bokmalen

 

- Mojo och Josef, Shoo Bre.

 

Titel: Dubbelbokat

Författare: Sophie Kinsella som Madeleine Wickham

Originaltitel: Sleeping Arrangements

Utgivningsår: 2001 (sv 2012)

Bokförlag: Damm förlag

Antal sidor: 272

Översättning: Annika Sundberg
Serie: -

 

Vad händer när två familjer tvingas bo i samma sommarhus en hel vecka? Vilka hemligheter dyker upp och står de verkligen ut med varandra?

 



Chloe behöver verkligen semester. Hon är så trött på att sy bröllopsklänningar och hennes man är deprimerad efter neddragningar på företaget där han jobbar. Då erbjuder hennes rike vän Gerard att låna ut sitt sommarhus i Spanien - perfekt!



 

Hugh är olycklig. Hans fru ägnar sig åt shopping och renovering och han får arbeta hårt för att ha råd med allt. Han har nästan aldrig tid att umgås med sina barn och känner dem inte alls. Sådan tur att hans vän Gerard har erbjudit dem att låna ett hus i Spanien så att han kan vila ut.



 

Båda familjerna anländer till sommarhuset och får en chock. Gerard har dubbelbokat dem. Besvärat försöker de komma överens, men spänningarna stiger i värmeböljan. Vem får ihop det med vem och vilka har ett förflutet tillsammans?

---

 

 

Min åsikt:

Jag hade oerhört stora förväntningar när jag öppnade den här boken eftersom att jag har så fullkomligt älskat de andra jag har läst utav Sophie Kinsella. Och som vanligt visar det sig att de är för höga.

Det bär emot att säga detta men det här är helt klart den sämsta jag har läst utav henne. Totalt värdelös är den inte, men det fanns inte mycket att hänga i julgranen tyvärr. Blev faktiskt väldigt besviken på Dubbelbokat.

 

En utav de bästa sakerna med hennes böcker har alltid varit humorn, och jag har alltid sagt att jag har skrattat mig igenom största delen utav hennes böcker. Därför hade jag väntat mig ett stort skrattkalas men fick i stället nästan motsatsen. Den här boken skiljer sig mycket från hennes andra då den går mycket djupare och blir då mycket allvarligare. I stället för en komedi blir det kärleks drama på högsta nivå. Visst hade den sina roliga stunder, men det var ändå på ett så pass annorlunda sätt att jag inte riktigt tycker att det räknas.

Kom faktiskt att tänka på en film och bok medan jag läste. Filmen var då Trubbel i Paradiset och även ifall jag inte riktigt har sett hela den filmen så fick jag stora igenkännings faktorer hela tiden. Livet är en fest (vars namn på författaren jag har glömt) var boken jag tänkte på eftersom att den har ungefär samma handling och koncept som Dubbelbokat. Så ifall man slänger ihop de två, skulle jag nog säga att man har något som är ganska snarlikt Dubbelbokat.

 

På ett sätt var det roligt att se lite utav Wickham's andra sida och jag tror faktiskt att jag verkligen hade gillat Dubbelbokat (för att jag tyckte verkligen om handlingen och hela den här iden) om jag ifråga hade gillat karaktärerna, vilket jag ser som det andra stora problemet.

Mina känslor kring dem gick upp och ner i en häftig berg och dalbana igenom hela boken. Chloe var först min favorit men efter en händelse i ungefär mitten utav boken gick jag över till att avsky henne istället, jag hatade verkligen att hon inte tog tag i sina problem utan bara springer ifrån dem hela tiden och vissa utav de val hon gjorde.... usch. Tyckte verkligen synd om Philip ibland. Men sedan tyckte jag ändå att hon rättade upp sig tillräckligt och jag började tycka att hon var okej i stället.

Philip var i början enligt mig en liten mes som bara tyckte synd om sig själv, men sedan blev han dock bättre och jag började gilla honom mer. Han bryr sig verkligen om sin fru och sina barn och vill verkligen göra det som var bäst för dem. Tyckte så synd om honom ett tag.

Amanda var sådär. I början var det väldigt svårt att se förbi hennes bittra fasad, men sedan när man vä lärde känna henne så tyckte jag faktiskt om henne ganska mycket.

Hugh slår däremot alla och är så patetisk att det knappt är sant. Fy vad jag ogillade honom. Han verkar, tvärtemot Philip, inte bry sig ett dugg om sina barn eller fru. Han brydde sig inte ett dugg över hur mycket han faktiskt sårade dem. Han bara klagade och klagade över att hans barn inte bryr sig om honom och att han inte känner dem. ”Men gör någonting åt det då!” Hade jag lust att skrika åt honom. ”Gå inte bara runt och skyll på andra ditt kräk.” Och nä, det han gjorde i slutet får mig inte att tycka om honom mer. Jag kunde bara inte glömma hur han var innan.

Jenna tyckte jag i för sig var ganska cool och rolig, men jag fick aldrig riktigt grepp om henne. Sam betedde sig mest som den typiska 16-åringen och stod inte direkt ut. De små var ganska gulliga.

*Pust*, tror att jag har nämnt alla nu och som ni kan se tycker jag lite olika om de alla och det fanns ingen som jag verkligen gillade igenom hela boken tyvärr. Dock såg jag en väldigt stor karaktärsutveckling på alla och Kinsella har verkligen gjort ett bra jobb med det.

