bokmalen

Författare: Richelle Mead

Originaltitel: -
Utgivningsår: 2007-2010

Bokförlag: Puffin Books

Antal sidor: 336, 336, 464, 512, 496, 608

Översättning: -
Serie: Vampire Academy (Hela serien)

(Ha bara lagt in handlingen till första boken, för att undvika spoilers.)

Efter två år på rymmen är Rose och Lissa tillbaka på S:t Vladimirs skola - en ganska ovanlig internatskola för unga vampyrer, moroi, och halvvampyrer, dhampirer.

Lugna, eftertänksamma Lissa Dragomir är en moroiprinsessa, en dödlig vampyr med magiska krafter. Hon måste hela tiden skyddas mot de odödliga strigoi, de farligaste och mest blodtörstiga av alla vampyrer. 

I hetsiga och rappkäftade Rose Hathaways ådror flyter människoblod och vampyrblod i en kraftfull blandning. Hon är en dhampir, och hon är Lissas bästa vän. De onda strigoi har svurit att Lissa ska bli en av dem, och det är Roses uppgift som beskyddare att försvara Lissa - till varje pris.

Jag hörde först talas om den här bokserien förra året, på bokrean. Jag vart då ute och kollade efter helt andra böcker när min kusin visade Vampire Academy och Frostbite för mig, på svenska då alltså. Det vart ungefär runt den tiden som jag började komma över min twilight-hysteri och vart därför väldigt trött på vampyrer. Jag sa då bestämt nej medan hon köpte båda två.

När jag kom hem så blev jag ändå nyfiken och läste första kapitlet utav Törst (Vampire Academy) på nätet och blev genast intresserad ändå. Nästa dag hade jag lånat båda två på biblioteket. Jag läste ut dem och tyckte att de vart... bra, helt okej liksom. Ingenting som vart dåligt men inte i heller något som vart fantastiskt. Därför tog det ett litet tag innan jag läste Shadow Kiss, men jag gjorde det till slut eftersom att jag vart tvungen att veta hur det skulle gå mellan Dimitri och Rose. Och åh vad glad jag är över att jag gav den tredje boken en chans, för att efter den så vart jag fast. Serien gick helt plötsligt ifrån bra till freaking unbelievable. Ni kan kanske då förstå hur höga förväntningar jag hade på resten utav serien. Och hur är det då möjligt, frågar jag mig själv varje dag, att de överskred mina skyhöga förväntningar? Speciellt de två sista böckerna, som är så bra att det knappt är sant. Jag lånade först Blood Promise och Spirit Bound på biblioteket och läste snabbt ut de båda. Och sedan fick jag vänta och vänta på sista boken och jag vart nära att bli helt galen på de veckorna och när jag väl fick den, utav min kusin, på min födelsedag så vart det knappt att jag kunde hålla fingrarna borta ifrån den. Men jag vart tvungen att vänta ytterligare någon timme på grund av alla gästerna som ville ha mig närvarande på mitt eget födelsedagskalas. Men sedan när alla hade gått hem så slängde jag mig över boken och läste, läste och läste. Tills det inte fanns något mer att läsa och då vart jag nära att bryta ihop. Jag kunde inte tro att, efter alla dessa böckerna, att Rose's historia vart över. Jag visste att Bloodlines serien också skulle komma ut, men det är ändå inte samma sak.

Historien och grunden bakom Vampire Academy är något jag tycker om väldigt mycket. Att det är baserat på en gammal rumänsk mytologi är väldigt häftigt. Jag har aldrig läst något innan som har varit baserat på något sådant. Så intressant är det. Jag gillar också sedan hur Mead har utvecklat det, gillar iden med att Dhampirer är beskyddare åt Moroi samt att det finns tolv kungliga släkten som tar alla besluten och bestämmer i deras värld. Är systemet orättvist? Ja, men det är också det som gör det så realistiskt. Jag gillar dessutom dhampirernas mantra: They come first, de kommer först, ni moroi.Det är vad de har trott på i hela sitt liv, vad de har växt upp med. Jag tycker också om att människorna och de goda vampyrerna (moroi) för flera hundra år sedan levde tillsammans, då människorna visste om vad de vart och ändå accepterade dem. Och därav kom ju dhampirerna. Men sedan drog de ju sig undan från människorna och är därför en förklaring till varför de bara bleknade för dem och kom till att bli myter och sagor. Jag gillar att Mead har en förklaring till allt det där och det gör bara så att allting verkar ännu mer realistiskt, trotts att det handlar om ett ganska orealistiskt ämne: vampyrer. Så bara handlingen och bakgrunden får högsta poäng utav mig och det är inte ens det som är det bästa med serien. Det finns något som är ännu bättre och det är det som får mig att älska serien så mycket mer: karaktärerna, deras utveckling och relationerna emellan dem.

