag själv inte skulle kunna göra och därför är jag på ett sett väldigt avundsjuk på Cassandra Clare, hur hon kan hitta på en sådan här ide och sedan göra den bästa historien utav det. Dessutom skriver hon korrekt och verkar alltid ha de bästa citaten att skriva. Japp, jag har definitivt hittat en ny favorit författare.

City of Ashes vart, kan jag säga, inte lika bra som City of Bones. Men den vart fortfarande bra och det var roligt att läsa mer om de fantastiska karaktärerna, lära känna dem mer. Dessutom kan jag säga (och jag är inte stolt över det) att jag förmodligen är den enda som börjar irritera mig lite på Simon eftersom att han hela tiden hänger efter Clary och blir sur så fort Jace och Clary bara pratar med varandra. Missförstå mig inte, jag tycker fortfarande om hans och Clarys vänskap och jag förstår att han gillar Clary väldigt mycket och vill skydda henne, men jag tycker att han ibland går lite för långt. Dock hoppas jag att jag kommer att ändra åsikt i nästa bok. Speciellt eftersom att City of fallen angels tydligen ska fokusera mycket på Simon.

Clary, Jace, Magnus, Isabelle, Alec är karaktärer jag fortfarande älskar och gör det lite mer för varje sida jag vänder. Dessutom har en ny karaktär dykt upp, som jag för övrigt verkligen gillar: Maia. Jag tycker faktiskt att hon och Simon passar väldigt bra ihop och det återstår att se hur deras förhållande kommer att utvecklas. Ifall de kommer att bli mer än vänner eller inte.

Valentine, ja Valentine. Som jag faktiskt både gillar (ja, en liten del utav mig gör faktiskt det) men samtidigt inte gillar. Jag gillar inte det han har gjort mot Jocelyn, Clary, Jace och hela världen utav Shadowhunters och Downworlders. Samtidigt som jag på något sett fortfarande gillar honom, kanske för att jag inte kan hata någon karaktär som Cassandra Clare har skapat. Eftersom att hon alltid har något speciellt med karaktärerna hon skapar, som gör att man bara inte kan låta bli att älska dem.

Bokens första mening: The formidable glass-and-steel structure rose from it's position on Front Street like a glittering needle threading the sky.

9/10

Titel: Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag
Författare: Sara Ohlsson
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011
Bokförlag: Gilla Böcker
Antal sidor: 297
Översättning: -
Serie: -

Olivia är dumpad. John vill inte längre vara ihop och hon fattar inte hur hon ska kunna överleva ensam. Vem är hon utan John, utan det perfekta förhållandet? Är hon verkligen en sån som bara kysser den hon älskar? Eller är det så enkelt som Danijel säger att man ska skratta när man är glad, skrika när man är arg och ligga när man är kåt? JAG ÄR TYVÄRR DÖD OCH KAN INTE KOMMA TILL SKOLAN IDAG idag är en träffande, ifrågasättande, het ungdomsroman om att lyssna mer på sin kropp än på ryktena som sprids.

Min åsikt:

Det jag gillar mest med svenska ungdomsböcker är att de alltid är så ärliga och verkliga, de speglar tonåringars vardag (inte allas då såklart men några, det som hände i den här boken kan liksom hända vem som helst). Tyvärr så brukar jag alltid tycka att sådana här böcker är tråkiga, eftersom att min favorit genre är fantasi, men jag kan inte säga att den här var tråkig för att det vart den inte. Man var fast sedan första sidan till slutet och sidorna är farligt korta som får en att tänka ”Nej men jag läser en sida till, det går ju snabbt. Eller kanske en till, det är ju inte så långt” o.s.v. Speciellt med tanken på att jag läste ut boken på en dag. Så den var inte tråkig och den var lättläst, samtidigt hade författaren skrivit på ett sätt som fick mig att förstå hur Olivia kände om John och hur hon så förtvivlat ville ha honom tillbaka. Att hon tappade balansen sådär, för bara en endaste handling. Men som jag sa innan så är det här oftast inte någon sådan bok som jag brukar gilla och i slutet började den bli riktigt irriterande.