 

Jag tyckte den här boken var helt okej. Dock hade jag verkligen väntat mig mer från en utav mina favoritförfattare, men men... jag tror att jag helt enkelt får ta och hålla mig undan från att läsa hennes lite äldre böcker. För jag vill verkligen inte ändra min åsikt mer om henne.

 

Bästa del: Slutet

 

Bokens första mening: Solen sken bländvitt in genom fönstret och hettade upp chloes minimala vardagsrum tills det kändes som en bakugn.

 

Bokens sista mening: ”Ingen mening alls.”

 

 

 

 

 

Titel: Pojkarna

Författare: Jessica Schiefauer

Originaltitel: -

Utgivningsår: 2011

Bokförlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 185

Översättning: -

Serie: -

 

Vi fyllde fjorton år den våren, Bella, Momo och jag. 

Vi höll oss för oss själva.

Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade. 

Vi levde mitt i allt detta sprakande och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.

 

På dagarna utstår Kim tillsammans med sina tjejkompisar Bella och Momo killarnas kränkningar, men på nätterna dricker de av nektarn från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar.

 

Kim kan inte få nog av friheten i en annan kropp och blir som pojke också kär i Tony. Tillsammans upplever de både spänning och attraktion, men som tjej är inte Kim intressant för Tony.

---

 

 

Min åsikt: 

Jag tycker egentligen att den här boken är ganska överdriven. Jag menar, vad ger det här för en bild utav killar? Alla som man får träffa i den här boken är antingen våldtäktsmän eller stora mobbare som tycker att tjejer är föremål, en sak som de kan utnyttja och sedan bara kasta iväg ”like a piece of crap”. Och jag menar, så är det ju verkligen inte. Visst, det finns några och till och med många som är så men absolut inte alla. Det jag reagerar mest på är tanken på att de här killarna bara är 13-14 år gamla (åtminstone de som gick på deras skola. Det var ju till och med vårterminen i sjuan om jag minns rätt vilket menas med att dem flesta fortfarande var 13, och det står även att det här har hållit på sedan länge tillbaka. Herregud, var är det meningen att gränsen ska dras egentligen?) och det är inte ofta man ser någon så ung göra något sånt här. De har ju liksom precis kommit in i puberteten! Fantasier? Visst. Men de här killarna verkar ju ha provat på allting redan.

Jag själv fyllde 14 i våras och alla killar som jag känner i den åldern är långt ifrån så. Man ska inte dra alla över en kam, vilket det verkligen känns som att den här boken gör.

Men sedan å andra sidan, vad vet jag egentligen? Kanske har jag bara haft tur. Kanske är det bara så att jag aldrig har känt mig sämre och i underläge bara för att jag är tjej.

 

Trotts det jag skrev ovan så tycker jag ändå om konceptet och handlingen. Det berörde mig, särskilt när man kom längre in i boken. Jag tror att det har mycket att göra med huvudpersonen Kim och hennes vänner eftersom att jag verkligen tyckte om författarens beskrivningar utav deras känslor. De letar alla efter bekräftelse och när Kim tror att lösningen ligger i att fortsätta vara kille så fastnar hon i en dålig och hemsk spiral som hon har svårt att komma ut ifrån. Hon ville ha den här kicken och jag förstod henne, jag kände med henne. Hon är bruten och söker botning åt fel håll och blir beroende i stället. Jag kände hennes hopplöshet, jag kände hennes hopp och sörjde med henne. Det gjorde jag även när det gällde hennes vänner och jag gillade verkligen deras starka vänskap.

Samtidigt kunde jag i vissa fall tycka att de tjejerna var väldigt svaga. De tjatar om och om igen om hur mycket starkare killarna är och hur svaga dem är. Men det är bara sant ifall de själva tror på det. Killarna utnyttjar dem eftersom att de tycker att det är enkelt och roligt. Jag är säker på att vissa saker skulle ha förändrats ifall alla tjejerna hade ställt sig upp mot dem. Men det gjorde de aldrig, de tänkte inte ens tanken. Och det kunde göra mig förbannad ibland, att de bara gav upp så lätt och gav dem vad de ville ha.

 

Språket var okej. Det var fint, det tyckte jag verkligen. Problemet ligger bara i att jag tyckte det hoppade så mycket i texten. Det gick så snabbt och ibland hann jag inte riktigt med. Dock var beskrivningarna fina och jag gillade verkligen hur författaren byggde upp känslorna kring karaktärerna. Därför kommer det nog inte som någon förvåning när jag säger att jag gillade Kim's berättarröst väldigt mycket.

 

Det här var en bok som tyvärr gjorde mig ganska besviken. Allt som allt var den okej men jag hade väntat mig mer. Jag gillade berättarrösten, tyckte dock inte att berättelsen var så trovärdig.

 

 

 

Här kommer jag då med två tävlingstips till. Dessa startade för några veckor sedan och jag är därför ganska efter, men än har man chansen och jag tänker ta den! :)

 

- Först har vi Nelly på Nellonsbokblogg som lottar ut 4 böcker till två vinnare. Låter inte det spännande? Tryck HÄR och se vilka böcker som ligger i toppen.

 

- Sedan har även bokbloggen Boklysten en tävling där man kan vinna HELA Shades of Grey triologin. Nu vet jag i för sig att det är många som verkligen avskyr den här serien, men det är just därför som jag får

erkänna att jag är nyfiken. HÄR är tävlingen.

