Catching Fire (Filmrecension)

Nu har jag äntligen blivit klar med min Catching Fire filmrecension. Blev lite lång, men det är så svårt när man helst vill prata om vartenda detalj. Lyckades begränsa mig lite dock!
Och justde: HAR DU INTE SETT CATCHING FIRE FILMEN SÅ BÖR DU INTE LÄSA DEN HÄR RECENSIONEN, DET FINNS EN HEL DEL SPOILERS!
 
 
 

 

 


Titel: The Hunger Games: Catching Fire

Regissör: Francis Lawrence

Författare till boken filmen är baserad på: Suzanne Collins

Utgivningsår: 2013

Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Elisabeth Banks, Donald Sutherland, Woody Harelsson, Sam Claflin, Jena Melone, Philip Seymour Hoffman

Längd: 146 min

Serie: The Hunger Games #2


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Catching Fire är min favoritdel i den underbara triologin Hungerspelen, skriven (som ni förmodligen känner till väl) av Suzanne Collins, jag har gillat alla Francis Lawrence tidigare verk, castet är ett helt fantastiskt gäng fyllda med en massa talangfulla skådespelare och än så länge hade jag älskat allt som visats från filmen. Man kan ju minst sagt säga att mina förväntningar var skyhöga. Och då gick jag, med all den här förväntansfulla spänningen som byggts upp på det här ett och ett halvt året med mig, in på Royal i Malmö kl. 18.00 för att se denna filmen för första gången. Efteråt kom jag gående ut på skakiga ben i chocktillstånd, men jag kan säga att jag aldrig någonsin har lämnat en biosal med ett sådant stort leende på läpparna. Så nöjd och överlycklig var jag.
 
Jag behöver egentligen bara några få ord för att beskirva Catching Fire filmadaptionen. JAG. ÄLSKAR. CATCHING. FIRE.
Den var så bra att när jag väl satte mig ner för att skriva ner punkter på de positiva och negativa delarna med filmen (vilket jag alltid gör innan jag skriver en recension) och jag kom till det negativa var mitt huvud helt tomt. Jag kunde inte komma på något att skriva. Självlart så kom jag dock på lite mer senare då mitt huvud började klarna (filmadaptioner är aldrig helt lika boken, det går inte), men tro mig när jag säger detta: den är så nära som den kan komma. Alla viktiga delar var med och var det något som fattades kom man inte på det förrän efteråt, filmen gick i bokens spår så bra. Jag antar att det enda som jag var lite besviken över att de inte tog med var takscenen mellan Katniss och Peeta natten innan de 75:e hungerspelen. Men det var i stort sätt det enda, och det säger ju en hel del.
 
Om man ska jämföra den här med första filmen så är den minst hundra gånger bättre. Jag gillar såklart fortfarande The Hunger Games men Catching Fire var både mer intensivare, spännande, större och mäktigare än sin föregångare. Allting kändes så mycker mer, hela filmen var mer! Vet inte ifall detta var mest för att CF är min favoritbok, eller ifall det var filmen som gjorde det helt själv.
Det fanns två stora saker jag jag hade stört mig något otroligt på i The Hunger Games. Dessa var: den skakiga kameran (det förstörde en del för mig) och att hela slutet var ändrat och påskyndat. I Catching Fire fanns det ingen skakig kamera (HALLELUJA. HALLELUJA, HALLELUJA) och slutet var precis som i boken. Det var faktiskt till och med en utav mina favoritscener.
 
Ska man sedan gå över till skådesplarna så är jag helt "speechless". De var så sjukt, fantastiskt, underbart awesome. Jennifer klev upp i rollen som Katniss återigen och i den här filmen visar hon en mycket mer känsloladdad sida än vad hon gjorde i första filmen. Och wow, vad bra hon lyckades med det! Här visar den här kvinnan återigen varför hon förtjänade sin oscar och varför hon borde få hundra till. En annan sak jag verkligen älskar med henne är att hon inte försöker att gråta och bryta ner och se vacker ut samtidigt, som många andra kvinnliga skåespelare gör. Hennes sätt är mycket mer realistiskt och mycket mer berörande. Det var länge sedan jag kände så mycket för en karaktär på en filmrulle.
Ett extra plus måste jag också ge till Josh för hans underbara insatts som Peeta. Han har varit skådespelare ända sedan han var väldigt liten och som ung älskade jag hans filmer och var ett stort fan redan då. När jag sedan för mer än två år sedan fick reda på att han skulle spela Peeta var jag överlycklig. Han spelade karaktären väldigt bra i Hungerspelen, vilket jag redan hade väntat mig. I Catching Fire har han dock verkligen utvecklats och blivit en helt otrolig skådespelare. Han visade så många andra sidor utav Peeta i den här filmen och älskade hans lite mer sarkastiska ton. Men, och jag vet inte ifall ni lade märke till det också, de småscenerna med Peeta efter att de till exempel fått reda på att de skulle gå ut på arenan igen och man fick se Josh's ansikte i några sekunder eller hans reaktion efter allt som hände i distrikt 11. Där bevisade han verkligen vilken bra skådespelare han är. Kan nu inte vänta till Mockingjay då man verkligen kommer att få se honom spela en mycket tuffare roll av Peeta (även ifall jag är ganska säker på att tårarna kommer att rinna ett antal gånger).
De nya castmedlemmarna är också helt fantastiska. Älskar Jena och Sam's insattser som Johanna och Finnick. De var så spot-on, och precis vad jag hade föreställt mig. Alla övriga skpespelare gjorde också ett jätte bra jobb, men för att den här recensionen inte ska bli 2 mil lång så får jag nog hålla mig tillbaka lite.
 
Måste också tillägga att CGI var helt otrolig (inte så konstigt, med tanken på att budgeten var dubbelt så stor som förra filmen). Allting i arenan såg så verkligt ut och vyn var verkligen vacker. Att se den på den stora skärmen gör ju såklart känslan bara större.
 
Nu ska jag inte dra ut så mycket mer på den här recensionen. Men tänkte bara lista upp mina favoritscener också. Uppenbarligen så var hela filmen helt underbar, men tänkte ta upp de delarna som var extra speciella för mig.
 
- Distrikt 11. Så berörande och så sorgligt. Att se Rue's familj stå där, kombinerat med Peeta's och Katniss tal kryddat med den gamla mannen som blev skjuten blev bara droppen för mig. Några tårar slapp ut och rann nerför mina kinder. Märkte även att min syrra och kusin grät och mina vänner blev tårögda.
 
- Överste Thread. Hela delen från när Thread kom, till när Gale blev piskad var så brutal och intensiv. Jag satt spänd i stolen och bet nervöst på mina naglar genom scenerna, även ifall jag redan visste hur det skulle gå. Var inte i heller beredd på att Thread skulle bli spelad utav en sådan bra skådespelare, för han var riktigt skrämmande.
Måste också tillägga att jag älskade den lilla delen när Haymitch hällde i lite sprit i sitt kaffe under behandlingen av Gale.
 
- Slåttern. En så sorgsen och bra scen. Älskar verkligen hur man får se Effie mjukna upp lite och försöka hålla inne gråten samtidigt som hon bara försöker att spela sitt gamla vanliga själv.
 
- Hisscenen. Japp, den här scenen var då introdutionen till karaktären Johanna. Och visst var det en stor sådan, man glömmer inte henne i första hand efter det. Tyckte scenen var så bra och ansiktsuttrycken på Katniss, Peeta och Haymitch var ju bara "priceless". Den var bättre gjord i filmen än i boken enligt mitt tycke.
 
- Katniss ser målningen av Rue och "hänger" Seneca Crane. Oj vad jag älskade den scenen. Katniss står upp mot spelledarna och går därifrån med ett komiskt leende på läpparna. Plutarch's min är ju bara bäst också.
 
- Cinna's död. Brutal och hemsk var vad den här scenen var. Hade i för sig väntat mig det, men var tydligen inte förbered nog. Tårarna rann återigen och Jennifer Lawrence insatts i den här scenen var ju bara helt otrolig.
 
- CPR scenen. Detta var tillfället då alla insåg att Katniss faktiskt älskar Peeta, det bevisas när man även senare får se Snow's och Finnick's reaktioner. Jag älskade den scenen, tyckte att den var så fin och hjärtskärande.
 
- Jabberjays. Bättre än vad jag hade föreställt mig. Sam's och Jennifer's insattser var helt otroliga.
 
- Strandscenen mellan Peeniss (Peeta & Katniss). Var man inte säker innan blev man det definitivt nu. Katniss har fallit för Peeta. Det här var en utav mina favoritscener i boken och minst lika bra var den i filmen. Tycker att Josh och Jennifer har jättebra kemi.
 
- "See you at midnight". Den här scenen var kanske inte så märkvärdig för de som inte läst boken. Men för oss andra var det tydligt. Det här var sista gången man fick se normala Peeta och de utdrgna och långa blickarna de gav varandra innan de gick iväg gav mig mer än nog tid åt att fylla ögonen med tårar igen.
 
- Slutet. Det här var definitivt ett storslaget slut med en stor cliffhanger. Tycker lite synd om de som inte läst böckerna, för att det är en väldigt jobbig cliffhanger. Men allt efter att Katniss har skickat iväg pilen till när de zoomar in på Katniss ansikte var så episkt och bra gjort. Awesome!
 
Det är ganska uppenbart vilket betyg den här filmen kommer att få:
 
10/10
 

Korsad (Ally Condie)

(OBS! Har du inte lästa första boken i denna serien så bör du hålla dig borta från den här recensionen, kan innehålla små men likväl stora spoilers)
 
 
Titel: Korsad
Författare: Ally Condie
Originaltitel: Crossed
Utgivningsår: 2013
Bokförlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 364
Översättare: Katarina Falk
Serie: Matchad #2 (Föregångare: Matchad (eng Matched). Uppföljare: Reached)
 
Driven av en längtan efter en framtid som av allt att döma är omöjlig beger sig Cassia till de Yttre Provinserna för att hitta Ky, hennes barndomsvän och ungdomskärlek, som Samfundet har deporterat till en säker död vid fronten. Efter ett tröstlöst sökande står det klart att Ky har lyckats fly in i det förrädiska bergsmassivet, och att tankar om uppror och revolution gror i Samfundets utkanter.

I gränslandet mellan det kliniskt rena och det rebelliskt vildvuxna tvingas Cassia ifrågasätta mycket av det hon håller kärt, men även om hon är beredd att offra allt för att återförenas med Ky kan inget hindra Xander från att återigen ändra spelets regler.
 
 
Min åsikt:
Det tog mig väldigt lång tid att få tummarna loss och läsa fortsättningen på Matchad. Jag lånade den ett antal gånger, men fick aldrig tid nog till att läsa ut den och tillslut var jag tvungen att lämna tillbaka den på biblioteket igen. Nu har jag dock äntligen tagit tag i det.
 
Matchad var en medelmåttig bok för mig, för att den tog ett tag att komma in i och även då var den just bara det: medelmåttig. Korsad kände jag dock inte alls att jag kom in i och tänkte ofta på annat under läsningens gång. Dessutom lyckades jag alltid blanda ihop Ky och Cassia's berättarröster. De var alldeles för lika och eftersom att båda var på jakt efter samma sak och var i ungefär samma situation var det inte så svårt direkt. En gång hann jag till och med läsa ett helt kapitel innan jag insåg att det varit den andra karaktärens perspektiv jag hade läst från.
Just därför ser jag det såklart som en dålig sak att Korsad blev uppdelad i två berättarröster istället för att hålla en som det var i första boken. Det gav mig absolut ingenting. Om man bara hade fått läsa ifrån Cassia's perspektiv så tror jag definitivt att boken hade blivit mer spännande för att då skulle man själv som läsare inte veta vart Ky varit någonstans. Nu blev det istället tråkigt att läsa om hur de båda två gick runt i cirklar runt varandra.
 
