bokmalen

 

 

---

Titel: The Hunger Games: Catching Fire

Regissör: Francis Lawrence

Författare till boken filmen är baserad på: Suzanne Collins

Utgivningsår: 2013

Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Elisabeth Banks, Donald Sutherland, Woody Harelsson, Sam Claflin, Jena Melone, Philip Seymour Hoffman

Längd: 146 min

Serie: The Hunger Games #2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Catching Fire är min favoritdel i den underbara triologin Hungerspelen, skriven (som ni förmodligen känner till väl) av Suzanne Collins, jag har gillat alla Francis Lawrence tidigare verk, castet är ett helt fantastiskt gäng fyllda med en massa talangfulla skådespelare och än så länge hade jag älskat allt som visats från filmen. Man kan ju minst sagt säga att mina förväntningar var skyhöga. Och då gick jag, med all den här förväntansfulla spänningen som byggts upp på det här ett och ett halvt året med mig, in på Royal i Malmö kl. 18.00 för att se denna filmen för första gången. Efteråt kom jag gående ut på skakiga ben i chocktillstånd, men jag kan säga att jag aldrig någonsin har lämnat en biosal med ett sådant stort leende på läpparna. Så nöjd och överlycklig var jag.

 

Jag behöver egentligen bara några få ord för att beskirva Catching Fire filmadaptionen. JAG. ÄLSKAR. CATCHING. FIRE.

Den var så bra att när jag väl satte mig ner för att skriva ner punkter på de positiva och negativa delarna med filmen (vilket jag alltid gör innan jag skriver en recension) och jag kom till det negativa var mitt huvud helt tomt. Jag kunde inte komma på något att skriva. Självlart så kom jag dock på lite mer senare då mitt huvud började klarna (filmadaptioner är aldrig helt lika boken, det går inte), men tro mig när jag säger detta: den är så nära som den kan komma. Alla viktiga delar var med och var det något som fattades kom man inte på det förrän efteråt, filmen gick i bokens spår så bra. Jag antar att det enda som jag var lite besviken över att de inte tog med var takscenen mellan Katniss och Peeta natten innan de 75:e hungerspelen. Men det var i stort sätt det enda, och det säger ju en hel del.

 

Om man ska jämföra den här med första filmen så är den minst hundra gånger bättre. Jag gillar såklart fortfarande The Hunger Games men Catching Fire var både mer intensivare, spännande, större och mäktigare än sin föregångare. Allting kändes så mycker mer, hela filmen var mer! Vet inte ifall detta var mest för att CF är min favoritbok, eller ifall det var filmen som gjorde det helt själv.

Det fanns två stora saker jag jag hade stört mig något otroligt på i The Hunger Games. Dessa var: den skakiga kameran (det förstörde en del för mig) och att hela slutet var ändrat och påskyndat. I Catching Fire fanns det ingen skakig kamera (HALLELUJA. HALLELUJA, HALLELUJA) och slutet var precis som i boken. Det var faktiskt till och med en utav mina favoritscener.

 

Ska man sedan gå över till skådesplarna så är jag helt "speechless". De var så sjukt, fantastiskt, underbart awesome. Jennifer klev upp i rollen som Katniss återigen och i den här filmen visar hon en mycket mer känsloladdad sida än vad hon gjorde i första filmen. Och wow, vad bra hon lyckades med det! Här visar den här kvinnan återigen varför hon förtjänade sin oscar och varför hon borde få hundra till. En annan sak jag verkligen älskar med henne är att hon inte försöker att gråta och bryta ner och se vacker ut samtidigt, som många andra kvinnliga skåespelare gör. Hennes sätt är mycket mer realistiskt och mycket mer berörande. Det var länge sedan jag kände så mycket för en karaktär på en filmrulle.

Ett extra plus måste jag också ge till Josh för hans underbara insatts som Peeta. Han har varit skådespelare ända sedan han var väldigt liten och som ung älskade jag hans filmer och var ett stort fan redan då. När jag sedan för mer än två år sedan fick reda på att han skulle spela Peeta var jag överlycklig. Han spelade karaktären väldigt bra i Hungerspelen, vilket jag redan hade väntat mig. I Catching Fire har han dock verkligen utvecklats och blivit en helt otrolig skådespelare. Han visade så många andra sidor utav Peeta i den här filmen och älskade hans lite mer sarkastiska ton. Men, och jag vet inte ifall ni lade märke till det också, de småscenerna med Peeta efter att de till exempel fått reda på att de skulle gå ut på arenan igen och man fick se Josh's ansikte i några sekunder eller hans reaktion efter allt som hände i distrikt 11. Där bevisade han verkligen vilken bra skådespelare han är. Kan nu inte vänta till Mockingjay då man verkligen kommer att få se honom spela en mycket tuffare roll av Peeta (även ifall jag är ganska säker på att tårarna kommer att rinna ett antal gånger).