 

Sedan måste jag ju även nämna att jag är ganska glad just nu, då jag var en utav de två lyckliga vinnarna som vann en lite äldre ungdomsbok hos Anna på ReadingThisWorld! Tack så hemskt mycket för att du höll i tävlingen och det ska bli så roligt att få läsa A wrinkle in time som

då är boken jag valde :D Tack åter igen!

 

Grattis även till Anna från Boktycke som var den andra vinnaren!

 

 

 

 

 

Titel: Härligt Oärlig

Författare: Ally Carter

Originaltitel: Heist Society

Utgivningsår: 2012

Bokförlag: Bazar

Antal sidor: 292

Översättning: Gabriella Andersson

Serie: Heist Society (Härligt Oärligt) serien. (Uppföljare: Uncommon Criminals, Perfect Scoundrels (utkommer i februari 2013))

 

Katarina Bishop har vuxit upp i en familj med konsttjuvar. Nu vill hon lämna familjeföretaget och skapa sig ett normalt liv. Men gamla trix är svåra att glömma.
Hon lurar sig in på en framstående internatskola, men även om hon gör allt för att hålla sig undan trubbel kommer hon inte undan sitt förflutna. När hennes far blir anklagad för att ha stulit en ovärderlig konstsamling som “tillhör” en mäktig maffiaboss förstår Kat att hon måste komma sin far till undsättning. Hon måste hitta tavlorna, stjäla dem och ge tillbaka dem – alltihop inom loppet av två veckor, och dessutom med Interpol och en än farligare förföljare i hälarna. Tillsammans med den stilige Hale planerar hon den största kuppen som någon i släkten någonsin har genomfört. Och om fadern är oskyldig, vem är då den skyldige?

---

 

Min åsikt:

Jag hade ganska höga förväntningar innan jag började läsa den här boken för alla fina recensioner den fått och hallå, låter inte femtonåriga spioner otroligt häftigt, nytt och spännande? Gillade verkligen konceptet. Så levde den upp till mina förväntningar då? Ja, det tycker jag. Men den saknade dock det här lilla extra som skulle ha fått mig att tycka om den ännu mer. Den stod inte ut så mycket med andra ord.

 

Som jag redan har nämnt så tycker jag att konceptet är roligt och spännande. Väntade mig nästan lite utav en actionpackad thriller men fick i stället en lagom spännande och mysig bok. Kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig men absolut inte sämre för det.

 

Själva mysteriet var väl inte direkt världens svåraste att lösa, men det var inte för lätt och det tog ett tag innan jag listade ut det. Men när jag väl gjort det så blev jag nästan lite irriterad över att de inte hade löst det än. Jag menar de ska ju föreställa väldigt skickliga spioner.

 

Spoiler:

(En sak jag blev ganska irriterad över. Den scenen i slutet då de gav honom till polisen var jag så lättad över. Fast jag förstod inte varför de inte gjorde det tidigare. Jag menar tavlorna var ju inte hans, han hade ju också stulit dem. Den tanken irriterade mig en aning igenom boken.)

Slut på spoiler!

 

Tyckte om karaktärerna väldigt mycket. Jag nöjer mig dock med att säga att huvudpersonen Katarina bara var okej. Jag störde inte mig direkt på henne men tyckte inte i heller att hon var fantastisk. Hon var lätt att relatera till och ibland till och med lite rolig. Men mer än så var det tyvärr inte.

Hale gillade jag dock väldigt mycket. Lagom kaxig och rolig men samtidigt så realistisk. Gabrielle var också en utav mina favoriter men även resten utav gänget var fantastiska. Alla hade var och en personlighet som de lyste upp med och det var ett nöje att följa med dem på deras äventyr.

 

Sammanfattningsvis så tyckte jag om den här boken. Den var såhär perfekt mysigt spännande med underbara karaktärer. Dock saknar den det här lilla extra som får mig att riktigt älska den.

Kommer jag att läsa nästa bok i serien? Absolut, så fort som jag bara kan :)

 

 

 

 

Titel: Jellicoe Road

Författare: Melina Marchetta

Originaltitel: -

Utgivningsår: 2006

Bokförlag: Harper Teen

Antal sidor: 419

Översättning: -

Serie: -

 

Taylor Markham is now a senior at the Jellicoe School, and has been made leader of the boarders. She is responsible for keeping the upper hand in the territory wars with the townies, and the cadets who camp on the edge of the school's property over summer. She has to keep her students safe and the territories enforced and to deal with Jonah Griggs - the leader of the cadets and someone she'd rather forget. But what she needs to do, more than anything, is unravel the mystery of her past and find her mother - who abandoned her on the Jellicoe Road six years before. The only connection to her past, Hannah, the woman who found her, has now disappeared, too, and the only clue Taylor has about Hannah and her mother's past is a partially written manuscript about a group of five kids from the Jellicoe School, twenty years ago.

---

 

 

Min åsikt:

Jag ville älska den här boken. Jag ville verkligen det! Och jag var så himla spänd för att äntligen få läsa den, men jag hade mina farhågor och såklart visade det sig att vissa utav dem skulle besannas.

 

Första halvan utav boken kommer jag ihåg som en enda stor virvelvind med en massa frågetecken och funderingar som inte kom någon vart. Jag hade i för sig blivit förvarnad redan innan över att det skulle vara mycket förvirring i början men blev ändå oerhört besviken. Det var bara en massa namn och historier som kastades på en och man visste inte vem som vart vem. Jag fick bläddra tillbaka flera gånger och kolla efter. Nej, det var inte kul.