Karaktärerna var verkliga och deras personligheter lyste upp boken en aning. Min favorit var nog Tor, som är en sådan underhållande, skön och trevlig kille som jag gärna skulle kunna vara vän med. Någon som var lite mer irriterande var huvudpersonen Olivia. Det blev bara för mycket i slutet och jag kastade boken i golvet några gånger, samt suckade när hon hela tiden festade, låg med en kille, mådde dåligt efteråt, festade igen för att dämpa ångesten, ligger med ny kille, mår ännu sämre, måste festa igen o.s.v. Okej, jag förstår att det är det som kallas för beroende men det blev bara för mycket. Det blev jobbigt att fortsätta läsa och slutet gick för snabbt och slutade abrupt.

Spoiler: Jag hatade dessutom hur hon bara lät John utnytja henne hela tiden i slutet, hon låter honom bara göra lite vad han vill med henne. Å, jag blir så frustrerad. Slut på spoiler!

Sedan så förstår jag inte vad syftet med hela boken vart, vad är det meningen att jag ska veta och känna nu efteråt? Att det är okej att göra vad man vill, men att man samtidigt måste vara beredd på att det förmodligen kommer att sluta väldigt dåligt. För att jag ser bara ingenting i det. Kanske är det för att jag funderar för mycket, eller för lite. Kanske är det för att jag är för ung och inte riktigt kan förstå. Kanske ska jag prova läsa den igen om några år.

För mig var boken varken dålig eller bra. Bara okej.

Första meningen i boken: Han lutar armbågarna mot knäna och gömmer ansiktet i händerna.

5/10

Titel: Mer än ögat ser
Författare: Melissa Marr
Originaltitel: Wicked Lovely
Utgivningsår: 2008
Bokförlag: B WHALSTRÖMS
Antal sidor: 342
Översättning: Carina Jansson (Original språk: Engelska.)
Serie: Mer än ögat ser serien. (Första boken)


Aislinn står inför sitt livs svåraste val.
Om hon väljer den vackre Keenan förlorar hon inte bara sin frihet, hon förlorar också den hon egentligen älskar ...

Aislinn är sjutton år och en till synes helt vanlig tjej. Hon är kär i Seth, en kille som många tjejer dras till. Men om hon avslöjar sina känslor för honom är hon rädd att förstöra deras vänskap.
En ny kille i skolan, Keenan, börjar intressera sig för henne. Hon känner sig märkligt dragen till honom på ett nästan sjukt sätt. Men det är något konstigt med honom. Är han som hon?
För Aislinn är allt annat än vanlig - hon ser mer än andra. Precis som sin mor och mormor är hon "synsk" och kan se de osynliga. En gåva som hon helst skulle slippa. För de osynligas värld är både vackrare och grymmare än något öga skådat.
Nu hemsöker de henne. Uppvaktar henne. Men vad är det egentligen de vill henne?

Min åsikt:

Mina känslor om den här boken är väldigt blandade. Vissa scener och så i boken var helt okej och vissa var till och med bra men det fanns även en massa scener som jag fnös (eller till och med skrattade åt) högt för att de var så löjliga.

Jag kommer ihåg när jag såg serien för första gången och omslagen gjorde mig mållös. Jag satt i min kusins rum och kikade runt lite i hennes bokhylla tills jag fick syn på en väldigt intressant bok med ett väldigt vackert omslag. Det vart tvåan i denna serien som då heter Under din hud. Min kusin berättade lite mer om serien och jag bestämde mig för att ge den en chans. Så jag lånade hem första boken i serien, nästa dag, från biblioteket.

De första tvåhundra sidorna var inte bra. Jag segade mig igenom det och önskade så förfärligt att den skulle ta slut. Men sedan de sista 100-200 sidorna började det äntligen bli lite fart. Det blev en aning spännande och man blev äntligen lite fäst i historien för att den sedan skulle sluta på det bästa möjliga sätt, jag verkligen älskade epilogen. Det räddade boken lite, men tyvärr så kan jag fortfarande inte kalla den bra. Den är bara okej.