En annan bidragande faktor till den tråkiga handlingen var att boken för det mesta utspelade sig i ödemarken, där karaktärerna vandrade omkring. En ödemark måste nog vara den mest tråkigaste miljön man kan tänka sig i en bok. Allting blir så enformigt och varje dag var densamma för karaktärerna. De vaknade, letade efter kartor och värdefulla föremål, vandrade omkring, letade efter varandra, letade efter motståndarna, vandrade, sov. Typ så ungefär. Handlingen blir då utdragen och upprepande, speciellt när man redan vet var båda två befann sig. Inget som jag tycker om, med andra ord.
 
Det var inte förrän i slutet som spänningen började ta fart och tyckte om cliffhangern mycket. Däremot så är jag nu väldigt rädd för att den tredje och sista boken ska gå ut på ungefär samma sak som Korsad på grund av just det slutet. Men får hoppas att författaren är smart nog att ta en annan vändning så att serien kan få en bra avslutning.
 
Jag älskar dock Ally Condie's skrivsätt. Det är lätt men har samtidigt en liten poetisk känsla i sig som gör att man bara hänger med och förundras om och om igen. Trotts den sega handlingen så var det ändå svårt att sluta läsa då språket höll mig fast. Sedan så tog det dock längre tid innan jag fick lust att ta upp boken igen, men det är en helt annan historia.
 
Måste nämna något annat bra också så får säga att jag tyckte om bikaraktärerna en hel del. India och den lilla pojken vars namn jag har glömt är defintivt nya favoriter för mig :)
 
Matchad var bra. Korsad var okej. Så i tredje boken hoppas jag på något väldigt speciellt och ett bra slut på Ky och Cassia's berättelse. Ska också se till att jag inte väntar för länge med att läsa fortsättningen som jag gjorde med Korsad.
 
Bästa del: Slutet
 
5/10
 

City of Bones (Filmrecension)

Nu har jag äntligen satt mig ner för att skriva en djupgående The Mortal Instruments: City of Bones filmaterisering recension. Anledning till att det tog så lång tid var helt enkelt för att det tog så lång tid för mig att samla mina tankar. Och sen när jag precis hade börjat skriva såg jag det senaste pll (Pretty Little Liars) avsnittet och ifall någon utav er också följer serien så förstår ni varför jag var riktigt chockad, sur, ledsen och deprimerad efteråt. Kunde inte tänka på någonting annat på hela dagen, och det värsta är ju att vi inte kommer få reda på hur det egentligen står till förrän i Oktober och bara då är det bara ett avsnitt vi får se, sen måste man vänta till januari :( Och sen slog Vampire Academy nyheterna mig och jag gick in i ännu en sörjetid kan man säga, men jag försöker att inte tänla så mycket på det.
Men nu ska jag inte prata på mer om pll och V.A för att det är inte det detta inlägget ska handla om.
 
DEN HÄR RECENSIONEN KOMMER ATT VARA FULLT SPOILANDE OCH HAR NI INTE SETT FILMEN ELLER LÄST BOKEN SÅ BÖR NI INTE LÄSA DENNA RECENSIONEN!
 
 
 

Titel: The Mortal Instruments: Stad av skuggor (eng: City of Bones)

Regissör & manusförfattare: Harald Swartz (regi) & Jessica Postigo (manus)

Författare till boken filmen är baserad på: Cassandra Clare

Utgivningsår: 2013

Skådespelare: Lilly Collins, Jamie CampBell Bower, Robert Sheehan, Kevin Zegers, Jemima West

Längd: 2 timmar och 10 minuter = 130 min

 

På en nattklubb i New York blir Clary vittne till ett mord som begås av tre tonåringar som bär svärd och vars kroppar är täckta av märkliga tatueringar. Offrets kropp går upp i rök och det verkar bara vara Clary som kan se vad som händer. Dagen efter försvinner även hennes mamma spårlöst. Det visar sig att tonåringarna är Skuggjägare, ett släkte vilkas uppgift är att försvara mänskligheten mot demoner, och att Clarys mamma har burit på en hemlighet - även hon är en Skuggjägare. En helt ny värld av demoner, vampyrer och varulvar öppnar sig för Clarys ögon.


 

Min åsikt: 
Den 23 augusti kl 18.00 såg jag City of Bones som film för första gången, den 24 såg jag den för andra gången och denna helgen ska jag se den för tredje gången. Bara det avslöjar hur mycket jag tyckte om den. En stor del utav det är förmodligen för att jag inte läste om boken precis innan jag såg filmen, vilket jag alltid har gjort innan. Dessutom har jag faktiskt bara läst hela City of Bones en gång, och det var för ett och ett halvt år sedan. Så allt jag kom ihåg var de stora händelserna och inte detaljerna, vilket förmodligen hjälpte en hel del. Då kunde jag inte störa mig på små ändringar som jag har märkt att många andra har gjort.
 
Sen kommer vi till det absolut bästa med filmen: Skåsespelarna! (HALLELUJA, HALLELUJA, HALLELUJA). Precis som i en bok där jag tycker att karaktärerna är viktigast tycker jag även i en film att skådespelarna är viktigast. I City of Bones passade de alla som handen i handsken. Alla spelade sina karaktärer så bra att det kändes som att jag läste boken nmedan jag såg filmen.
Lily Collins gjorde ett fantastiskt jobb som Clary och gillar verkligen hur hon följde karaktärens utveckling.
Jamie CampBell Bower var jag först otroligt osäker på, men precis som Cassandra Clare sa så hade jag inte behövt slösa tiden på att oroa mig. Han lyckades vara sarkastisk, skitstövel-aktig samtidigt som han ändå lyckades vara sårbar och attraktiv samtidigt. Scenen där han berättade om falken var otroligt bra gjord. Så jag vill inte höra mer tjafs om honom. Jamie är Jace. Punkt slut.
Robert Sheehan var bara spot-on som Simon. Jag rös faktiskt och fick gåshud när det var scenen då Simon berättade för Clary om sina känslor för att det var så perfekt. Man tyckte verkligen synd om honom och jag hörde flera personer i biosalen som brast ut i ett 'awww'. Till och med nu när jag pratar om det får jag bara lust att se just den scenen igen.
Kevin Zegers är en fantastisk skådespelare och det visade han än en gång när han spelade Alec. Han fick tyvärr inte så många scener, vilket var väldigt synd, men de han hade var väldigt bra gjorda. Dessvärre så fick man inte  riktigt lära känna Alec's karaktär så bra genom filmen och jag kan komma ihåg att båda mina kompisar som jag såg filmen med hade sagt efteråt att de inte förstod hela Alec-grejen och tyckte bara att han verkade irriterande, agressiv och bara jobbig. Detta är inte Zegers fel, utan har helt enkelt att göra med att han fick så få scener.
Likadant var det dock inte för Isabelle, då hon nämligen tillsammans med Simon tog upp halva uppmärksamheten i slutet av filmen. Vilket är både bra och dåligt för min del. Jag tycker gott att de hade kunnat ta lite av den tiden och gett till Alec istället, men aja.
Jag tvivlar inte på att Jemima är en bra skådespelerska, det gör jag verkligen inte, men hon är den enda jag inte tyckte var lik sin karaktär från boken. Vart tog den bitchiga och lite slampiga Isabelle vägen? I stället ser vi den här trevliga tjejen som inte snäste åt någon en enda gång. Missförstå mig inte, jag gillar film-Isabelle också men jag föredrar bok-Isabelle mer.
 
Det fanns dock en karaktär som jag tyckte att de förstörde helt i filmen. Valentine. Det fanns en aledning till varför jag gillade honom i bokserien. Han var charmig, attraktiv, karismatisk och en bra talare, det var därför han fick folk till att följa honom så blint och anledningen till att Jocelyn föll för honom.
I filmen kändes han mer som en creepy, konstig, äcklig man man lätt skulle kunna se tortera barn i ett mörkt hörn. I filmen förstod jag inte alls hur folk skulle kunna ha litat på honom och hur Jocelyn hade kunnat bli kär i honom. Inget elak menat mot skådespelaren, men jag tyckte inte alls att han lyckades fånga den riktiga Valentine.
Dessutom var det en sak jag störde mig så otroligt mycket på i slutet. Jace och Valentine's fader och son relation. I boken hade Jace en sådan mjuk och sårbar sida mot Valentine, och trots allt så kunde man se att Valentine verkligen älskar sin son (eller åtminstone bryr sig om honom), vilket också är en utav anledningarna till att man ändå gillar Valentine på något konstigt sätt. I filmen fanns det bara bitterhet och båda två var beredda att döda varandra vilken sekund som helst. Det var faktiskt enda gången under tiden jag såg filmen som jag tänkte "nej, nej, nej, nej. Det här är så fel!"
 
Om vi går vidare till handlingen så tyckte jag faktiskt att de tog efter boken så gott som de kunde och de scener som togs bort eller ändrades var för mestadels sådant som passar i en bok men kanske inte i en film. Så alla de som klagar på att filmen var helt olik boken har väldigt fel enligt mig. Huvudhandlingen var där och favorit scenerna fanns där.
Det som jag har sett mest att folk har klagat över är att de tog bort hela grejen med att Simon förvandlades till en råtta. Detta tyckte jag tvätom var väldigt smart gjort. För de som inte hade läst böckerna fanns det redan tillräckligt mycket med information att smälta och ifall Simon hade blivit en råtta också hade det nog blivit för överväldigande och gått över gränsen till löjligt. Så det tyckte jag var smart gjort.
Jag gillade sedan också att man redan nu fick hintar om att Simon skulle bli en vampyr. Det gör oss som har läst böckerna lugna eftersom att vi vet att de inte kommer att ta bort det och det blev spännande för resten av folket. Jag kommer  ihåg att mina vänner sa till mig "oj, han kommer nog bli vampyr" under filmens gång men sedan efteråt hade glömt bort det. Om det nu blir en uppföljare får det dem att tänka tillbaka och inse "ja just det".
 
Nu måste jag bara få klaga på en sak till, och det är att de fegade ur i slutet med hela syskongrejen. På ett sätt förstår jag dem, jag menar vid tiden som de skrev manuset och filmade hade de ingen aning ifall det skulle bli en uppföljare också och tog då det säkra steget före det osäkra genom att låta oss veta att de faktiskt inte är syskon. Det får en också att vilja se uppföljaren mer för att man vill veta ifall de får reda på det eller inte. Dessutom tänk vilken 'awkward' stämning det hade blivit i biosalen om de nu bestämmer sig för att göra CoA och CoG också när Jace och Clary kysser varandra i Seelie Court och scenen efter att de har befriat ängeln och huset har rasat i CoG :p
 
Jag hade tänkt avsluta med att säga att jag är lite orolig dock. Orolig eftersom att filmen inte har tjänat in så bra pengar. Och får inte CoB en bra 'box office' finns det stor chans att det inte blir någon CoA och CoG. Jag vet att de redan har sagt 'go for it' när det kommer till CoA och att de ska börja filma nu i september. Men tänk ifall de bara avbryter nu abrupt, för så länge de inte har börjat filma kan de fortfarande göra så antar jag. Det suger ju totalt :/
Så nu tänker jag bara hålla tummarna och jag hoppas att ni gör likadant! Vill defintivt ha fortsättningarna.
 
9/10
 
 
 

Fragments (Dan Wells)

(OBS! Har du inte läst första boken i serien så bör du inte läsa denna recensionen, kan innehålla små såväl som stora spoilers.)
 
Titel: Fragments
Författare: Dan Wells
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2013
Bokförlag: Harper Collins Publisher
Antal sidor: 564
Översättare: -
Serie: Partials #2 (Föregångare: Partials)
 

Kira Walker has found the cure for RM, but the battle for the survival of humans and Partials is just beginning. Kira has left East Meadow in a desperate search for clues to who she is. That the Partials themselves hold the cure for RM in their blood cannot be a coincidence--it must be part of a larger plan, a plan that involves Kira, a plan that could save both races. Her companions are Afa Demoux, an unhinged drifter and former employee of ParaGen, and Samm and Heron, the Partials who betrayed her and saved her life, the only ones who know her secret. But can she trust them?