 

Sedan slog det helt plötsligt över och blev bättre. Och jag började tycka om boken mer, alla karaktärerna och relationerna knöts samman och man såg äntligen sammanbandet mellan dem. Ja, det var sorgligt fint och vackert. Men inte så mycket så att jag ska kunna glömma första halvan utav boken. Jag antar att det här är en sådan bok man får läsa om minst en gång innan man ser dess storslagenhet.

 

En sak jag störde mig på igenom boken var att jag aldrig fick grepp om det här ”kriget” om mark och makt som de hade. Först verkade det helt livsfarligt och väldigt viktigt enligt dem, de undvek varandra och misshandlade varandra så fort en person som tillhörde en utav de andra grupperna var inne på fel mark. Vad jag minns så tog de till och med några flickor till fånga. Men sedan när det var lov och helg så umgicks helt plötsligt alla och var värsta bästa vänner. Liksom, what? Nej, jag förstod mig inte alls på det där.

 

Boken följer två berättelser, en i nuet och en i det förflutna. Jag gillar faktiskt hur författarinnan har byggt upp det och hur hon sedan långsamt knyter ihop dem. Man visste dessutom alltid var man var någonstans då texten var kursiv när man var i de förflutnas historia. Jag önskar bara att hon inte skulle ha kastat en massa namn och personer på en så direkt, det kändes nästan som att man börjat läsa mitten utav en bok i stället.

 

I nuets historia var det Taylor som tog över berättarrösten och var den tydliga huvudpersonen, vilket var skönt då man hade åtminstone en stabil faktor. Dock blev man hela tiden inkastad i någon ny persons huvud när det var de förflutnas historia och det var aldrig riktigt samma förens senare. Detta är också en anledning till att man var så förvirrad först.

 

Jonah Griggs är nog min favoritkaraktär får jag säga. Först verkade han bara vara en idiot som var stor i munnen och även en bedragare då jag påverkades så mycket utav Taylors känslor gentemot honom. Men sedan växte han snabbt och samtidigt som han fångade Taylors hjärta så fångade han även mitt. Verkligen snyggt gjort där!

Taylor var också helt okej. Jag tyckte inte att hon direkt stod ut, men störde mig inte på henne i heller. Hennes berättarröst var dock stark och jag fängslades ofta utav den. Resten utav karaktärerna var också helt okej.

 

Sammanfattningsvis så har det här varit en bra bok, dock inte lika bra som många andra verkar tycka. Tyvärr. Tror dock jag kommer att läsa om den sedan någon gång och då kommer jag förmodligen att tycka om den mer.

Banden och relationerna mellan karaktärerna var helt klart det bästa med boken och jag tyckte att de var väldigt fina. Älskade verkligen slutet!

 

Bästa del: De sista 100 sidorna

 

Bokens första mening: My father took one hundred and thirty-two minutes to die.

 

Bokens sista mening: A place on the Jellicoe Road.

 

 

 

Har haft en ganska jobbig vecka och därför har jag inte riktigt uppdaterat lite om vad som har hänt nu. Sedan ska jag på begravning om en och en halv vecka då jag ska hjälpa till att få allt rätt. Det är så när någon som står en nära försvinner. Jag höll faktiskt ett tal om det på svenskan idag och det gick bra, trotts alla mina nerver.

 

Men vidare till böckerna: jag hade som sagt svenskalektion idag och efter alla hade hållt i sina tal, så ledde vår lärare in oss på nästa nya projekt: läsa en bok. Shoo Bre heter den och är skriven utav Douglas Foley, då jag faktiskt tror att de flesta utav er har hört talas om den.

 

 

Jag hann läsa ungefär 50 sidor i skolan idag och planerar att läsa 50 sidor till nu innan helgen är slut. Ska försöka att inte läsa för snabbt då det alltid är tråkigt om man själv är klar och måste vänta en massa tills resten utav klassen är klar. Brukar alltid ligga långt före sidorna där det är planerat att vi ska vara innan. Men nu ska jag försöka att hålla mer jämn takt med de andra. Dessutom har jag ju mina egna böcker att läsa samtidigt. Jag har i för sig fortfarande kvar mitt löfte om att bara läsa en bok åt gången men i dessa tillfällen så är det ju helt okej.

Jag tycker väl inte att det ska bli så jätte kul att läsa den, men jag är i alla fall ganska nyfiken och vi får helt enkelt se vad jag tycker. Sådana här böcker brukar ju inte direkt vara något jag faller för direkt, men vi får se. Än så länge är den väl helt okej.

 

Efter en väldigt jobbig lördag var jag och min pappa nästa dag på väla i Helsingborg. Där fick jag lite kläder och även två böcker jag är väldigt tacksam för, det muntrade verkligen upp mig lite. Som en prick ljus mitt i eländet.

Dessa två böckerna var då:

 

 

Det här är också en sådan bok jag känner att "alla andra" har läst utom jag. Men nu så. Är så väldigt nyfiken på den här serien, har fått många fina recensioner och jag har blivit tipsad hur många gåner som helst. Kan inte säga något annat än att det kommer att bli väldigt spännande att få läsa den här!