De nya castmedlemmarna är också helt fantastiska. Älskar Jena och Sam's insattser som Johanna och Finnick. De var så spot-on, och precis vad jag hade föreställt mig. Alla övriga skpespelare gjorde också ett jätte bra jobb, men för att den här recensionen inte ska bli 2 mil lång så får jag nog hålla mig tillbaka lite.

 

Måste också tillägga att CGI var helt otrolig (inte så konstigt, med tanken på att budgeten var dubbelt så stor som förra filmen). Allting i arenan såg så verkligt ut och vyn var verkligen vacker. Att se den på den stora skärmen gör ju såklart känslan bara större.

---

 

Nu ska jag inte dra ut så mycket mer på den här recensionen. Men tänkte bara lista upp mina favoritscener också. Uppenbarligen så var hela filmen helt underbar, men tänkte ta upp de delarna som var extra speciella för mig.

 

- Distrikt 11. Så berörande och så sorgligt. Att se Rue's familj stå där, kombinerat med Peeta's och Katniss tal kryddat med den gamla mannen som blev skjuten blev bara droppen för mig. Några tårar slapp ut och rann nerför mina kinder. Märkte även att min syrra och kusin grät och mina vänner blev tårögda.

 

- Överste Thread. Hela delen från när Thread kom, till när Gale blev piskad var så brutal och intensiv. Jag satt spänd i stolen och bet nervöst på mina naglar genom scenerna, även ifall jag redan visste hur det skulle gå. Var inte i heller beredd på att Thread skulle bli spelad utav en sådan bra skådespelare, för han var riktigt skrämmande.

Måste också tillägga att jag älskade den lilla delen när Haymitch hällde i lite sprit i sitt kaffe under behandlingen av Gale.

 

- Slåttern. En så sorgsen och bra scen. Älskar verkligen hur man får se Effie mjukna upp lite och försöka hålla inne gråten samtidigt som hon bara försöker att spela sitt gamla vanliga själv.

 

- Hisscenen. Japp, den här scenen var då introdutionen till karaktären Johanna. Och visst var det en stor sådan, man glömmer inte henne i första hand efter det. Tyckte scenen var så bra och ansiktsuttrycken på Katniss, Peeta och Haymitch var ju bara "priceless". Den var bättre gjord i filmen än i boken enligt mitt tycke.

 

- Katniss ser målningen av Rue och "hänger" Seneca Crane. Oj vad jag älskade den scenen. Katniss står upp mot spelledarna och går därifrån med ett komiskt leende på läpparna. Plutarch's min är ju bara bäst också.

 

- Cinna's död. Brutal och hemsk var vad den här scenen var. Hade i för sig väntat mig det, men var tydligen inte förbered nog. Tårarna rann återigen och Jennifer Lawrence insatts i den här scenen var ju bara helt otrolig.

 

- CPR scenen. Detta var tillfället då alla insåg att Katniss faktiskt älskar Peeta, det bevisas när man även senare får se Snow's och Finnick's reaktioner. Jag älskade den scenen, tyckte att den var så fin och hjärtskärande.

 

- Jabberjays. Bättre än vad jag hade föreställt mig. Sam's och Jennifer's insattser var helt otroliga.

- Strandscenen mellan Peeniss (Peeta & Katniss). Var man inte säker innan blev man det definitivt nu. Katniss har fallit för Peeta. Det här var en utav mina favoritscener i boken och minst lika bra var den i filmen. Tycker att Josh och Jennifer har jättebra kemi.

 

- "See you at midnight". Den här scenen var kanske inte så märkvärdig för de som inte läst boken. Men för oss andra var det tydligt. Det här var sista gången man fick se normala Peeta och de utdrgna och långa blickarna de gav varandra innan de gick iväg gav mig mer än nog tid åt att fylla ögonen med tårar igen.

 

- Slutet. Det här var definitivt ett storslaget slut med en stor cliffhanger. Tycker lite synd om de som inte läst böckerna, för att det är en väldigt jobbig cliffhanger. Men allt efter att Katniss har skickat iväg pilen till när de zoomar in på Katniss ansikte var så episkt och bra gjort. Awesome!

 

Det är ganska uppenbart vilket betyg den här filmen kommer att få:

 

Titel: Korsad

Författare: Ally Condie

Originaltitel: Crossed

Utgivningsår: 2013

Bokförlag: Rabén & Sjögren

Antal sidor: 364

Översättare: Katarina Falk

Serie: Matchad #2 (Föregångare: Matchad (eng Matched). Uppföljare: Reached)

 

Driven av en längtan efter en framtid som av allt att döma är omöjlig beger sig Cassia till de Yttre Provinserna för att hitta Ky, hennes barndomsvän och ungdomskärlek, som Samfundet har deporterat till en säker död vid fronten. Efter ett tröstlöst sökande står det klart att Ky har lyckats fly in i det förrädiska bergsmassivet, och att tankar om uppror och revolution gror i Samfundets utkanter.

I gränslandet mellan det kliniskt rena och det rebelliskt vildvuxna tvingas Cassia ifrågasätta mycket av det hon håller kärt, men även om hon är beredd att offra allt för att återförenas med Ky kan inget hindra Xander från att återigen ändra spelets regler.