Meanwhile, back on Long Island, what's left of humanity is gearing up for war with the Partials, and Marcus knows his only hope is to delay them until Kira returns. But Kira's journey will take her deep into the overgrown wasteland of postapocalyptic America, and Kira and Marcus both will discover that their greatest enemy may be one they didn't even know existed.

The second installment in the pulse-pounding Partials saga is the story of the eleventh hour of humanity's time on Earth, a journey deep into places unknown to discover the means--and even more important, a reason--for our survival.


 

 

Min åsikt:

Jag älskade Partials. Den bjöd mig på ett underbart spännande och intressant äventyr. Den hamnade även i min topp 10 när jag rankade de tjugo bästa böckerna jag hade läst förra året. Snacka om att jag hade höga förväntningar på fortsättningen, men tyvärr blev jag besviken.
 
En sak jag tyckte om i förra boken var konceptet. Det var fängslande och gripande, ett mysterie som var kul men svårt att lista ut. Och inte en enda gång vacklade den genom hela den tjocka boken.
Fragments hade dock ingen bra start. Första halvan utav boken var så seg. De var ute på resa och det var bara samma händelser som upprepades hela tiden. De vandrade, de åt, de sov. Så var det hela tiden. Och det var inte så att det hände något på karaktärsdelen i heller och för det mesta pratade de knappt med varandra.
Sedan så var det dock lite intressantare när man fick läsa från Markus perspektiv, men det kändes ibland lite segt också.
Boken började bli tröttsam och jag ville så gärna att något skulle hända. Något som gjorde att boken ändrade riktning. Samtidigt var jag även mycket orolig eftersom att Partials hade varit mycket mer fartfylld och jag hatar uppföljare som förstör ens bild för första boken.
Men nu ska jag sluta klaga för att sedan började det ÄNTLIGEN att hända saker. Plötsligt fick jag tillbaka samma känsla som jag hade i Partials, handlingen exploderade och en massa tvister kom upp till ytan Många frågor och funderingar jag hade haft fick äntligen sina svar. Jag gillade att man fick reda på mer om vem Kira var och det var spännande att se henne upptäcka mer om sig själv. Då så satt jag som fastklistrad vid boken och tog med mig den överallt även ifall jag bara skulle gå en runda ut i köket.
Dessutom så fick man äntligen se lite drama mellan karaktärerna vilket var så skönt efter att först allting hade varit ganska stelt. Man märker dock att Wells hellre håller sig borta från kärleksscener, för de som fanns var korta och det fanns knappt någon spänning.
 
Trots det så fortsatte ändå karaktärerna att växa för mig. Gillar verkligen Kira's berättarröst  som är intressant och ganska rolig faktiskt. Hon är självständig, smart och intelligent. Hon behöver ingen kille som håller upp henne utan hon klara sig bra på egen hand.
Samm är en karaktär jag vanligtvis skulle tyckt ha varit tråkig, men det är något med honom som gör att han blir så mystiskt och intressant. Jag gillar det så mycket att jag kan meddela att han är min favoritkaraktär, speciellt när han kämpar så mycket för att förstå sig på Kira när dem trotts allt är samma ;)
Det var även kul att Markus i Fragments fick sin egen berättarröst och Isolde, Madison och Xochi är fortfarande ett par underbara karaktärer.
 
Jag gillade boken, men det var tyvärr inte mycket mer än så. Gillade inte början, men älskade slutet. Det är ett tufft läge det. Dan Wells ahde definitivt kunnat korta ner boken en 100 sidor men fortfarande behålla alla händelser, det var en massa delar som var för välskrivna och utdragna.
Men fortfarande en jätte bra bok som sagt. Nu hoppas jag bara att sista boken kommer vara lika bra som Partials.
 
Bästa del: Andra halvan
Bokens första mening: "Raise a glass", said Hector, "to the best officer in New America!"
 
 
(Så svårt att ge betyg när jag älskade andra delen så mycket men ogillade första)
8/10
 

Minirecensioner (Raven Boys, Before I wake, Prodigy)

Nu är det såhär att när jag tittade igenom min lästa-böcker lista så hittade jag tre böcker som jag fortfarande inte hade recenserat trots att jag läst ut dem för ett tag sedan (Raven Boys läste jag ut i December förra året och de andra två i början utav detta) och kände att det var så dags. Dock så kom jag tyvärr inte ihåg så mycket utav böckerna och då är det väldigt svårt att skriva en recension. Det var inte mycket ag lyckades få fram så därför bestämde jag mig för att bara sätta ihop alla tre som minirecensioner som jag har sett många andra har gjort på sina bloggar också. Det här är förmodligen inget som kommer att upprepa sig, ifall jag inte råkat komma väldigt efter med recensioner :p
 
 
Titel: The Raven Boys
Författare: Maggie Stiefvater
Utgivningsår: 2012
Bokförlag: Scholastic
Antal sidor: 454
Serie: The Raven Cycle #1
 
Blue has spent the majority of her sixteen years being told that if she kisses her true love, he will die. When Blue meets Gansey's spirit on the corpse road she knows there is only one reason why - either he is her true love or she has killed him. Determined to find out the truth, Blue becomes involved with the Raven Boys, four boys from the local private school.
 
Min åsikt:
Jag tycker verkligen om författarens andra serie Wolves of Mercy Falls som är en fin och mysig kärlekshistoria, och hade väntat mig något liknande i hennes nya serie. Det fick jag också men jag tyckte dock att mysteriet var lite bättre i The Raven Boys. Älskade hur man fick gissa sig framåt och aldrig riktigt kunde förutse vad som skulle hända.
Gillar verkligen huvudpersonen Blue. Hon var självsäker och målmedveten. Ganska tyst också å andra sidan, men det är bara typiskt Maggie's stil. Hennes karaktärer håller oftast sina känslor på insidan och brukar vara ganska sårbara och det visas jätte mycket på resten utav karaktärerna. Gansey, Adam, Noah och Ronan är väl genomtänkta karaktärer som alla är trasiga på insidan men gömmer det för världen. Kunde verkligen känna sympati och tyckte om att de hade ett djup allihopa.
 
Det här är ingen good-feel bok direkt och hur Maggie bygger upp den mörka och kusliga stämningen är så beundransvärt. Hon skriver så bra och jag älskar henens skrivsätt som är riktigt poetiskt och mystiskt. Det är inte svårt att fastna i hennes berättelser med andra ord.
 
8/10
 
 
Titel: Prodigy
Författare: Marie Lu
Utgivningsår: 2013
Bokförlag: Penguin
Antal sidor: 354
Serie: Legend #2 (Föregångare: Legend)
 
Injured and on the run, it has been seven days since June and Day barely escaped Los Angeles and the Republic with their lives. Day is believed dead having lost his own brother to an execution squad who thought they were assassinating him. June is now the Republic's most wanted traitor. Desperate for help, they turn to the Patriots - a vigilante rebel group sworn to bring down the Republic.
 
Min åsikt:
Jag tyckte om Legend. Mycket. Day och June är ett par helt underbara karaktärer och i förra boken nämnde jag ofta att deras lojalitet och kärlek mot sina familjer var mycket som lade grunden för det. Här är det dock nästan känslorna för varandra de har som i stället gjorde att jag tyckte om dem.
I största delen utav boken är June och Day skillda åt och befann sig på motstånda sidor, och jag undrade hela tiden ifall de skulle återförenas igen eller bli dragna ifrån varandra. Ingen är säker och precis som förra boken är spänningen på topp hela tiden och boken är fullpackad med en massa actionscener och överlevnadssituationer. Med hjärtat uppe i halsgropen läste jag ut Prodigy och inte förrän några dagar efteråt hade det släppt helt.  Prodigy kommer garanterat ta med dig ut på ett fullspäckat äventyr.
 
Day och June är båda mästarspioner och tillsammans är de definitivt badasses, det finns inget de inte klarar av och ni som känner mig vet att jag älskar sådana karaktärer. Dessutom så tycker jag om att det är lätt att skilja på deras berättarröster, eftersom att de är ganska lika skulle det lätt kunna bli ett problem men de är tillräckligt distinkta för att jag inte ska lyckas bland ihop dem.
 
9/10
 
 
Titel: Before I Wake
Författare: Rachel Vincent
Utgivningsår: 2012
Bokförlag: mira Ink
Antal sidor: 346
Serie: Soul Screamers #6 (Föregångare: My soul to take, My soul to save, My soul to keep, My soul to steal, If I die. Uppföljare: With all my soul.)
 

Covering up her own murder was one thing, but faking life is much harder than Kaylee Cavanaugh expected. After weeks spent "recovering," she's back in school, fighting to stay visible to the human world, struggling to fit in with her friends and planning time alone with her new reaper boyfriend.

But to earn her keep in the human world, Kaylee must reclaim stolen souls, and when her first assignment brings her face-to-face with an old foe, she knows the game has changed. Her immortal status won't keep her safe. And this time Kaylee isn't just gambling with her own life....

Min åsikt:

Woah, jag som inte trodde att serien kunde bli mycket mörkare än i förra boken men den slog nyss sitt egna rekord - igen. Boken är mörk. Alla kämpar för sina liv och ibland känns allting bara hopplöst. Nu är det inte bara Kaylee's egna liv som står på spel, uatn alla hon bryr sig om också. Den här boken är minst lika bra som den föregångna.
Som vanligt gör karaktärerna misstag ett flertal gånger men precis som förrut är det lätt att förlåta dem. Nu när man känner karaktärerna så bra också är det så kul att återvända til serien. Gänget kan fortfarande få mig att skratta ofta och jag gillar att läsa om de relationerna de har till varandra. 
Mycket annat har jag inte att säga om Before I Wake förutom att den följer ungefär samma spår som resten utav böckerna i serien och spänningen håller sig fortfarande på hög nivå. Det jag också gillar är att serien verkligen känns som en serie, jag vet att jag har sagt det innan men jag bara älskar hur saker som hönde i första boken har så stor betydelse för uppföljarna. Det skapar en helhet på ett helt annat sätt och är helt underbart.
 
9/10
 

Älskar - Hatar (Jenny Downham)

 
Titel: Älskar - Hatar
Författare: Jenny Downham
Originaltitel: You Against Me
Utgivningsår: 2011
Bokförlag: Brombergs
Antal sidor: 354
Översättare: Helena Ridelberg
Serie: -
 
Om någon skadar din syster så vill du hämnas, eller hur? Om din bror anklagas för att ha begått ett fruktansvärt brott och om han förnekar det, så försvarar du honom, eller hur? 

När Mikeys syster hävdar att en pojke har våldtagit henne så rämnar Mikeys värld. När Ellies bror beskylls för att ha begått brottet tappar Ellie fotfästet. När Mikey och Ellie möts kolliderar två världar.
 
 
 
 
 
 
 
 
Min åsikt:
 
Älskar - Hatar's handling fokuserade på två saker. Våldtäcksutredningen och kärleken mellan Mikey och Ellie. Jag tyckte det lät ganska intressant och jag gillade tanken på att konceptet påminde lite Romeo och Julia, dessutom så hade jag läst en del fina recensioner om boken. Tyvärr så visade sig mina förväntningar vara lite för höga.
 
Låt oss börja med det som ändå var bra. Karaktären Mikey var helt underbar. Jag älskade hans berättarröst som var sympatisk och lugn. Han kändes lite som en "safe and steady rock" mitt i allt kaoset. Sättet som han skyddar och tar hand om sin familj som han är beredd att göra allt för är berörande. Han kändes självständig och säker i det mesta han gjorde. Det var kul att läsa om en sådan stark huvudkaraktär, spciellt när den andra inte var lika stark.
Ellie är en komplicerad person. Hon vill skydda sin bror samtidigt som hon vill göra det rätta. Jag förstår henne eftersom att jag själv inte skulle ha velat gå emot min familj och splittrat på den, men ändå blev jag ganska irriterad på en del utav de valen som hon gjorde. Hon var ganska feg (ja, jag sa det!) och ändrade hela tiden sin åsikt.
 