 

Som ni förmodligen vet så har jag ju givetvis redan läst den här boken som är andra boken i The Mortal Instruments serien. Jag hade redan alla de andra böckerna i serien (de som kommit ut), City of Ashes var den enda jag inte hade. Men nu har jag den också! :)

På tal om TMI; är det någon annan än jag som är så spänd och glad över att de äntligen verkligen har kommit igång med filmateriseringen? De har redan lagt upp en massa bilder och intervjuer med skådespelarna. Det ska bli så oerhört kul att se den här serien bli till film.

Här är en bild på the Greenhouse från City of Bones:

 

Visst är det fint? :)

 

Titel: Across the Universe

Författare: Beth Revis

Utgivningsår: 2011

Bokförlag: Razorbill

Antal sidor: 398

Översättning: -

Serie: Across the Universe #1 (Andra boken: A million suns. Tredje, Shades of Earth, utkommer 2013)

 

Amy has left the life she loves for a world 300 years away Trapped in space and frozen in time, Amy is bound for a new planet. But fifty years before she's due to arrive, she is violently woken, the victim of an attempted murder. Now Amy's lost on board and nothing makes sense - she's never felt so alone. Yet someone is waiting for her. He wants to protect her; and more if she'll let him. But who can she trust amidst the secrets and lies? A killer is out there - and Amy has nowhere to hide...

---

 

Jag försökte för en gångs skull att vara nollställd på förväntningar när jag öppnade boken och antingen så fungerade det verkligen eller så var boken bättre än vad jag hade väntat mig för att jag blev verkligen överraskad. Wow, vilken läsupplevelse det här har varit!

 

Jag brukar egentligen inte gilla böcker eller filmer som utspelar sig på rymdskepp och jag har faktiskt inte riktigt någon aning varför. Hur som helst så var det kanske anledningen till att jag faktiskt väntade så pass länge som jag gjorde till att läsa den, men Across the Universe fick mig verkligen att tänka om.

Boken är fylld utav fart och spänning och jag tyckte att det var oerhört kul som läsare att få följa med på det. Mysteriet kring vem mördaren var och de stora hemligheterna kring skeppet var verkligen något som höll fast mig hela vägen och fick mig att vända blad hela tiden.

 

En annan sak som verkligen också överraskade mig var hur pass liten romantik som fanns med i boken. I och med tanken på omslaget och baksidestexten så tror man att historien ska fokusera på det, men i själva verket får man inte läsa så mycket om det. Amy måste först riktigt och helt komma över sitt ex innan hon verkligen kan gå vidare. Förmodligen kommer det att utvecklas mer i uppföljarna, vilket jag ser fram emot.

 

På tal om Amy såså tyckte jag mycket om henne. Jag kände verkligen att jag kunde sympatisera med henne och kände som hon gjorde i många situationer. Anledningen kan väl också vara för att det bara var vi som reagerade på hur konstigt folket ombord på rymdskeppet betedde sig och vi blev lika chockade båda två över hur pass lågt de faktiskt hade sjunkit. Vid en första anblick kan samhället på det där rymdskeppet verka helt okej, men desto längre ner man gräver och desto mer mam får reda på så blir allting helt plötsligt bara hemskare och hemskare. Och jag säger det bara: fy vad hemskt. Snacka om ett dystopiskt samhälle!

 

Elder, den andra huvudpersonen. var också helt okej. Jag varken tyckte jätte mycket om honom eller störde mig på honom. Tyckte däremot att man verkligen fick se en stor karaktärsutvecklingnär det gällde honom, och i slutet kan man inte låta bli att se en naturlig ledare. En bra sådan dessutom.

 

Det här var en bok jag tyckte om väldigt mycket. Tyckte samhället var riktigt hemskt men fascinerande samtidigt. Älskade den mäktiga spänningen och boken var aldrig någonsin tråkig. Uppföljaren hamnar direkt på min måste-ha lista!

 

Bokens första mening: Daddy said, "Let mom go first."

 

Bokens sista mening/ord: "Always."

 

En väldigt stark 8/10

Nu gör jag äntligen samma sak. Anledningen till att jag har väntat så länge som jag har gjort är för att jag helt enkelt inte har läst så många utav dem och inte tyckt det varit så lönt. Men nu så ville jag ändå, tänkte jag skulle ta och göra om den här om något halvår-år och se skillnaden. Här är den hur som helst:

 

Andra gången jag provar på en bokvideo, den här gången en mer personlig då jag visar mitt ansikte. Förlåt för att videon är så förfärligt lång, tänkte göra den kortare och fick spela in nytt två gånger men sedan orkade jag inte mer. Får verkligen ta och skärpa mig till nästa gång! ;)

 

Btw: ursäkta ljuden i bakgrunden. Det var min familj som stod och pratade i hallen utanför mitt rum. Blev själv lite irriterad. Och sedan har jag ingen aning om varför videon hela tiden skimrar lite blått, det blev så när jag laddad upp den på youtube men jaja, hoppas ni blir nöjda ändå :)

Btw 2: märkte inte förens nu att ljuset hela tiden skiner lite extra på min näsa, så det ser lite roligt ut.

 

Titel: Min typ brorsa

Författare: Johanna Lindbäck

Originaltitel: -

Utgivningsår: 2009

Bokförlag: Tiden

Antal sidor: 253

Översättning: -
Serie: -

 

Fira nyår i Luleå med mammas nya kille är inte direkt vad Nina har drömt om. Att mamma förälskat kvittrar om att Internet-Tomas har två söner som är precis i Ninas ålder gör inte saken bättre. Mamma får väl åka till Luleå om hon vill, Nina tänker inte följa med 

"Cute as a button." Det är det första Daniel tänker när han ser Nina kliva av bussen i Luleå. Dottern till pappas internetdejt är sur och allvarlig. Och söt som en knapp. Men det verkar han inte vara ensam om att tycka.