Huvudpersonen Rose är nog min favorit och har varit det igenom hela serien. Hon är stark, självsäker, håller sig inte undan, kaxig, hon skyddar dem hon älskar och är bara helt igenom awesome. Helt motsatt till alla andra tonåriga, kvinnliga huvudpersoner som finns i böckernas värld idag, och det är förmodligen därför jag gillar henne så mycket. Hon och hennes bästa vän Lissa är också de jag anser har utvecklats mest igenom serien. Jag menar ifall man tittar på dem i första boken och sedan i sista, wow vilken skillnad. I första boken vart Rose en kaxig bråkstake som gärna handlar före hon tänker, men samtidigt så ser man hur mycket hon bryr sig om Lissa och vill skydda henne och alla de hon bryr sig om. Sedan i sista boken så har man sett henne gå igenom det mesta, både psykiskt och fysiskt, och hon är nu praktiskt taget vuxen. Men hon har ändå, på något sätt, kvar den gamla personligheten till hundra procent.

Lissa däremot kunde jag knappt stå ut med i början. Jag gillade inte riktigt hur hon alltid tyckte att Rose skulle göra allting och det kändes lite som att hon tänkte: men jag lägger det på Rose's redan tunga axlar så fixar hon allting och så behöver jag inte göra något själv. Okej, jag förstår hennes tillit till Rose men det här blir bara för mycket. Sedan har hon däremot växt till sig genom böckerna och i de sista två så kan jag inte låta bli att älska henne också. De perfekta huvudkaraktärerna. Jag måste också lägga till här att jag älskar deras vänskap och hur de alltid ställer upp för varandra. Jag saknade det lite i trean och fyran, men älskar hur det utvecklas sedan.

Sedan så har vi våran Dimitri. Å, vilken älskvärd karaktär. Han är motsatsen till Rose men är samtidigt precis som henne och å (japp, jag å:ar väldigt mycket när det gäller den här serien) vad de två passar ihop. Precis som två pusselbitar. Älskar de två tillsammans och varenda stund de delar kan man inte låta bli att glädjas utav. En utav de bästa paren som finns i världshistorien. Vadå åldersskillnad? Vadå, vadå? Åldern är ju bara en siffra! Speciellt när det gäller de här två.

Vi har också våran Adrian, som jag kanske inte gillade så mycket i andra boken men kom sedan att gilla i fyran och femman, som också är en utav de bästa karaktärerna som finns. Och jag tycker så synd om honom efter sista boken, men just därför ser jag också fram emot att läsa mer utav honom i Bloodlines.

Vi har också våran Abe, som också är helt igenom awesome och jag kan inte låta bli att älska hans och Rose's relation. Sedan har vi även Victor, Christian, Jill, Sydney, Mason, Eddie, Janine, Hans, Sonya, Mikhail. Ja den listan skulle kunna göras hur lång som helst, men nu får jag nog ta och begränsa mig lite.

Det här är alltså en helt igenom fantastiskt, underbar bokserie som jag inte kan få nog utav och jag är så glad över att jag började läsa den. Jag kan förstå att man har sina tvivel i de första två böckerna men sedan kan jag inte förstå hur inte någon skulle vara förälskad.

Bästa boken i serien: Hm... Innan har jag alltid sagt att jag aldrig skulle kunna välja mellan Shadow Kiss, Spirit Bound och Last Sacrifice. Men nu, efter att ha läst om hela serien igen så kan jag säga att Last Sacrifice, den sista och avslutande boken i serien, är snäppet bättre än de andra två.

Sämsta bok i serien: Första boken, Vampire Academy, får det bli. Trotts att även den är bra så är den inte i samma höjd som de andra böckerna.

10+/10