bokmalen

 

Titel: De vassa tändernas skog

Författare: Carrie Ryan

Originaltitel: The forest if hands and teeth

Utgivningsår: 2011

Bokförlag: Styxx fantasy

Antal sidor: 333

Översättning: Lisbet Holst

Serie: De vassa tändernas skog #1 (Uppföljare: De dödas strand (Eng: the dead-tossed waves), The dark and hollow places som inte har blivit översatt än.)

 

Marys värld är liten - en isolerad by mitt ute i skogen, omgärdad av stängsel. Stängslet är det enda som håller Mary och de andra byborna vid liv, för på andra sidan finns De vassa tändernas skog där de oheliga ständigt rör sig i jakt på mer människokött att infektera. Så har det varit i generationer och i byn har man satt upp enkla regler för att överleva: Man gör sin plikt och följer Systerskapets order. Allt annat är oviktigt. Mary kan ändå inte låta bli att drömma om världen utanför stängslet och det som kan finnas där, om havet som hon bara hört talas om och en gång sett på ett foto.

En dag bryter sig de oheliga igenom stängslet. På några 

minuter utplånas stora delar av byn och Mary flyr ut i skogen. Kampen för att överleva har börjat och snart måste Mary göra viktiga val - mellan dröm och plikt, mellan mannen hon älskar och mannen som älskar henne. Vad finns egentligen på andra sidan av den fruktansvärda skogen?

---

 

 

Min åsikt:

Den här boken har varit väldigt hypad ända sedan den kom ut för några år sedan. Har haft funderingar på att läsa den här boken flera gånger och nu har jag äntligen gjort det.

 

Kan börja med konceptet och i det fallet så vill jag säga att jag tyckte det var väldigt intressant. Har faktiskt inte läst så många zombie böcker förut och är glad över att säga att jag gillar det väldigt mycket. Gillar även hur författaren samtidigt har delvis gjort boken till en dystopi. Här är det systerskapet som styr över den lilla byn som är omgiven utav höga staket. Där Mary (huvudpersonen), hennes familj och hennes vänner bor. Här är det människorna mot zombierna och de kämpar emot dem (därav staketen), men de är rädda och nervösa. För det finns ju trotts allt bara dem i den lilla byn kvar i hela världen, medan skogarna är överfyllda utav zombierna, eller är det verkligen så? Har systerskapet verkligen rätt om allt det där? Vad är deras hemligheter?

De här frågorna driver en igenom den första delen utav boken. Spännande var det och det var verkligen roligt att leta efter ledtrådarna som fanns gömda bland sidorna. Tyckte det var riktigt intressant. När man sedan har listat ut det tillsammans med karaktärerna så kommer nästa stora fråga och ett äventyr sätter igång, ett fartfyllt äventyr. Och även ifall takten ibland kunde bli lite seg så var jag aldrig uttråkad. Det var alltid något på gång enligt mig.

En sak jag dock inte riktigt förstod: varför var det så svårt att behålla sitt barn när man var gravid? Fick ingen förklaring till det överhuvudtaget. Det verkade som att alla fick missfall hit och dit hela tiden. Det var så allvarligt att de gravida kvinnorna tydligen inte ens kunde gå upp ur sängen utan att riskera missfall. Är det kanske bara jag som kanske har missat något, eller?

 

Det var inte så svårt att hitta små guldgruvor bland bikaraktärerna och jag hittade en del. Tyckte verkligen att man kunde känna deras rädsla, desperation, hopp och i vissa stunder även glädje. Jag älskade att de alla verkade så verkliga. Cass är nog min favorit, gillade hur hon ställer upp så mycket för Jacob och är modig när det verkligen gäller.

 

Spoiler:

 

Tyckte det var så synd när samtliga karaktärer dog i slutet. Samtidigt som resten blev lämnade bakom :/

 

Slut på spoiler!

 

Alltså tyckte jag om nästan allt med De vassa tändernas skog. Det fanns bara ett problem: huvudkaraktären Mary kunde jag ibland irritera mig på något så otroligt. Speciellt eftersom att det enda hon kunde tänka på, i början utav boken, var Travis. Travis hit och dit, hela tiden. Det blev så himla uttjatat efter ett litet tag. Och inte nog med det så brydde hon sig inte ens om vem hon sårade, när hon höll på som hon gjorde, och försökte inte ens hålla sig borta från honom från början. Skönt att hon själv åtminstone erkänner att hon betedde sig själviskt.

Efter allt det där i början när spänning började sättas igång på allvar och deras vardag plötsligt blev på liv och död kunde jag dock fortfarande inte låta bli att irritera mig på henne. Jag vet inte ens riktigt varför, jag bara gjorde det helt enkelt. Det kändes som att jag gick emot henne hela tiden, tyckte inte alls om hennes val och vi två gick helt enkelt inte ihop. Förstod inte alls varför både Harry och Travis föll för henne. Tyckte mycket, mycket mer om Cass i sådana fall. Skönt att det tydligen ska vara en ny huvudkaraktär i nästa bok.