---

 

 

Min åsikt:

 

Jag känner mig lurad utav den här boken. Jag trodde att man skulle få följa en komplicerad kärlekshistoria. I stället fick man läsa om en massa andra problem i både hemmet och på skolan. Och kärleken kom inte förens i slutet, när det bara var sisådär 20 sidor kvar. Och jag gillar inte det upplägget alls, speciellt med tanken på att man redan vet att Nina och Daniel kommer att ha ihop det på grund av baksidestexten och den väldigt specifika hångelscenen i prologen. Och sedan tar berättelsen oss ett år tillbaka då vi får veta allt som hände innan prologen. Och om jag inte hade läst prologen eller baksidestexten så hade jag aldrig kunnat gissa att något mer skulle hända mellan dem. De betedde sig som vanliga styvsyskon i 85% av boken. Och jag gillar inte att Lindbäck drog ut på det så länge, det gjorde så att jag blev uttråkad och inte var lika spänd då jag redan visste vad som skulle hända. Vissa kanske gillar det, men tyvärr inte jag.

 

Sedan gillade jag inte slutet överhuvudtaget i heller. Det var så abrupt! Precis när det börjat bli spännande, och man inte visste vad som skulle hända, så tar berättelsen slut. Var är fortsättningen? Det är ju nu jag vill veta mer! Vad hände efteråt? Jag blev så himla frustrerad.

 

Stor spoiler:

 

Är det någon annan än jag som inte tror att den överenskommelsen de gjorde i slutet kommer att hålla? Det går ju inte att bara glömma sådär, det sa ju till och med Daniel själv. Det går inte att glömma, i alla fall inte så länge man bor under samma tak och träffas varje dag.

Det är därför jag så gärna vill veta vad som hände efteråt.

 

Slut på stor spoiler.

 

Karaktärerna är dock helt okej. Nina tyckte jag om då hon har en sådan stark och unik röst. Jag kunde verkligen förstå och känna med henne. Hon var som en frisk fläkt. Tyckte verkligen om hennes karaktär!

Daniel är också helt okej, dock tyckte jag att han blev lite för deppig ibland för min smak. Men när han är sarkastisk och på gott humör så kan jag uppskatta hans karaktär väldigt mycket.

Alla bikaraktärerna är helt fantastiska och jag gillar Wille, Tomas, Marie, Manda och Sigrid. Alltså de flesta. Gillar att de är så olika och realistiska allihop.

 

Språket är helt okej och ganska lättläst. Det här är en sådan bok man ska läsa om man inte orkar med något komplicerat, dessutom en sådan med härliga karaktärer.

 

Genom boken tar Lindbäck upp ett ganska viktigt ämne, det här med att bli kär i sitt låtsassyskon, och jag är nyfiken på vad ni tycker. Är det okej så länge de bara är låtsassyskon, då de inte har några riktiga blodsband? Eller tycker ni det är äckligt ändå? För att jag vet att det är ganska vanligt att detta händer i verkligheten. Speciellt när det är styvsyskon som inte har växt upp tillsammans och träffas för första gången när de är i tonåren.

Jag själv tycker i för sig inte att det är sådär äckligt egentligen. Det är mer när de är riktiga syskon som jag kan reagera mer, särskilt i fall de har växt upp som sådana.

 

Bästa del: Början

 

Bokens första mening: ”Kom en stund.”

 

Bokens sista mening: Bra.

 

5/10

 

Titel: Rör mig inte

Författare: Tahereh Mafi

Originaltitel: Shatter Me

Utgivningsår: 2012

Bokförlag: B Wahlströms

Antal sidor: 303

Översättning: Carina Jansson
Serie: Rör mig inte #1

 

Jag har en förbannelse.

Jag har en gåva.

 

Jag är ett monster.

Jag är mer än människa.

 

Min beröring är dödlig.

Min beröring är makt.

 

 

Jag är deras vapen.

Jag tänker slå tillbaka.

---

 

 

Min åsikt:

Jag hade faktiskt ingen aning om att det här var en dystopi. Trodde först att det skulle handla om en tjej med övernaturliga krafter och som lever i nutid. Men där hade jag lite fel. Jag antar att det är så det blir när man bara skumläser handlingen.

 

Tjejen har övernaturliga krafter, det kan man läsa redan på baksidan, och det är just det som är det intressanta och huvudämnet i boken. Denna tjej heter då Juliette och är en väldigt bra skapad karaktär, enligt mig. Redan i början märker man hur stark hon är och modig, utan att hon själv inser det. Man märker ju även hur osäker hon är på sig själv och att även hon är väldigt rädd för sig själv. Hon är väldigt utsatt med tanken på vad hennes gåva är, och hon verkar inte vara så angelägen om att använda den. Vilket hon gör klart för oss igenom hela boken.