Jag gillade dock hur själva kärleksdelen mellan Mikey och Ellie i boken är uppbyggd. Det fanns en sorts Romeo och Julia känsla över det hela och tyckte det var kul att se liknelserna. För deras familjer ligger typ i fejd med varandra, och avskyr varandra.
Våldtäcksutredningen var också ganska intressant och i början var det så svårt att veta vem det var som ljög. När jag läste från Ellie's perspektiv var jag övertygad om att hennes bror var oskyldig men när jag läste från Mikey's perspektiv var jag övertygad om att han absolut inte var det. Så övertygande var deras berättarröster.
Längre in i berättelsen började dock sanningen lysa ganska självklart, men jag var ändå fast i dramat. Jag ville veta hur allting skulle sluta och jag var orolig över hur allt som hände skulle påverka Mikey och Ellie's relation.
Då kommer vi dock till en negativ sak i boken. Varför avslutades boken innan utredningen riktigt hann börja? Jag vet att det var en annan sak som fick sitt avslut men jag hade velat se hur rättegångarna gick och hur slutresultatet blev. Speciellt eftersom att början var så seg när det kom till den delen. Jag hade inte haft något emot att boken skulle ha varit lite längre om jag hade fått läsa om det. Tyckte att hela boken byggde upp till just rättegången och sedan fick man inte ens veta hur det gick. Nej tack, jag ogillar sådana abrupta slut.
 
Allt som allt var det en helt okej bok. Hade då som sagt tyvärr väntat mig lite mer och gillade inte slutet, men det har ändå varit en intressant läsupplevelse. Har författarens debutbok hemma - Innan jag dör - också, så den ska jag snart läsa.
 
Bästa del: Första halvan
 
Bokens första mening: Mikey kunde inte fatta att det här var hans liv.
 
7/10
 

Onyx (Jennifer L. Armentrout)

(OBS! Har du inte läst första boken i serien så bör du inte läsa denna recension. Kan innehålla små lika väl som stora spoilers.)
 
 
Titel: Onyx
Författare: 
Originaltitel: 
Jennifer L. Armentrout
Utgivningsår: 2012
Bokförlag: Entangled Publishing
Antal sidor: 366 + 6 bonus sidor
Översättare: -
Serie: Lux #2 (Föregångare: ObsidianUppföljare: Opal.)
 
(Klippt bort slutet från handlingen eftersom att den sista delen spoilar något som händer efter halva boken. Blev själv riktigt irriterad över det så.)
 
Thanks to his alien mojo, Daemon's determined to prove what he feels for me is more than a product of our bizarro connection. So I've sworn him off, even though he's running more hot than cold these days. But we've got bigger problems. 

Something worse than the Arum has come to town... 

The Department of Defense are here. If they ever find out what Daemon can do and that we're linked, I'm a goner. So is he. And there's this new boy in school who's got a secret of his own. He knows what's happened to me and he can help, but to do so, I have to lie to Daemon and stay away from him. Like that's possible. Against all common sense, I'm falling for Daemon. Hard. 

But then everything changes... 
 
Min åsikt:
Uppföljare till serier som liknar denna brukar oftast inte vara lika bra som första boken. Speciellt inte ifall serien i fråga är en triologi. Dock så förvånade Onyx mig rejält genom att vara flera gånger bättre än sin föregångare, den tog med mig på ett äventyr som jag inte varit beredd på.
 
Jag fullkomligt älskar karaktärerna! De är helt underbara allihop och jag älskade verkligen att få lära känna dem bättre. Katy's berättarröst är helt fantastisk och jag älskar att hon är så energisk och har roliga kommentarer till allt. Ibland kan jag bli lite irriterad på en sådan karaktär men här är det verkligen tvätom. Hon fyller upp boken och får en att defintivt komma ihåg henne. Dock så var hon lite för naiv vid vissa tillfällen och när hon bestämde sig för att inte berätta sanningen om en livsfarlig sak för att hon inte ville förstöra sin stolthet var idiotiskt (mer om det i spoilerdelen). Däremot så ångrar hon sig och får så stora skuldkänslor efteråt att jag ganska lätt förlåter henne. En färgstark och underhållande karaktär.
Sedan så har vi Daemon som jag från och med nu totalälskar. Visst är det ganska tydligt att han har agression-problem men det fanns en del swoon-moments med honom då jag bara smälte. Samtidigt kan han även vara en riktig jackass, men det är precis på gränsen. Författaren har lyckats balansera honom så bra att det är omöjligt att ogilla honom (i alla fall för mig). Han påminner faktiskt en del om Jace från TMI och ni vet alla vad jag tycker om honom.
 
Jag uppskattade verkligen den sjukt härliga humorn i den här boken. Katy's underhållande berättarröst mixad med Daemon's sarkastiska kommentarer och de småroliga situationerna de alltid lyckas sätta sig i gör det här till en väldigt rolig bok, som samtidigt är vävd med en massa spänning. Bäst är det när Katy och Daemon är tillsammans. Då är de helt oslagbara på roliga dialoger.
 
Handlingen var inte lika förutsägbar som förra boken och det uppskattade jag. Visst följer den fortfarande lite samma spår som många andra böcker men den har också tagit sig an en egen väg. Lux-varelserna och DOD blev helt plösligt mycket intressantare för mig. Boken lyckades förvåna mig en del gånger och tyckte om tvisterna. Speciellt i slutet. Där lurar dem en in att tro något föratt det sedan ska vara något annat. Först så kommer en stor bomb och sedan kommer det en till och just när man tror att det är över och att lugnet ska läggas igen så kommer det ännu en till.
Dock så tyckte jag att hela Blake historien var så irriterande, så många saker som var så förutsägbart inom det men mer om det i spoilerdelen.
 
En absolut älskvärd bok. Onyx var underbar och jag ser så fram emot fortsättningen, vill nästan inte läsa den eftersom att det samtidigt innebär slutet och jag är inte redo att lämna dessa karaktärerna än :)
 
Spoilerdel:
-Den enda anledningen till varför jag inte gav den här boken en tia är på grund av hur Katy betedde sig ibland. Förstod snabbt att Blake hade något med DOD att göra och jag vet att hon gärna ville tro att han bara ville hjälpa henne, men det fanns så många luckor i hans förklaringar och bakgrundshistoria att jag tyckte Katy var idiotisk som bara föll för hans lögner. Till och med efter att han hade satt henne i livsfarliga situationer o.O

Dessutom var det otroligt dumt av henne att inte berätta något för Daemon, även efter att hon hade fått reda på att Blake verkligen jobbade för DOD. Bara för att det skulle betyda att han hade rätt och hennes stolthet skulle försvinna, det var så jag uppfattade det i alla fall. Allt det där med att hon inte ville ge honom mer börda låter ju bara som en massa bortförklaringar.

Den enda anledningen till att jag förlåter henne är för att hon hade sådana skuldkänslor efteråt och hon växte som karaktär. Det var det som var bra med hela situationen. De ska göra misstag och lära sig ifrån dem. Det är det mina damer och herrar som kallas för karaktärsutveckling, vilket jag alltid söker efter. Speciellt i en serie :)

 
Bästa del: Det absolut sista i slutet.
 
Bokens första mening: Ten seconds passed between when Daemon Black took his seat and when he poked me under my shoulder blade with his trusty pen.
Bokens sista mening: ...for the better and for the worse.
 
9/10
 

Pretties (Scott Westerfeld)

(OBS! Har du inte läst första boken i serien så bör du inte läsa denna recension, kan innehålla små men likväl stora spoilers)
 
 
Titel: Pretties
Författare: Scott Westerfeld
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011
Bokförlag: Simon Pulse
Antal sidor: 348
Översättare: -
Serie: Uglies #2 (Föregångare: UgliesUppföljare: Specials, Extras.)
 

In Tally's world, your 16th birthday brings an operation that turns you from a repellant Ugly into a stunningly attractive Pretty, and catapults you into a high-tech paradise where your only job is having a really good time. Just before her birthday, Tally discovered that turning Pretty comes with a terrible price. She vowed to accept the operation, but with the understanding that her friends on the outside would rescue her, and let her be the guinea pig for the experimental and highly dangerous cure they're developing.

But in the second book of the Uglies series, Tally's Pretty. And everything's changed. The new, Pretty Tally is totally happy right where she is. She doesn't think she needs any kind of cure at all. When someone from her Ugly life shows up with a message, Tally has a hard time listening. Did she really promise to give all this up? Is she bound by a promise she made when she was a different person? If there is anything left of the old Tally, how will she fight her way out to keep her word and help her friends?


 

 

Min åsikt:

Pretties följer ganska mycket i Uglies fotspår tycker jag. Jag tyckte ungefär lika mycket om Uglies som Pretties och inte mycket i mitt tycke har förändrats, så det här kommer nog inte bli någon lång recension.
 
I Pretties så möter vi återigen Tally, som nu är skitsnygg och hjärntvättad, och som försöker klura ut den hemska sanningen om deras samhälle. Till hennes hjälp finns Zane som är en ny karaktär man får träffa i den här boken, och ska jag vara ärlig så är han nog den enda karaktären jag verkligen gillade och brydde mig om. Tally var helt okej, men precis som i Uglies märker jag halvvägs att jag börjar tröttna på henne. Hon känns liksom så platt och jag tycker inte alls att hon har förändrats sedan förra boken. Jag skulle inte direkt bry mig mer eller mindre ifall hon dog (okej, det där låter hemskt men ni förstå vad jag menar).
Karaktärerna och speciellt hvudpersonerna (samt deras berättarröster) är nog det jag tycker är viktigast i en bok och när en bok är medelmåttig på just den punkten så har jag tyvärr ett stort problem. Jag säger inte att jag ogillade Tally, jag var bara ointresserad. Sedan fanns det dock Zane som gottgjorde det lite.
 
Handlingen och farten var dock något som jag verkligen tyckte om. Början är ganska seg, men för mig gjorde det ingenting då jag ändå bara ville se mer av Pretty town. Det var intressant att äntligen få en inblick på människorna där och förstå systemet bättre. Jag gillade även de små tvistarna som Westerfeld har vävt in i handlingen, vissa som man inte alls hade väntat sig.
När jag hade läst ungefär halva boken så steg dock spänningen och var sedan sjukt spännande ända fram till slutet.  Jag vände blad hela tiden och tiden flög förbi utan att jag märkte något. Tur var det väl att jag läste ut den på en dag då jag inte hade någonting annat planerat.
 
Så det var det. Gillade Pretties, men önskar dock att någon lite mer intressant hade kunnat vara huvudperson istället, i så fall hade jag nog älskat boken. Tänker dock inte låta det stoppa mig från att läsa fortsättningen, för att den slutade väldigt spännande och jag vill se hur allt slutar. Och för en gångs skull är jag även lite nyfiken på hur det blir med triangeldramat nu när jag är helt på Zane's sida.
 
En stark 7/10
 

Shades of Earth (Beth Revis)

(OBS! Har du inte läst de två första böckerna i den här serien så bör du inte läsa denna recensionen, kan innehålla små likaväl som stora spoilers.) 
 
 
Titel: Shades of Earth
Författare: Beth Revis
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2013
Bokförlag: razorbill
Antal sidor: 369
Översättare: -
Serie: Across the Universe #3 (Föregångare: Across the Universe, A Million Suns)
 
Amy and Elder have finally left the oppressive walls of the spaceship" Godspeed" behind. They're ready to start life afresh--to build a home--on Centauri-Earth, the planet that Amy has traveled 25 trillion miles across the universe to experience. 
But this new Earth isn't the paradise Amy had been hoping for. There are giant pterodactyl-like birds, purple flowers with mind-numbing toxins, and mysterious, unexplained ruins that hold more secrets than their stone walls first let on. The biggest secret of all? "Godspeed"'s former passengers aren't alone on this planet. And if they're going to stay, they'll have to fight. 
Amy and Elder must race to discover who--or what--else is out there if they are to have any hope of saving their struggling colony and building a future together. They will have to look inward to the very core of what makes them human on this, their most harrowing journey yet. Because if the colony collapses? Then everything they have sacrificed--friends, family, life on Earth--will have been for nothing.
 
