bokmalen

Titel: När jag lät dig gå
Författare: Gayle Forman
Originaltitel: Where she went
Utgivningsår: 2011

Bokförlag: B WHALSTRÖMS

Antal sidor: 220

Översättning: Lena Karlin
Serie: Om jag stannar serien (Andra och sista boken)

Det har gått tre år sedan den tragiska bilolyckan, tre år sedan Mia lämnade Adam. Nu lever de på olika sidor utav kontinenten. Mia är en hyllad cellist och Adam har slagit igenom som rockstjärna. Adam får ett dygn ensam i New York. Samma kväll ska Mia ge en konsert. Han smiter in och lyssnar och efteråt blir han kallad till Mia's loge...

Jag gillade ”Om jag stannar” väldigt mycket, och därför hade jag så stora förväntningar på denna. Så himla stora, och vet ni vad? Den här boken vart minst lika bra som den förra, om inte bättre!

Jag vet knappt vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva för den delen. Men om vi börjar med Adam's berättarröst, så får jag säga att jag älskar den. Den är så öm, sårbar men samtidigt så himla stark. Jag lider med honom, jag längtar med honom, jag glädjas med honom och åh. Det berörde mig verkligen, och det är någonting som kommer att sitta kvar inom mig ett tag till framöver. Jag måste också nämna att jag kände igen Cole från The wolves of Mercy Falls väldigt mycket i Adam.

Mia sjönk tyvärr lite i mina ögon, speciellt i början, men man kan ändå inte låta bli att känna lite medlidande för henne lite längre in i boken. Man förstår hur ensam och rädd hon kände sig efter olyckan och hur mycket hon kände att hon vart tvungen att gå vidare. Dock så vart jag på Adam's sida hela tiden.

De har båda två förändrats och mognat mycket de tre senaste åren och genom mycket flashback så får man veta allt som har hänt och vad som hände mellan dem. Det är rätt så fascinerande, den där instinkten om att det vart musiken som först förde ihop dem, att det vart den som sedan splittrade på dem, men även den som förde ihop dem tre år senare igen. Musiken är liksom grunden till hela deras relation och jag älskar det! Jag gillade även när de visade bitar utav låtar från Adam's bands album för nästan vart annat kapitel, härligt!

Stämningen är en annan sak jag gillar i boken, den är mörk men samtidigt ack så vacker. Boken beskriver mycket starka känslor och man får en inblick i hur livet kan vara för två kända personer, som alltid styrs av de här starka känslorna. Speciellt dem de har för varandra.

Oftast så brukar jag ha halvkoll på hur en bok kommer sluta när jag har läst en del utav den, men här kunde jag aldrig veta. Jag hade ingen aning om hur det skulle sluta, skulle de gå skilda vägar eller skulle de bli tillsammans igen? Spänningen höll hela vägen och varje gång de bestämde sig för att gå så vart jag orolig för att de aldrig skulle ses igen. Forman har gjort ett så himla bra upplägg!

Jag har inte mycket mer att säga och jag tror att jag ska sluta här, men precis som förra boken så har den här berättelsen varit en kort men ack så underbar resa! Helt klart en utav de bästa kärleksromanerna jag har läst.

Bokens första mening: Varje morgon vaknar jag och intalar mig samma sak: Det är bara en dag, bara tjugofyra timmar till att ta sig igenom.

Bästa del: Tillbakablicken då de vart ute och campade.

10/10