Hennes kärleksintresse Daniel kändes tyvärr ganska platt. Jag kände inte så mycket för honom och tyckte aldrig att jag riktigt fick lära känna honom trotts att han var med hela tiden, igenom hela boken. I början kunde jag se honom som ganska intressant, men det var väl mest för att jag påverkades utav Juliettes väldigt starka tankar. Det kändes nästan som att desto mer som hon lärde känna honom så tyckte jag dessvärre att han blev mindre intressant. Däremot så gillade jag hans lillebror väldigt mycket och tyckte att han var hur gullig som helst. Jackson (tror jag att han hette) var en annan väldigt sarkastisk och rolig karaktär, älskar att han håller på och skojar omkring så mycket medan de andra är helt allvarliga. Som en ljus prick mitt i eländet.

 

Världen fick jag tyvärr inte riktigt grepp om, även ifall jag förstod grunden. Hoppas man får reda på mer i nästa bok, eftersom att jag är väldigt nyfiken. Jag tyckte om det lilla jag förstod och tyckte det lät väldigt realistiskt.

 

Språket och Juliette's berättarröst är också en annan väldigt intressant del utav boken. Precis som man märker redan i titeln så är vissa meningar och ord överstrykta, efter det så brukar det i stället stå något annat som oftast är motsatsen till det överstrykta. De här orden/meningarna blir färre och färre alltmer som boken går. Allt detta uppfattade jag som att Juliette inte var säker på sina tankar och inte hade någon direkt bra självkänsla, precis som att hon var rädd för sina egna tankar. Sedan allt som berättelsen går vidare så får hon allt bättre självkänsla och vågar mycket mer än i början utav boken. Det här gillar jag – mycket! Tycker det är en väldigt smart och bra ide som författaren har kommit på. Älskar hur man då även får se Juliette's så tydliga karaktärsutveckling.

 

Allt som allt så var det här en väldigt bra bok. Dock hade jag kanske önskat lite mer personutvecklade karaktärer och en bättre beskrivning utav den dystopiska världen.

 

7/10

 

Titel: När jag vaknar finns du inte

Författare: Cat Patrick

Originaltitel: Forgotten

Utgivningsår: 2011

Bokförlag: B Wahlströms

Antal sidor: 254

Översättning: Ylva Kempe
Serie: -

 

Varje kväll när sextonåriga London Lane går och lägger sig, suddas hennes minnen ut. Istället minns hon vad som kommer att hända i framtiden. Varje morgon när hon vaknar måste hon lita till den lapp där anteckningarna från gårdagen står. Helt hopplöst blir det när hon träffar världens snyggaste kille och inte har någon minnesbild alls av honom dagen därpå. Till råga på allt ser London ibland korta bildsekvenser flimra förbi av framtiden. Bilder av en begravning får henne ur balans. Vems död är det hon bevittnar. Sin egen? Eller nya pojkvännens? Varför finns han inte med i hennes framtid? London inser att hon är tvungen att gräva i det förflutna. Varför försvann hennes minne när hon var fem? Vad var det egentligen som hände då?

---

 

 

Min åsikt:

 

Den här boken visade sig inte vara riktigt som jag trodde att den skulle vara. I stället för en spännande thriller fick jag en mysig kärlekshistoria med en gnutta övernaturlighet. Inte för att det var något dåligt med det, nästan tvärtom faktiskt. Tyckte den här boken var riktigt gullig och fin.

 

För att få saken helt klart för sig så följer boken alltså London Lane genom en viktig period utav hennes liv. Hon själv har en ganska konstig övernaturlighet (om man nu kan kalla det för det) som gör att hon vid en viss tid varje natt glömmer bort förra dagen, helt och hållet. I stället får hon en massa blickar från framtiden och anledningen till att hon kommer ihåg hennes mamma, vänner, skolan och annat är för att hon kommer ihåg dem/det från framtiden. Dock brukar hon inte se små saker och skriver därför ner några noter varje kväll innan hon lägger sig, detta kan vara sådana saker som läxor och använda kläder.

 

Allt detta förstår man inte på direkten och jag var ganska förvirrad största delen utav boken, vilket var väldigt synd. Önskade att de hade förklarat lite mer noggrant hur allt gick till. 

 

Sedan fanns det tyvärr också några andra brister som tex: så fick man inte reda på hur de där framtidssynerna fungerar. Varför kommer hon ihåg det och inte det andra?

 

Dessutom förstår jag inte riktigt hur författaren tänkte när det gäller en sak. Det står att de, som då är London och hennes mamma, har gått till en massa läkare och vetenskapsmän och sådant och berättat för dem om hennes övernaturlighet, men de har bara viftat bort dem och sagt att det inte går att fixa. Borde inte de vara mer intresserade utav det som händer henne och vilja använda henne som ett experiment? Ta tester på henne och andra sådana saker. Störde mig rätt mycket på detta genom bokens gång.

 

Nog snackat om det. Vi går vidare till karaktärerna som faktiskt var helt okej. Jag tyckte om huvudpersonen London eftersom att hon alltid var så entusiastisk och rolig. Hon tänkte alltid positivt och det var kanske en utav orsakerna till att den här boken kändes så pass lätt som den var.

 

Hennes kärleksintresse, Luke, var däremot den typiska perfekta killen och jag bara himlade åt honom ibland och kunde tycka att han var så cheezy. Trotts det så tyckte jag ändå att deras förhållande var ganska fint och gulligt, jag är ju också väldigt svag för sådant cheezy. Problemet är bara att det var väldigt förutsägbart. 

 

Handlingen var också helt okej. Som sagt så var själva kärlekshistorian ganska förutsägbar men det var ju inte bara det som var i fokus. Utan även hennes förflutna, vilket kunde stundtals vara väldigt spännande och intressant. 