Min åsikt:
WOW! Okej, det tog en stund att lugna ner sig efter att ha läst ut den här boken kan jag ju säga direkt. Mind-blowing är bara förnamnet för vad denna underbara resa är.

Det finns olika sätt en bok kan vara spännande på och det finns olika nivåer utav det. Jag har även sjäkv sagt många gåner att en bok har varit väldigt spännande på alla delar, men tro mig när jag säger detta: Shade of Earth slog nyss rekordet. Den är spännande rakt igenom på högsta nivå. Jag var nervös och rädd för karaktörerna hela tiden. Det var som att jag hela tiden åkte upp för en hög berg och dalbana utan något slut och som man inte kunde komma ut ifrån. Det var bara att hålla kvar och försöka att andas.
Detta var samtidigt som man försöker att reda ut på alla lögner och hemligheter, lite som ett pussel. Och sen slutet, wow. Det var något man verkligen kan kalla för episkt och storslaget. Mitt hjärta gick på högvarv och jag var så nervös. Det är vad Shades of Earth gör mot en. Beth Revis är verkliegn ett geni när det kommer tll tvister och cliffhangers, så är det bara
 
Man borde tro att efter allt de drama och hemskheter som karaktärerna fick genomlida i föregångarna att de äntligen skulle få få lite lugn och ro för en gångs skull. Men nej, absolut inte. Tvärt om så utsätts de stackars karaktärerna för ännu mer förödelse och det kom en massa studner då allting bara verkade så hopplöst. Deras hopp skulle alltid komma att tändas bara för att i nästa sekund släckas.
 
Jag gillar verkligen karaktärsutvecklingen för både Elder och Amy. Efter allt de har gått igenom i denna serien så har de växt och blivit mycket mer självsäkra och målmedvetna.
Amy störde jag mig lite på i föregångarna då hon alltid skulle vara så impulsiv och aldrig lyssnade. Hon tänkte aldrig innan hon handlade.
Nu har hon dock växt och kan stå på sina egna ben till och med under dessa hemska stunder. Gillade att hon inte bara gömde sig bakom sina föräldrar (jag störde mig rejält på hennes pappa vid en del tillfällen) utan stod upp mot dem och höll fast vid hennes egna åsikter.
Elder, Elder, Elder. Om man inte var säker på att han var en bra ledare innan så är man defintivt det efter att ha läst ut Shades of Earth. Han är verkligen beredd att offra allt för sitt folk och stod upp för dem vi alla tillfällen.. Blev så irriterad när alla "earthborn's" dömde med detsamma och helt enkelt bara dumförklarade honom och ifrågasatte honom ständigt. Allt det bara för att han var så ung.
 
Emy och Elder's relation är också helt underbar. De litar fullständigt på varandra när de tvivlade på alla andra. Tillsammans fungerar de bäst och de jobbar mycket bra ihop. Jag älskar dessutom att deras relation inte gick så snabbt och att den utvecklades långsamt från första boken för att sedan bli en väldigt fin kärlekshistoria.
 
Om ni inte redan har förstått det så tänker jag dela ut en 10 till denna fantastiska boken och slutet på en otrolig serie. Det är den så värd.
 
Spoiler del:
 

OH MY GOSH, SLUTET! Försökte Beth Revis ge mig en hjärtattack eller? Trodde först inte på att han verkligen kunde vara död. Men sedan allt eftersom tiden gick och hans kapitel förvandlades till tomma blad började jag bli riktigt orolig. Var så rädd för att vända sida eftersom att det kanske skulle vara den sista vilket skulle betyda att han verkligen var borta. Det var helt sjukt. TACK OCH LOV att jag var hemma för att där satt jag klockan ett på natten och skrek, skakade, svor med tårar i ögonen. Och sedan när man fick reda på att han hade överlevt så skrek jag ut av glädje. Alltså stackars min familj ;)

Jag lyckades lista ut rätt så snabbt att Chris tillhörde fienden, hallå, han var ju hur skum som helst. Dessutom lyckades jag också lista ut att det hade varit människor där förrut, dock så fick jag inte riktigt ihop det i mitt huvud och jag kunde inte komma på någon förklaring förrän det väl blev förklarat i boken.

 
Bästa del: Slutet, utan tvekan
 
Bokens första mening: "Wait", I say, my heart clenching.
 
10/10
 

Every Day (David Levithan)

 
Titel: Every Day
Författare: David Levithan
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2012
Bokförlag: Alfred A. Knopf Books for Young Readers
Antal sidor: 324
Översättare: -
Serie: -
 

Every day a different body. Every day a different life. Every day in love with the same girl. There's never any warning about where it will be or who it will be. A has made peace with that, even established guidelines by which to live: Never get too attached. Avoid being noticed. Do not interfere.

It's all fine until the morning that A wakes up in the body of Justin and meets Justin's girlfriend, Rhiannon. From that moment, the rules by which A has been living no longer apply. Because finally A has found someone he wants to be with--day in, day out, day after day.


 

 

 

 
 
 
 
Min åsikt:
David Levithan är en författare jag alltid har tyckt om. Jag har än så länge läst fyra böcker av honom, fem med den här, och har tyckt att alla varit bra. Men det är just lite det som är problemet: jag tycker att de är bra men de har aldrig riktigt tagit steget över det och blivit bättre än bra.
Jag hoppades däremot att det skulle ändras när jag läste Every Day eftersom att jag hade hört att det skulle vara en utav hans mer annorlunda och vågliga böcker, vilket den även gjorde. Den är fortfarande inte perfekt, men den är bättre än bra.
 
Låt mig bara säga att jag älskar konceptet. Att varje dag vakna upp i en ny kropp, ett nytt liv som du får uppleva i en dag var intressant. Det var kul att läsa om de olika människorna han vaknade upp i varje dag och det var defintivt något utöver det vanliga. Det var nytt och jag tror aldrig att jag har läst om något liknande förut. Kändes verkligen kul att Levithan klev ur sin trygga bubbla och försökte sig på något mer övernaturligt. För att resultatet visade sig verkligen vara jätte bra.
Såklart så har inte Levithan bara skrivit en vanlig övernaturlig bok i heller, utan han har även ett understruket budskap med det hela. Något som man kan tolka hur man vill, men jag gillar skarpt att det finns där eftersom att det är vad som gör boken annorlunda. Som gör att den står ut.
 
Däremot så kan jag fortfarande se lite Levithan i hur boken är skriven och karaktärerna är skapade. De har sin egen historia och har några riktigt komplicerade känslor. De har ett djup och känns trovärdiga, vilket alltid är mycket roligare att läsa om då man själv kan känna igen sig ofta.
A är en vädligt komplicerad person och jag tycker synd om honom. Det kan inte vara kul att leva ett sådant liv som han gör, med inga riktiga bindelser, inga riktiga garantier, inga egna val. Att alltid behöva leva någon annans liv.
Detta förändras dock när han träffar Rhiannon för första gången. De klickar och lyckades bilda en ganska fin relation med tanken på allt. De lyckades beröra mig ett flertal gånger och någon gång satt jag med tårar i ögonen.
Det var också just deras förhållande som drev hela handlingen. Det hände inte så mycket annat men eftersom att jag fastnade så mycket för karaktärerna så blev jag ändå aldrig uttråkad.
 
Tyvärr (japp det kommer nästan alltid) så finns det dock några nackdelar med den här boken. Till att börja med så kändes inte allting riktigt trovärdigt. Det fanns en hel del luckor och massa frågor som inte fick sina svar. Egentligen så gör det inte så mycket då det inte var bokens fokus, men jag är en sådan person som ändå lyckas störa mig på sådant :/
Sedan så har jag en sak tll att klaga på och det var slutet. Det var alldeles för abrupt och allting tycktes hända så snabbt. Dessutom tycker jag inte att berättelsen riktigt fick ett slut den förtjänar. Nej, jag gillade det inte alls.
 
Efter Every Day ska jag snabbt ta och läsa resten utav David Levithan's böcker, för att nu blev jag defintivt mer sugen på att läsa dem.
Gillar ni övernaturlighet och har tyckt om någon utav författarens andra böcker så ska ni defintivt ta och plocka upp den här boken. Ni kommer inte att ångra er. Det här är den bästa av honom som jag har läst, än så länge.
 
En stark 8/10
 
 

Switched (Amanda Hocking)

 
Titel: Switched
Författare: Amanda Hocking
Originaltitel: -
Bokförlag: tor
Utgivningsår: 2010
Antal sidor: 293 + 31 extra sidor
Översättare: -
Serie: Trylle #1 (Uppföljare: Torn, Ascend)
 
Wendy Everly knew she was different the day her mother tried to kill her and accused her of having been switched at birth. Although certain she’s not the monster her mother claims she is - she does feel that she doesn’t quite fit in...

She’s bored and frustrated by her small town life - and then there’s the secret that she can’t tell anyone. Her mysterious ability - she can influence people’s decisions, without knowing how, or why...

When the intense and darkly handsome newcomer Finn suddenly turns up at her bedroom window one night - her world is turned upside down. He holds the key to her past, the answers to her strange powers and is the doorway to a place she never imagined could exist. Förening, the home of the Trylle.

Finally everything makes sense. Among the Trylle, Wendy is not just different, but special. But what marks her out as chosen for greatness in this world also places her in grave danger. With everything around her changing, Finn is the only person she can trust. But dark forces are conspiring - not only to separate them, but to see the downfall everything that Wendy cares about.

The fate of Förening rests in Wendy’s hands, and the decisions she and Finn make could change all their lives forever...
 
Min åsikt:
Omslaget till Switched, och hela serien för den delen, är helt underbart vackert. Har nu även tvåan hemma och de är så fina ihop. Väntar nu bara på sista boken och det kommer att bli en fin helhet ;)
Men nu kom jag inte hit för att babbla på om hur fint omslaget är utan det faktiska innehållet, som är ganska bra det också.
Jag älskade konceptet och det var verkligen kul att få se 'troll' varelser från en helt annan synvinkel. Den bilden man har framför sig, ni vet den sorten som bor under broar och som är stor knubbig och äcklig, stämmer inte alls överens med bilden i den här boken. Här är de i stället vackra varelser med magiska krafter. Välkommen till Förening, hemmet för de vackra trollen!
 
Handlingen var förutom det även mycket intressant. Jag gillade början då huvudpersonen Wendy fick ta itu med vem hon var och långsamt ledes in i det nya livet. Det var också roligt att läsa om all prinsessträning som hon fick genomgå efter det. Boken fortsatte så ett tag och spänningen sjönk en del men ändå så hade jag inte tråkigt och blev inte rastlös en enda gång. Jag hade vid det här laget även lyckats lista ut några saker i förväg men slutet lyckades ändå fånga mig och en del saker som jag inte hade väntat mig hände. Så det var absolut inte något tråkigt slut. Dessutom lyckades den sista tvisten faktiskt göra mig chockad, och lite irriterad måste jag dock medge.
 
Berättarrösten var också bra och var en utav anledningarna till varför jag inte hade tråkigt. Wendy är väldigt uppfriskande och jag älskar hennes nyfikenhet. Gillar att hon inte drog sig tillbaka i konflikter och stod för vad hon ville. Dessutom hade hon en del humörsvängningar och det var kul att läsa om ;)
Sedan fanns det dock en del saker jag inte gillade på den här fronten också. Till exempel så fattar jag inte varför alla i Förening förväntar sig att Wendy ska veta allt. De vägrar ju berätta för henne och blir sedan sura nör hon gör fel. Hur ska de ha det liksom? Allt det där kändes ju bara så löjligt.
Jag gillade inte slutet i heller. Jag tyckte att Wendy agerade själviskt och omoget. Där sjönk hennes karaktär en del för mig.
Övanpå det så förstod jag mig inte riktigt på Finn och Wendy's insta-love i heller. De hade en del gulliga stunder men oftast var de bara irriterande.
 
