bokmalen

Titel: The Awakening
Författare: Kelley Armstrong
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2009

Bokförlag: Harper Collins Publishers

Antal sidor: 357

Översättning: -
Serie: Darkest Powers (Andra boken. Första: The Summoning)

Chloe Saunders used to be a normal teenage girl - or so she thought. Then she learned the shocking truth - she is a walking science experiment. Genetically altered at birth by a sinister group of scientists known as the Edison Group, Chloe is an aberration - a powerful necromancer who can see ghosts and even raise the dead, often with terrifying consequences. Even worse, her growing powers have made her a threat to the surviving members of the Edison Group, who have decided it's time to end their experiment - permanently ...Now Chloe is running for her life with three other supernatural teenagers - a charming sorcerer, a troubled werewolf and a temperamental young witch. Together they have a chance for freedom - but can Chloe trust her new friends?

(OBS! Har du inte läst första boken i den här serien så bör du inte läsa den här recensionen. Kan innehålla stora men likväl små spoiler.)

Min åsikt:

Darkest Powers började bra och ännu bättre är uppföljaren, men förtjänar den en femma? Hm... Kanske inte riktigt.

Till att börja med så älskar jag nog karaktärerna lite mer nu än i förra boken. Framförallt deras utveckling. Chloe speciellt, då hon kändes mycket starkare i den här boken och man visste alltid var man hade henne. Jag gillar dessutom hur hon alltid går sin egen väg, det kvittar vad andra säger, och att hon vågar stå på sig själv, för vad hon vill. Jag tycker också om beskrivningen utav hennes krafter och varje gång hon kallade på ett spöke/ande så slukade jag fascinerat orden. Tror aldrig att jag någonsin har varit så intresserad och insatt i någon annans gåva förut. Och wow säger jag bara, hur lyckades Kelley Armstrong med det?

Simon är också en utav de karaktärerna jag gillar mest i den här boken. Han är så beskyddande och omtänksam att man bara vill krama om honom. Dessvärre gillar jag inte Derek lika mycket och hans humörsvängningar i början irriterade mig en aning, men sedan växte han ändå till sig så mycket att jag åtminstone kunde stå ut med honom.

Liz är nog favoritkaraktären. Hon är så omtänksam, trevlig och hjälpsam. Men samtidigt å så mänsklig, trotts att hon egentligen inte är det.

Tori är.... okej. Jag gillar dock hennes karaktärsutveckling i denna och hennes sarkastiska kommentarer kan vara väldigt underhållande vid vissa tillfällen.

Alla de här karaktärerna känner egentligen inte varandra så bra, men ändå så är de så sjukt awesome tillsammans att jag ser ett stort samarbete bildas (även ifall alla kanske inte gillade den iden så mycket från början). Jag ser dessutom fina relationer som börjar knytas mellan dem och vissa är väldigt starka, och det gillas mycket!

Språket flyter fortfarande på väldigt bra och jag beundrar fortfarande Armstrong's sätt att fånga känslor i texten. Som jag sa i recensionen om första boken så är det en stor del utav bokens charm. Jag kan inte i heller låta bli att lägga märke till den mysigt läskiga känslan som lägger sig över boken som ett täcke. Det är både fascinerande och väldigt beundransvärt.

Handlingen och spänningen sattes igång riktigt i denna boken och aldrig var man uttråkad. Det hände inte en enda gång att jag stannade upp och undrade: Ska det inte hända något snart? Och jag älskar det. Handlingen var så mycket fylld med spänning att man aldrig kunde lägga boken ifrån sig. Det var bara ena händelsen efter den andra.

Tyvärr är det också där lite problemet ligger och anledningen till att boken inte kommer att få en femma; det blev för mycket utav det goda. Man hann knappt hämta andan innan nästa stora händelse inträffade. Inte bara när det gäller spänningen utav även när det gäller karaktärerna. Jag älskar hur Chloe alltid ska beskydda alla och vill följa sin egen väg, men ibland blir de där två instinkterna alldeles för starka och i stället för att göra det som är rätt agerar hon osmart. Samma sak med Derek då hans humörsvängningar blev alldeles för förvirrande ibland och när Tori helt plötsligt slängde ur sig alldeles för många sarkastiska skämt för att det skulle fortsätta att vara underhållande. Missförstå mig nu inte! Som jag sa innan så älskar jag fortfarande karaktärerna och spänningen, det blev bara lite för mycket ibland.

Bokens första mening: When the door to my cell clicked open, the first thought that flitted through my doped-up brain was that Liz had changed her mind and come back.

Bokens sista mening: This was my normal now.

Bästa del: Slutet.

9/10