 

Sammanfattningsvis så tyckte jag att det här var en söt bok med några spännande delar. Dock fanns det ett antal brister som förstörde en del utav det. En fin och bra bok alltså, bra ifall man vill ha något sött.

 

6/10

 

 

Just nu pågår det en massa tävlingar bland alla bokbloggare och jag tänkte att jag skulle tipsa om dem alla i ett och samma inlägg.

 

- Först har vi Zozzo och Emma på Bokzoem vars blogg fyller 1 år vilket de firar med en boktävling där man kan vinna två böcker för max 200 kr på Adlibris. Det får man ju bara inte missa! Tryck HÄR för att komma till tävlingen.

 

- Miriam från Schizo-Cookies's bokblogg har startat en välidgt rolig tävling där man får chansen att vinna en valfri bok från The Book Depository, då tvåan vinner böckerna Soulless och Dealing with Dragons. Det låter väl kul? Klicka HÄR för att komma till första inlägget om tävlingen och HÄR för andra.

 

- Hos Amelie på Amelies Boktips pågår just nu en tävling där en ganska nyutkommen bok ligger i potten, nämligen: Rubinröd av Kerstin Gier. Är det något för dig kanske? Tryck HÄR i så fall.

 

- En annan ganska annorlunda tävling pågår just nu hos Anna på Reading This World där du kan vinna en äldre ungdomsbok. Tryck HÄR och välj vilken bok utav 9 titlar du vill tävla om.

 

Kul att det är så många som håller i tävlingar just nu! Tycker det är väldigt roligt och spännande. Lycka till alla ni som deltar! :)

- Amy, Across the Universe

 

Titel: The fault in our stars

Författare: John Green

Originaltitel: -

Utgivningsår: 2012

Bokförlag: Dutton books

Antal sidor: 313

Översättning:
Serie: -

Utläst: 14 augusti 2012

 

Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a few years, Hazel has never been anything but terminal, her final chapter inscribed upon diagnosis. But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to be completely rewritten.

---

 

 

 

 

 

 

 

Min åsikt:

John Green är ett geni! Jag har läst både Var är Alaska? Och Den andre Will Grayson, men ingen utav dem är ens i närheten utav hur bra den här är. Åh, herregud vad den har berört mig, en så himla fin berättelse. Den lämnar en verkligen inte oberörd.

 

Jag känner och har känt många som har haft eller har cancer och är därför ett ämne som kan beröra mig väldigt mycket. Har också utav den anledningen alltid hållit mig borta från böcker som handlar om cancer, tills nu. Och jag ångrar mig inte, inte ett dugg, för hur sorglig den här än var så har den också bjudit mig på värme, glädje, kärlek och skratt som jag kommer att bära med mig länge nu.

 

Jag storgrät aldrig under bokens gång, men kom dock på mig själv med att fälla några tårar då och då. Istället kände jag hela tiden ett stort tryck mot bröstet, som inte ville ge med sig, och när jag väl satt där, efter att ha läst ut boken, så kände jag mig så tom och ledsen men samtidigt å så värm. Och då, då verkligen förstod jag hur mycket den här boken hade berört mig. Snacka om att John Green åkte upp flera rader på min lista med favoritförfattare.

 

Om vi börjar med karaktärerna, så älskar jag dem. De är så himla fina allihop. Hazel Grace är underbar och jag älskar att hon inte har trillat ner i det deprimerande hålet, fastän hon har haft obotlig cancer ett tag, som så många andra gör. Hennes berättarröst är också väldigt bra och jag kunde sympatisera med henne. Jag kunde förstå hur hon kände om förhållandet med Augustus, att hon var rädd för att såra honom, och hur hon kände gentemot hennes föräldrar och få vänner. Är verkligen förvånad över att John Green har lyckats skapa en sådan bra kvinnlig karaktär.

 

Augustus, å den fina Augustus. Wow, hur underbar är inte den här karaktären? Det finns inga gränser. Så rolig, så sarkastisk, så snäll, så fin, så sårbar och så älskvärd. Hans förhållande med Hazel är också en utav de finaste jag läst om. Även ifall de föll för varandra ganska snabbt, vilket jag vanligtvis inte brukar gilla, så kan man ändå inte missa det starka bandet de har.

 

Bikaraktärerna gillar jag också. Vilket inkluderar: Isaac, Kaitlyn, Hazels föräldrar, Augustus familj, Lidewij och Van Houten.

 

Språket är lika fint som alltid och jag älskar att John Green alltid säger, genom karaktärerna, sådana meningsfulla saker. Han bäddar in det i texten och får en att förstå. Det beundrar jag väldigt mycket.

Dessutom beundrar jag att han så lätt kan mixa sorg med glädje. Jag har skrattat högt många gånger medan jag läste och sedan några sidor senare snyftat till. Det är en perfekt blandning, då man aldrig hinner bli överdrivet deprimerad.

 

Det känns som att jag skulle vilja säga så mycket mer om hur fantastiskt, underbart bra den är boken är, men för att ni ska orka läsa så får jag nog sluta här. Men ni borde verkligen läsa den här boken, för den är så värd tiden och tanken. Den är både hemskt rolig och hemskt sorglig och... alldeles, alldeles underbar.

 

Bästa del: Hela resan till Amsterdam

 

Bokens första mening: Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumbly because I rarely left the house, spent quite a lot time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.

 

Bokens sista mening: I do.

 

10/10