Innan jag avslutar denna recensionen undrar jag bara ifall någon utav er vet ifall Amanda Hocking är svensk eller har någon svensk släkt? Jag undrar just eftersom att hon använde en del svenska ord i boken. Som till exempel hette deras hem då 'Förening' som jag skrev innan. Dessutom kallas de mänskliga som bor i deras samhälle för 'mänsklig'. Lite halvroligt är det också då deras fiender heter Vittra och min skola heter Vittra :p
 
En bra bok som hade sina små brister. Tänker dock definitivt läsa fortsättningen och se ifall karaktärerna skärper till sig lite ;)
 
Bästa del: Början
 
Bokens första mening: A couple things made that day stand out more than any other: it was my sixth birthday, and my mother was wielding a knife.
 
7/10
 

Starters (Lissa Price)

 
Titel: Starters
Författare: Lissa Price
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2012
Bokförlag: Delacorte Press
Antal sidor: 352
Översättare: -
Serie: Starters #1 (Uppföljare: Enders.)
 
Sixteen-year-old Callie lost her parents when the genocide spore wiped out everyone except those who were vaccinated first--the very young and very old. With no grandparents to claim Callie and her little brother, they go on the run, living as squatters, and fighting off unclaimed renegades who would kill for a cookie. Hope comes via Prime Destinations, run by a mysterious figure known only as The Old Man. He hires teens to rent their bodies to seniors, known as enders, who get to be young again. Callie's neurochip malfunctions and she wakes up in the life of her rich renter, living in her mansion, driving her cars, even dating Blake, the grandson of a senator. It's a fairy-tale new life . . . until she uncovers the Body Bank's horrible plan. . . .
 
 
 
 
Min åsikt:
Starters är en bok som jag plockade upp helt random i biblioteket. Jag har inte hört så mycket om den på svenska bokbloggar och hade inte direkt läst någon recension på den i heller. Var därför ganska osäker, men jag tyckte att handlingen lät bra och älskade omslaget så den åkte hem med mig ändå.
 
Det finns tre delar som är absolut viktigast i en bok enligt mig. De delarna jag alltid bedömer efter, och de är: karaktärer, handling och språk. I Starters klingade två rätt, men den ena inte så mycket.
Jag gillade handlingen och konceptet väldigt mycket. Just själva iden med att de äldre tar över de ungas kroppar tyckte jag var en intressant framtidsvision, och även en trovärdig sådan. Det är något som absolut skulle kunna hända vilket gör det bara ännu mer skrämmande. Det är just det jag letar efter i en dystopi och Starters träffade mitt i prick.
 
Samtidigt som handlingen var intressan så var den även spännande. Det hände hela tiden något och det fanns tvister överallt, även ifall jag lyckades lista ut några saker i förväg. Men det flöt på ändå och jag vände sida konstant. Då kan ni även tänka er att jag gillade språket, eftersom det defintivt hade en stor del i att bygga upp den skrämmande stämningen. Lättläst och enkelt = perfekt.
 
Då kommer vi tillslut till den delen jag tyckte lite mindre om: karaktärerna. Det var inte så att jag ogillade dem direkt, utan mer att jag aldrig riktigt kände mig nära dem. Kanske har jag berättarrösten att skylla på för jag kände verkligen ingenting för karaktärerna. De visade känslor och de gick igenom en massa svåra och tuffa situationer, ändå kände jag inget för dem. Inte ens för huvudpersonen vars huvud jag var i hela tiden. Det är tråkigt och synd, för att hade jag bara gillat karaktärerna hade det här defintivt kunnat bli en ny favorit bok. Men det är så det är ibland.
 
Vill ni ha en spännande och skrämmande framtidsvision att läsa om ska ni defintivt plocka upp Starters, men om ni nästan bara bryr er om karaktärerna kan ni nog snabbt hitta en annan bok ni kommer att gilla bättre. Jag får se när - ifall - jag kommer att läsa nästa bok i serien.
 
Bästa del: Det episka slutet
 
En stark 6/10
 

Obsidian (Jennifer L. Armentrout)

 
Titel: Obsidian
Författare: Jennifer L. Armentrout
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2012
Bokförlag: Entangled Teen
Antal sidor: 335
Översättning: -
Serie: Lux #1 (Uppföljare: Onyx, Opal)
 
When seventeen-year-old Katy Swartz moved to West Virginia right before her senior year, she'd pretty much resigned herself to thick accents, dodgy internet access, and a whole lot of boring, but then she spotted her hot neighbor, with his looming height and eerie green eyes. Things were looking up...until he opened his mouth. Daemon Black is infuriating. Arrogant. Stab-worthy. It's hate at first sight, but when a stranger attacks her and Daemon literally freezes time with a wave of his hand, well, something...unexpected happens.
The hot guy next door? Well, he's an alien. Turns out that Daemon and his sister have a galaxy of enemies wanting to steal their abilities and Katy is caught in the crosshairs. Daemon's touch has lit her up like the Vegas Strip and the only way she's getting out of this alive is by sticking close to him until her alien mojo fades. That is if she doesn't kill him first.
 
Min åsikt:
Obsidian är definitivt en bok som har varit väldigt hypad här i bokbloggarvärlden den senaste tiden, och jag antar att jag som vanligt är lite sen med att läsa den :p
Men äntligen har jag gjort det och jag är inte ett dugg missnöjd. Det var faktiskt ett tag sedan jag läste en sådan underhållande bok. Hade praktiskt taget ett leende på läpparna under hela tiden jag läste Obsidian.
 
Jag älskade berättarrösten, så humoristisk och sarkastisk. Katy är ju helt underbar och jag tycker mycket om hur hon har en sådan stor självsäkerhet och inte backar när andra går emot henne. Samtidigt som hon under det dessutom är en riktig bokälskare och driver en bokblogg. Jag kände själv igen mig i henne flera gånger och tyckte det var kul vart enda gång hon nämnde att hon till exempel hade spelat in en "book haul" eller fangirlade över några nya böcker. Man kände så väl igen sig.
Sedan måste jag ju också säga att jag älskar hur hon står upp mot Daemon. Deras dialoger är så underhållande och underbara, fastän han är en idiot ibland. Ja, den där Daemon. Vad ska man säga om honom som inte redan är sagt hundra gånger förut? Hans personlighet påminner mycket om Jace från TMI och bara det tyder på att jag gillade honom skarpt :)

Vidare till konceptet så är ju aliens kanske inte något nytt direkt, men jag gillade att författarinnan hade vänt det till sin egen grej. Just det här med att ljuset är deras källa gjorde att de blev mer intressanta än creepy och skrämmande. I den kategorin hamnar istället arum.
 
Första delen av boken var inte direkt så spännande och allting kändes ganska cliché, då jag har läst liknande så många gånger förut. Tvisterna var ganska uppenbara och jag lyckades lista ut det mesta i förväg vilket är lite tråkigt. Men samtidigt i helheten så tycker jag inte att det gör så mycket. Jag gillade karaktärerna och språket var lättläst, så det var inte svårt att flyta med ändå.
 
En mycket bra bok med underhållande karaktärer och bra berättarröst. Håller faktiskt på att läsa andra boken just nu och kan redan säga att det ser väldigt lovande ut :)
 
Bokens första mening: I stared at the pile of boxes in my bedroom, wishing the Internet had been hooked up.
Bokens sista mening: "So do I."
 
8/10
 

Unspoken (Sarah Rees Brennan)

 
 
Titel: Unspoken
Författare: Sarah Rees Brennan
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2012
Bokförlag: Randon House
Antal sidor: 370
Översättare: -
Serie: The Lynburn Legacy #1 (Uppföljare: Untold, utkommer 29 augusti 2013)
 
Kami Glass is in love with someone she's never met--a boy she's talked to in her head since she was born. This has made her an outsider in the sleepy English town of Sorry-in-the-Vale, but she has learned ways to turn that to her advantage.
Her life seems to be in order, until disturbing events begin to occur. There has been screaming in the woods and the manor overlooking the town has lit up for the first time in 10 years. . . . The Lynburn family, who ruled the town a generation ago and who all left without warning, have returned. Now Kami can see that the town she has known and loved all her life is hiding a multitude of secrets--and a murderer. The key to it all just might be the boy in her head. The boy she thought was imaginary is real, and definitely and deliciously dangerous.
 
Min åsikt:
Jag har hört en hel del gott om den här boken och har velat läsa den ett bra tag. Speciellt med tanken på att författaren är väldigt bra vän med Cassandra Clare, en utav mina favoritförfattare. Dessutom älskar jag omslaget och efter att ha bara läst baksidestexten kunde jag se att det skulle bli något bra. Och det blev det såklart också :)
 
Det jag föll för direkt var karaktärerna. De är lite som jag oftast brukar beskriva John Green's karaktärer: lite överdrivna men helt underbara. De är kanske i alla situationer inte helt trovärdiga men jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om det. Så länge de är udnerhållande och sticker ut så tycker jag tvärt om bara om dem mer och mer.
Det jag just gillar med Unspoken också är att alla karaktärerna har ett djup, vare sig det är en huvudkaraktär eller bikaraktär. De har alla en egen historia att berätta vilket gör att de blir så mycket mer trovärdiga och minnesvärda. Åh, vad jag älskar det!
 
Kami & Jared, Jared & Kami. Fattar ni hur fantastiska dessa karaktärerna är? Älskade Kami's berättarröst, den var underhållande och unik. Jag har nog inte riktigt läst om någon sådan som henne förrut och det var defintivt uppfrisknande.
Gillar också Jared skarpt. Han är så kaxig, mystisk och lite sarkastisk men ändå så sårbar på insidan, vilket inte är konstigt med tanken på allt som han har fått gå igenom. Tyckte verkligen att det var så vackert hur Kami var hans enda klippa och var den personen han alltid kunde lita på, och detta var innan han ens visste att hon faktiskt existerade. Älskade upplägget av deras relation och hur båda två var så förvirrade och inte visste vad de skulle tycka när de väl träffade varandra. Kunde verkligen förstå Kami när hon tvivlade.
Snacka om att Sarah har lyckats berätta en väldigt fin kärlekshistoria, som dock inte är slut än.
 
Även om konceptet kanske inte är så nytt så gör det inte så mycket då jag tyckte om det ändå. Det jag dock verkligen älskade var stämningen, tyckte det sken ut ur boken och lyckades fånga mitt intresse snabbt. Det var kusligt och mystiskt på samma gång.
 
En helt underbart fantastisk bok som kommer sätta ett märke i mitt hjärta. Den förtjänar så sin poäng och jag kan glatt meddela att jag redan har satt countdown för nästa bok.
 
 
Stor spoiler del:
När Jared och Kami's band bröts skrek jag rakt ut (tur att jag var ensam hemma). Var helt förkrossad och visste knappt vart jag skulle ta vägen. Hela jag typ skakade medan jag läste slutet. Åh, Sarah Rees Brennan varför måste du göra så mot dina läsare och sluta boken med en riktigt jobbig cliffhanger? 
 
Bokens bästa del: När J & K träffade varandra för första gången.
Bokens första mening: Every town in England has a story.
 
10/10
 

Rules of Attraction (Simone Elkeles)

(OBS! Har du inte läst första boken i den här serien bör du inte läsa denna recension. Kan innehålla både små såväl som stora spoilers)
 
 
Titel: Rules of Attraction
Författare: Simone Elkeles
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2010
Bokförlag: Simon & Schuster
Antal sidor: 324
Översättare: -
Serie: Perfect Chemistry #2 (Föregångare: Perfect Chemistry. Uppföljare: Chain Reaction)
 
When Carlos Fuentes returns to America after living in Mexico for a year, he doesn’t want any part of the life his older brother, Alex, has laid out for him at a high school in Colorado . Carlos likes living his life on the edge and wants to carve his own path - just like Alex did. Then he meets Kiara Westford. She doesn’t talk much and is completely intimidated by Carlos’ wild ways. As they get to know one another, Carlos assumes Kiara thinks she’s too good for him, and refuses to admit that she might be getting to him. But he soon realizes that being himself is exactly what Kiara needs right now.
 