Karaktärerna är heller inga jag kommer att minnas direkt. De var bara tråkiga och vanliga små grå prickar, förutom möjligtvis Donia men jag tvivlar på det. Jag har förmodligen glömt alla namnen om en vecka. Den så kallade kärleken mellan Aislinn och Seth är inget jag kommer att komma ihåg i heller. Visst kärleken fanns där, men den var inte så stark så att man kunde riktigt känna den och när de pratade med varandra (gav varandra löften och sa att de älskade varandra o.s.v.) så kändes det inte så trovärdigt. Författarinnan hade skrivit det på ett sätt så att man kände att de inte riktigt menade vad de sa. Dessutom tyckte jag att deras förhållande var en aning irriterande då de bara klängde på varandra som små valpar och lekte ”jag-kan-inte-leva-utan-min-pojkbän/flickvän” lek. Nja, inte något jag gillar direkt. (SPOILER!) Däremot så gillade jag Donia och Keenan's förhållande och det var kanske därför jag älskade prologen så mycket. Kombinationen mellan eld och is. Det är bara ni som har läst den som fattar vad jag menar.

Bokens första mening: Sommarkungen knäböjde framför henne.

Bokens sista mening: Det är inte perfekt, men det kommer att bli.

2/5

Titel: Karriär och Köksbesvär
Författare: Sophie Kinsella
Originaltitel: The Undomestic Goddess
Utgivningsår: 2008
Bokförlag: Damm förlag
Antal sidor: 368
Översättning: Elisabet Fredholm (Original språk: Brittiska.)
Serie: -

Det här är berättelsen om en flicka som behöver ta det lugnt. Som behöver finna sig själv. Som behöver bli kär. Och som behöver upptäcka hur man använder ett strykjärn.

Samantha är jurist på en stor advokatfirma i London. Hon arbetar dygnet runt, har inget socialt liv och det enda hon vill, är att bli den yngsta delägaren någonsin. En dag begår hon ett misstag, ett misstag som hotar hela hennes karriär. Istället för att stanna och försöka fixa till det lämnar hon desperat kontoret och hoppar på ett tåg utan att ens se vart det går. Hon kliver av vid en okänd station och går på måfå fram till ett av husen. När hon ringer på dörren tror familjen att hon söker jobbet som hembiträde. Utan att veta hur det har gått till har Samantha tackat ja och satt igång med sina nya arbetsuppgifter.
Samanthas arbetsgivare anar inte att de har anställt en Cambridgeutbildad advokat med en IQ på 158 och Samantha vet inte ens hur man sätter på ugnen. Men kanske, kanske är hon inte så hopplös på hushållsgöromål som hon tror. Kan hon, med lite hjälp, hålla sin bakgrund hemlig och därmed hålla sig gömd för sin mamma och sina arbetskamrater? Och hon kan kanske också passa på att lära känna den trevlige trädgårdsmästaren.

Min åsikt:

Karriär och Köksbesvär är ännu en fantastisk bok av Madeleine Wickman (mest känd för Sophie Kinsella). Hennes förmåga att kunna skriva så korrekt och kunna lägga in skämt på exakt rätt ställen är något jag beundrar väldigt mycket.

Jag är dessutom stolt över att säga att hon från och med nu läggs på listan utav mina favorit författare. Mest på grund av att hennes böcker alltid får mig att bli så avslappnad och full av skratt, ingen av hennes böcker har någonsin gjort mig besviken och det gör inte den här heller. Jag har skrattat mig igenom halva boken och undrar hur Samantha hela tiden lyckas trassla in sig i så mycket trubbel hela tiden och hon är ju inte i heller lite förvirrad och förvirrande eftersom att hon aldrig tycks kunna bestämma sig för något.

Trish är ännu en älskvärd karaktär som också är väldigt dum i huvudet, men inte på ett irriterande sätt utan på ett väldigt roligt sätt. Så jag har skrattat väldigt mycket åt henne också.
Om jag måste klaga över något med den här boken så får det bli att det blev i slutet väldigt irriterande att Samantha aldrig kunde bestämma sig. Hon gick fram och tillbaka hela tiden utan att veta vad hon ville, men trotts det så blev jag glad över det beslut hon tog tillslut.

Bokens första mening: Skulle du beskriva dig själv som stressad?

Bokens sista mening: Vara vem jag vill.

9/10

Äntligen har jag då fått sätta mig ner och fixa klart designen på bloggen. Det känns bra och jag känner mig nöjd. Liten extra fixning i menyn ska också göras, men det får bli senare.
Nu ska jag lägga in alla recensioner jag har sparat på datorn. Senare kommer det även att dyka upp ett Recensioner A-Ö inlägg.

Och jag höll nästan på att glömma:
Gott nytt år på er!