 
 
 
 
 
Min åsikt:
(Jag läste ut den här boken för ett tag sedan och skrev även recensionen för länge sedan. Trodde att jag redan hade publicerat den på bloggen men insåg sedan att den fortfarande bara var sparad på min mobil. Här är den i alla fall)
 
Det här är en companion serie och oftast brukar det kvitta ganska mycket i vilken ordning man läser böckerna i, men här måste jag dock säga att det gör stor skillnad. Läser man dem i fel ordning spoilar man hela föregångarna för sig, vilket inte altid är så kul. Jag vet inte ens riktigt varför jag tar upp det då jag läser dem i rätt ordning ;)
Det var dock ändå rätt kul att få se lite av Alex och Brittany igen och se hur det har gått för dem.
 
Jaja, nu går vi vidare. Den här boken handlar då alltså om Carlos, den mellersta brodern i familjen som nu går sitt sista år på highschool.
Till en början kunde jag känna mig riktigt irriterad på honom. Hans attityd och kaxighet var lite för mycket och allvarligt talat: varför är han tvungen att begå samma misstag som sin bror trots att han vet att broderns bästa vän dog och att han själv var nära på att dö. Jag vet att han ville skydda sin familj men fattar han inte att det bara kommer bli konsekvenser i slutändan?
Bara detta gjorde att jag direkt började ta avstånd ifrån honom, och när han sedan började snacka om att han "aldrig kommer bli en av de good-guys" kändes det bara som en upprepning av förra boken. Däremot så gillade jag hans humor och när han och Kiara försökte utmana varandra hela tiden. Tyckte mycket mer om den personen han var när han var med henne.
 
Sedan har vi självaste Kiara då och jag gillade att hon stod upp för sig själv och vågade vara annorlunda. Hon slängde även ur sig en del kvicka och sarkastiska repliker vilket jag definitivt uppskattade.
 
När det kommer till takten och spänningen var det helt okej, men det fanns rum för förbättring. I Perfect Chemistry kändes det mycket större och dramatiskt då de drog ut på hela "gangmember" delen mer. I Rules of Attraction hände allting så snabbt att man knappt hann uppleva någon spänning eller någon annan sorts reaktion. De lyckades hitta en lösning snabbt och vips så var det över, på typ bara 5 sidor och tyvärr så överdriver jag inte.
 
Perfect Chemistry var väldigt bra och Rules of Attraction hamnade tyvärr ett snepp nedåt. Jag tror det har mycket att göra med att handlingen följer ungefär samma mönster i båda böckerna och jag läste dem så kort efter varandra. Tänker defintivt läsa sista boken men det dröjer nog ett tag dock.
 
Bokens första mening: I want to live life on my own terms.
Bokens sista mening: "What happens when I break one of your fuckin' rules?"
 
7/10
 

Finale (Becca Fitzpatrick)

(OBS! Har du inte läst förgångarna i den här serien bör du inte läsa den här recensionen. Den kan innehålla små men likväl stora spoilers.)
 
 
Titel: Finale
Författare: Becca Fitzpatrick
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2012
Bokförlag: Simon & Schuster
Antal sidor: 454 
Översättare: -
Serie: Hush, Hush  #4 (Föregångare: Fallen ängel (eng: Hush, Hush), Förlorad ängel (eng: Crescendo), Silence.)
 
Nora is more certain than ever that she is in love with Patch. Fallen angel or no, he is the one for her. Her heritage and destiny may mean that they will always be enemies, but there is no turning her back on him. But now they face their biggest challenge. Can their love survive a seemingly insurmountable divide. And in the end, will there be enough trust left to rebuild what has been broken? The lines are drawn - but which sides are they on?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Min åsikt:
Finale är den sista boken i Hush Hush serien. En serie som har haft sina ups-and-downs och jag vet inte riktigt vart den här ska placeras, någonstans i mitten tror jag nog. Bra men tyvärr inte bra nog.
 
I de föregångna böckerna har handlingen alltid varit lite sådär, då trovärdigheten har spruckit på några ställen. Jag hade verkligen hoppats att jag skulle få några av mina svar här, men icke. Så blev det tyvärr inte.
Däremot så tyckte jag att handlingen var ganska spännande ändå och flöt på ganska bra, vilket gjorde att jag ganska lätt kunde glömma bort dessa luckor och bara hänga på.
Visst hade Finale sina sega delar (vilken bok har inte det?) men jag tyckte att spänningen överskuggade det och jag hade inte tråkigt en enda stund. Jag tror faktiskt att det här måste vara den mest spännande boken i serien, speciellt med sitt episka slut. Dock så fanns det även lite andra problem jag hade med boken.
 
Nora är en karaktär som har både höjts och sänkts för mig genom hela serien. I första boken var hon helt okej, för att i andra boken bli en idiotisk diva, för att sedan bättra sig, och nu? Jag skulle nog säga att hon är någonstans där emellan.
Jag tycker fortfarande att hon är lite för gnällig och gjorde en del korkade val, men samtidigt tycker jag ändå om att hon står för sig själv och är envis. Dessutom är hennes berättarröst lätt att hänga med och jag trivs med den. Så jag har faktiskt ingen riktig aning om var någonstans hon står för mig just nu.
 
Sedan har vi Patch, vår fallna ängel. I första boken (det här börjar bli en riktig jämförelse recension) älskade jag honom just eftersom att han var så annorlunda, kaxig och sarkastisk, inte trevlig alls. I andra boken blev han en liten mes och vågade aldrig riktigt ta ett steg framåt. Sedan bättrade han sig lite och nu vet jag inte riktigt. Det är lite som med Nora. Det känns inte riktigt som att jag känner dem tillräckligt efter fyra böcker, vilket bara känns konstigt och tråkigt.
 
Trots allt är jag glad att serien äntligen har fått ett ordentligt avslut. En mer utdragen serie hade nog blivit stupet för Hush, Hush, så jag är ändå nöjd. Gillade ni föregångarna tycker jag att ni ska läsa Finale, men gjorde ni inte det borde ni nog ta och strunta i det då boken ligger på ungefär samma nivå som dem.
Samannfattat en helt okej serie.
 
Bokens första mening: Scott didn't believe in ghosts.
 
Bokens sista mening: "I undress to impress."
 
 
6/10
 
 

Chasing Brooklyn (Lisa Schroeder)

 
Titel: Chasing Brooklyn
Författare: Lisa Schroeder
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2010
Bokförlag: Simon Pulse
Antal sidor: 412
Översättare: -
Serie: -
 
 
Restless souls and empty hearts

Brooklyn can't sleep. Her boyfriend, Lucca, died only a year ago, and now her friend Gabe has just died of an overdose. Every time she closes her eyes, Gabe's ghost is there waiting for her. She has no idea what he wants or why it isn't Lucca visiting her dreams.

 

Nico can't stop. He's always running, trying to escape the pain of losing his brother, Lucca. But when Lucca's ghost begins leaving messages, telling Nico to help Brooklyn, emotions come crashing to the surface.

 

As the nightmares escalate and the messages become relentless, Nico reaches out to Brooklyn. But neither of them can admit that they're being haunted. Until they learn to let each other in, not one soul will be able to rest.

 

Min åsikt:

Jag har verkligen inte läst mycket versböcker, jag tror det är sammanlagt två stycken ifall man inte räknar med Chasing Brooklyn, vilket inte är så mycket. Men hädanefter tänker jag dock läsa betydligt fler. För Chasing Brooklyn tog verkligen med mig på en underbar resa.
 
Jag gillar att man i versböcker så mycket lättare kan förstå karaktärernas känslor och gå in på djupet. Det behöver inte hända så mycket för att mitt intresse ska hållas kvar, så länge boken är välskriven och har genomtänkta karaktärer. Vilket Chasing Brooklyn definitivt har!
Språket vävs ihop med huvudkaraktärerna och blir lite sådär magiskt så att man bara glider över sidorna. Och så på knappt en timme är boken utläst, för att det är en versbok och de går så snabbt att läsa ut trots att boken var över 400 sidor lång.
Efteråt så saknar man karaktärerna och vill ha mer, eller det gjorde i alla fall jag, eftersom att det gick just så snabbt vilket kan anses som ganska tråkigt, men samtidigt är det helt perfekt ifall man bara vill ha en snabb och lättläst bok. En som ändå hinner berätta en fin historia (oj, vad jag börjar bli djup) och det är fantastiskt.
 
Karaktärerna är också bra. Brooklyn var nog dock favoriten då jag på något sätt kände mig närmare hennes karaktär, och jag kunde förstå henne lite bättre. Hela hennes karaktär var fylld med innehållda känslor och de berättade en väldigt berörande historia.
Sedan så var det även trevligt att se hennes relation med Nico (den andra huvudpersonen) utvecklas och tyckte om att de blev varandras stöd och läkte varandras sår. Det var som sagt väldigt fint skrivet och upplagt.
 
Det jag dock skulle vilja klaga lite på är att huvudkaraktärernas berättarröster var alldeles för lika. Ibland var det riktigt svårt att skilja på dem och det var lätt att de blandades ihop i mitt huvud. Detta var speciellt från mitten fram mot slutet då jag fann det lättare att skilja på dem i början.
Det är ganska synd då det kunde stanna upp flödet ibland och man fick själv tänka efter en hel del. Lite förvirrande och smått irriterande.
 
Allt som allt en vädligt bra versbok. Har redan en utav författarens andra versböcker hemma och tänker läsa den snart. Det ser jag fram emot!
 
Bästa del: Början, för en gångs skull ;)
 
Bokens första mening: One year ago today
                                    I lost my boyfriend, Lucca.
 
 
En stark 8/10
 

The Indigo Spell (Richelle Mead)

(OBS! Har du inte läst de andra böckerna i serien så bör du inte läsa denna boken. Kan innehålla små såväl som stora spoilers.)
 
 
Titel: The Indigo Spell
Författare: Richelle Mead
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2013
Bokförlag: Penguin Books
Antal sidor: 401
Översättare: -
Serie: Bloodlines (Föregångare: Bloodlines, The Golden Lily
 
"Sydney Sage is an Alchemist, one of a group of humans who dabble in magic and serve to bridge the worlds of humans and vampires. They protect vampire secrets--and human lives." 
In the aftermath of a forbidden moment that rocked Sydney to her core, she finds herself struggling to draw the line between her Alchemist teachings and what her heart is urging her to do. Then she meets alluring, rebellious Marcus Finch--a former Alchemist who escaped against all odds, and is now on the run. Marcus wants to teach Sydney the secrets he claims the Alchemists are hiding from her. But as he pushes her to rebel against the people who raised her, Sydney finds that breaking free is harder than she thought. There is an old and mysterious magic rooted deeply within her. And as she searches for an evil magic user targeting powerful young witches, she realizes that her only hope is to embrace her magical blood--or else she might be next.
 
Min åsikt:
Ingen kan mäta sig med Mead's karaktärer och karaktärsutvecklingar. För varje bok lyckas hon bara få mig att tycka om karaktärerna mer och mer, det finns alltid något nytt att hitta ho0s dem, och vid det här laget (efter att ha läst nio böcker med samma karaktärer fast på olika sätt) så kan ni tänka er att jag verkligen har kommit till att älska dessa karaktärerna. Just därför håller juag fortfarande fast vid det jag alltid har sagt: Mead's karaktärer är de bästa och det finns inga andra som ens kan komma i närheten. Detta gör också att jag har en känska av att komma hem varje gång jag läser en av hennes böcker i den här serien. Det är som att träffa gamla vänner och en mysig känsla sprids.
 
Dock så kan jag ibland fortfarande komma på mig själv med att sakna Rose mycket (vi fick se så ytterst lite av henne i The Indigo Spell och hela Bloodlines serien generellt), men det hindrar mig inte från att se Sydney växa som en karaktär på ett sätt som jag tycker om.
Jag älskar att hon är så intelligewnt  och även oerhört smart. Hon tänker efter först och kommer på lösningar. Trots det så är hon inte i närheten av perfekt, hon har sina brister precis som vanliga människor och genom den här boken var hon osäker, tvivlande, rädd och vädligt skör. Men det är inte så konstigt med tanken på att det hon har trott på i hela sitt liv helt plötsligt visar sig vara något helt annat. Hela hennes värld har vänts upp och ner och det är så lätt att sympatisera med henne.
Sedan har vi Adrian som fortfarande är favorit karaktären och egentligen så behöver jag inte säga något på den här punkten. Ni vet alla redan vilken fantastisk människa han är och det fortsätter han att vara även genom den här boken.
 
Humorn lyser som vanligt ganska tydligt och jag skrattade ett antal gånger under bokens gång.Även själva Richelle Mead's skrivsätt är humoristisk och det är så lätt att fastna. Det är inte bara karaktärerna som får en att känna sig hemma utan även skrivsättet. Man känner igen det och fortsätter att älska det. Man vill hela tiden komma tillbaka för mer.
 
En sak som jag dock alltid har tyckt varit ett problem med Mead's böcker är att de kan vara ganska sega i handlingen och spänningen är inte ofta på topp. Det kände jag definitivt av i föregångarna, men nu i The Indigo Spell tror jag faktiskt att hon har lyckats att lyfta ribban lite högre. Jag tycker absolut att det har förbättrats men trots det tycker jag ändå inte att den är så hög som jag skulle ha velat. Men fortsätter hon på den här vägen, det blir bättre för varje bok, så slår jag vad om att de sista böckerna i serien kommer att bli några riktiga pageturners, precis som i Vampire Academy.
 
Tillslut måste jag bara säga att jag ser fram emot fortsättningen väldigt mycket och det är kul att man slipper vänta i ett helt år på den (som samtliga andra). Jag längtar även otroligt mycket till filmateriseringen av första boken i Vampire Academy serien, det ska bli helt otroligt att se en sådan bokserie man har älskat så länge komma till liv på skärmen. Filemn har världspremiär den 14 februari 2014.
 
Bokens första mening: This wasn't the first time I'd been pulled out of bed for a crucial mission.
Bokens sista mening: "We're going to be together all the time."
 
 
En stark 8/10

Nya Kontakter (Sophie Kinsella)

 
Titel: Nya Kontakter
Författare: Sophie Kinsella
Originaltitel: I've got your number
Utgivningsår: 2012
Bokförlag: Damm förlag
Antal sidor: 368
Översättare: Annika Sundberg
Serie: -
 
Ibland är ett samtal allt som krävs ...

En förlorad smaragdring, en hittad mobiltelefon och ett löfte som inte får brytas - Detta blir upptakten till en hejdlös komedi om vad som kan hända om ens mobiltelefon hamnar i fel händer.

Poppy Wyatt befinner sig på ett hotell i London och har sin möhippa när brandlarmet går. Hotellet måste utrymmas och i kaoset som sedan råder upptäcker Poppy att hennes förlovningsring är borta! Det är en vacker, antik smaragdring som har gått i hennes fästmans släkt i generationer. Dessutom blir hennes mobiltelefon stulen och i och med det finns det inte längre något sätt för hotellet att kontakta Poppy om de skulle hitta ringen. 

Desperat vandrar Poppy runt i hotellobbyn då hon ser en mobiltelefon som ligger slängd i en soptunna. En ny telefon och ett nytt nummer att ge till personalen - perfekt! Det finns dock ett problem - telefonens ägare, affärsmannen Sam Roxton. Som i tid och otid ringer Poppy och ber henne lämna tillbaka telefonen. 

Aldrig att Poppy tänker ge upp den här möjligheten och de gör en deal: Poppy får behålla telefonen under en vecka mot att hon lovar att vidarebefordra alla Sams meddelanden och mejl. Problemet är bara att Poppy inte kan låta bli att lägga sig i både Sams jobb och hans privatliv ...
 
 
Min åsikt:
Sophie Kinsella lyckas alltid förundra mig med sina böcker. De är sprängfyllda med humor (speciellt humor), underbara karaktärer och så mycket mer. Jag tror inte att ni har kunnat missa hur mycket som jag har tjatat om henne och hennes böcker. Hon lyckas brilijera om och om igen (det här är ändå tolfte boken jag har läst av henne) och det säger en del. Med Nya Kontakter hade jag väntat mig något likadant. Det fick jag och mer därtill.
 
Det känns verkligen som att Kinsella blir bättre och bättre med varje bok, för att det här måste vara en utav de bästa. Jag brukar alltid gilla huvudkaraktären i hennes böcker men jag brukar däremot inte vara så intresserad av deras kärleksintressen, jag bryr mig oftast inte om dem, de bara är där. I Nya Kontakter var det däremot annorlunda, här gillade jag killen mycket. Han var inte som de andra, med andra ord tråkig och lättpåverkad, utan han stod ut. I början tyckte jag precis som huvudpersonen Poppy att han var en aning irriterande, men sedan föll jag i samma takt som hon gjorde. Sjukt fantastiskt!
 
En annan sak som jag brukar tycka är lite negativt med Kinsella's böcker är att hennes huvudkaraktärer från de olika böckerna är alldeles för lika varandra. Även ifall man kan se skillnaderna så utstrålar de samma beteende fast på olika sätt. I Poppy ser jag däremot en mycket större skillnad som separerar henne från de andra. Hon är dämpare, på ett bra sätt. Hon är inte lika extrem och det gillar jag starkt. Sedan så ser man dock i botten en fin karaktär som är så typiskt Kinsella. Det är det som gör att jag älskar dem och fortsätter komma tillbaka för mer hela tiden.
 
Det känns väldigt konstigt att det här är tolfte boken jag läser av henne men ändå inte har börjat bli uttråkad av hennes humor. För den är evig och lyckas alltid förvåna mig. Ja, vill du skratta och komma på bra humör ska du definitivt välja en utav hennes böcker.
 
Bästa del: Sms-konversationerna efter mötet
 
Bokens första mening/ord: Perspektiv.
Bokens sista mening: "Vi ska gå på mitt bröllop".
 
9/10

Warm Bodies (Film och bok recension)

Titel: Varma Kroppar
Författare: Isaac Marion
Originaltitel: Warm Bodies
Utgivningsår: 2010
Bokförlag: Mix förlag
Antal sidor: 287
Översättare: Kristoffer Leandoer
Serie: -
 

Zombier har inga känslor - om de inte äter av din hjärna. 

Världen har fyllts av zombier och ingen vet varför. R är en av dem.

Zombier har inga egna känslor eller minnen - men om de äter av en människas hjärna återupplever de scener ur den personens liv.

Det är så det går till när R blir förälskad. Han dödar en ung man och övertar hans kärlek till flickvännen. Nu har R ett mål i tillvaron. Han vill hålla kvinnan gömd från de andra zombierna och se till att hon överlever.

Den unge mannens känslor blir som en drog för R; bit för bit äter han av pojkvännens hjärna. Scen för scen upplever R hans liv, och det förändrar honom för alltid.


  

Mn åsikt:
Det här var en bok jag visste rätt mycket om innan jag började läsa och jag hade innan egentligen inte haft någon lust att läsa den. Visst var jag nyfiken, men samtidigt kände jag inte riktigt det suget.
Det förändrades dock när jag trailern till filmateriseringen av den och jag ändrade helt inställning. Plsötligt ville jag väldigt gärna läsa boken och sedan se filmen, trailern såg ju så bra ut.
 
Dock så blev jag väldigt förvånad när jag väl läste boken. Den var så mörk och deprimerande. Det fanns inte många ljusa punkter och på ett sätt gillade jag det. Det hindrade boken från att bli en sockersöt kärlekshistoria lik Twilight, vilket gjorde allting intressantare. Dock fanns det annat som kunde ha förbättrats. Människor är näst intill utrotade och världen är fylld av zombier som dödar allt med en puls. Så de människorna som återstår har helt enkelt byggt upp en mur runt sig själva och skapat något sorts samhälle innanför murarna där allting bara är tungt och dystert. DETTA hade jag velat veta mer om. Världen och det nyskapade samhället. Det fick jag inte, vilket gjort att jag bara fortsatte att hitta en massa lösa trådar och luckor i historien.
 
Fokusen låg istället hos huvudpersonerna R och Julie och realtionen där emellan. Jag tyckte speciellt om början där de träffades för första gången.
Tyckte det var lätt att sympatisera med både R och Julie, dock så tyckte jag inte att de stod ut så mycket i mängden och om det inte ahde varit för filmen skulle jag nog ha glömt bort dem väldigt snabbt. Men mer om det senare.
 
Jag gillade början men sedan tyckte jag att handlingen började bli lite seg för att sedan i slutet bli intressant igen. Jag kan inte direkt säga att det var så jätte spännande, visste redan ungefär hur boken skulle sluta men det var intressant. Helt klart godkänt skulle jag nog säga, totts sina brister.
 
Bokens första mening: Jag är död, men det är inte så farligt.
Bokens sista mening: För att det är det vi vill.
 
6/10

 
Titel: Warm Bodies
Genre: Komedi, roamtik, skräck
Regissör: Jonathan Levine
Manusförfattare: Jonathan Levine
Författare till boken filmen är baserad på: Isaac Marion
Utgivningsår: 2013
Skådespelare: Nicholas Hoult, Teresa Palmer, Rob Corddry
Speltid: 98 min
 
R är en ung man i en existentiell kris - han är en zombie. Han hasar sig genom ett Amerika förstört av krig och social kollaps. Hans själlösa hunger efter sina odöda kamrater är stor, men han längtar också efter något mer än blod och hjärna.
 
Min åsikt:
Filmen var väldigt annorlunda. Inte i själva handlingen, där följde den ungefär samma spår, men i stämningen. Som jag har sagt var boken väldigt mörk och deprimerande, filmen hade dock en mycket mer komisk känsla i sig. Visst var den fortfarande mörk, det är ju ingen direkt rolig framtidsvision, men jag skrattade väldigt ofta. Skulle kunna gå så långt som att kalla den för en romantisk komedi. Och det gillade jag verkligen. Tyckte det gjorde den mer speciell istället för att bli den nya Twilight. Bra jobbat!
 
Skådespelarna äger scenen. Om jag inte tyckte om Nichoulas Hoult innan, så gör jag det definitivt nu. Han gjorde ett oerhört bra jobb med att visa känslor utan ord och klarade den komiska tonen galant. Är det creepy att jag tyckte att han var snygg när han såg ut som en äcklig zombie? :p

Som jag sa innan så följde filmen samma spår som boken, dock så drog de ut på scenerna i flypanet vädligt mycket (inte mig emot, de var enligt mig de bästa delarna) och hade ändrat en väldig massa i slutet, som jag dock inte tyckte om lika mycket. Det var synd att de ändrade och ni som både sett och läst Warm Bodies fattar nog vad jag speciellt pratar om.
 
Framtidsvisionen och miljön var bara wow. Det ser så häftigt ut trotts att det egentligen är så hemskt. Verkligen jätte bra jobbat.
 
Spoiler del:
 

Tyckte inte om att de sparade pappans liv i filmen. Tyckte det var en viktig och stor händelse i boken. Dessutom så blev det alldeles för mycket uatv ett happy ending. Blev lite för putti nuttigt.

Det var också synd att man inte fick höra någonting överhuvudtaget om Julie's mamma. Det var också en väldigt viktig del i historien. De kunde ju åtminstonde ha nämnt henne och kanske snabbt gått förbi hennes grav istället för att stanna vid den som i boken.

Älskade sminkscenen, och att de spelade Pretty Women. Extremt kul.

 
Slut på spoiler del!
 
8/10

RSS 2.0