---

 

 

Det tog mig väldigt lång tid att få tummarna loss och läsa fortsättningen på Matchad. Jag lånade den ett antal gånger, men fick aldrig tid nog till att läsa ut den och tillslut var jag tvungen att lämna tillbaka den på biblioteket igen. Nu har jag dock äntligen tagit tag i det.

 

Matchad var en medelmåttig bok för mig, för att den tog ett tag att komma in i och även då var den just bara det: medelmåttig. Korsad kände jag dock inte alls att jag kom in i och tänkte ofta på annat under läsningens gång. Dessutom lyckades jag alltid blanda ihop Ky och Cassia's berättarröster. De var alldeles för lika och eftersom att båda var på jakt efter samma sak och var i ungefär samma situation var det inte så svårt direkt. En gång hann jag till och med läsa ett helt kapitel innan jag insåg att det varit den andra karaktärens perspektiv jag hade läst från.

Just därför ser jag det såklart som en dålig sak att Korsad blev uppdelad i två berättarröster istället för att hålla en som det var i första boken. Det gav mig absolut ingenting. Om man bara hade fått läsa ifrån Cassia's perspektiv så tror jag definitivt att boken hade blivit mer spännande för att då skulle man själv som läsare inte veta vart Ky varit någonstans. Nu blev det istället tråkigt att läsa om hur de båda två gick runt i cirklar runt varandra.

 

En annan bidragande faktor till den tråkiga handlingen var att boken för det mesta utspelade sig i ödemarken, där karaktärerna vandrade omkring. En ödemark måste nog vara den mest tråkigaste miljön man kan tänka sig i en bok. Allting blir så enformigt och varje dag var densamma för karaktärerna. De vaknade, letade efter kartor och värdefulla föremål, vandrade omkring, letade efter varandra, letade efter motståndarna, vandrade, sov. Typ så ungefär. Handlingen blir då utdragen och upprepande, speciellt när man redan vet var båda två befann sig. Inget som jag tycker om, med andra ord.

 

Det var inte förrän i slutet som spänningen började ta fart och tyckte om cliffhangern mycket. Däremot så är jag nu väldigt rädd för att den tredje och sista boken ska gå ut på ungefär samma sak som Korsad på grund av just det slutet. Men får hoppas att författaren är smart nog att ta en annan vändning så att serien kan få en bra avslutning.

 

Jag älskar dock Ally Condie's skrivsätt. Det är lätt men har samtidigt en liten poetisk känsla i sig som gör att man bara hänger med och förundras om och om igen. Trotts den sega handlingen så var det ändå svårt att sluta läsa då språket höll mig fast. Sedan så tog det dock längre tid innan jag fick lust att ta upp boken igen, men det är en helt annan historia.

 

Måste nämna något annat bra också så får säga att jag tyckte om bikaraktärerna en hel del. India och den lilla pojken vars namn jag har glömt är defintivt nya favoriter för mig :)

 

Matchad var bra. Korsad var okej. Så i tredje boken hoppas jag på något väldigt speciellt och ett bra slut på Ky och Cassia's berättelse. Ska också se till att jag inte väntar för länge med att läsa fortsättningen som jag gjorde med Korsad.

 

Bästa del: Slutet

 

Nu har jag äntligen satt mig ner för att skriva en djupgående The Mortal Instruments: City of Bones filmaterisering recension. Anledning till att det tog så lång tid var helt enkelt för att det tog så lång tid för mig att samla mina tankar. Och sen när jag precis hade börjat skriva såg jag det senaste pll (Pretty Little Liars) avsnittet och ifall någon utav er också följer serien så förstår ni varför jag var riktigt chockad, sur, ledsen och deprimerad efteråt. Kunde inte tänka på någonting annat på hela dagen, och det värsta är ju att vi inte kommer få reda på hur det egentligen står till förrän i Oktober och bara då är det bara ett avsnitt vi får se, sen måste man vänta till januari :( Och sen slog Vampire Academy nyheterna mig och jag gick in i ännu en sörjetid kan man säga, men jag försöker att inte tänla så mycket på det.
Men nu ska jag inte prata på mer om pll och V.A för att det är inte det detta inlägget ska handla om.

 

Titel: The Mortal Instruments: Stad av skuggor (eng: City of Bones)

Regissör & manusförfattare: Harald Swartz (regi) & Jessica Postigo (manus)

Författare till boken filmen är baserad på: Cassandra Clare

Utgivningsår: 2013

Skådespelare: Lilly Collins, Jamie CampBell Bower, Robert Sheehan, Kevin Zegers, Jemima West

Längd: 2 timmar och 10 minuter = 130 min

 

På en nattklubb i New York blir Clary vittne till ett mord som begås av tre tonåringar som bär svärd och vars kroppar är täckta av märkliga tatueringar. Offrets kropp går upp i rök och det verkar bara vara Clary som kan se vad som händer. Dagen efter försvinner även hennes mamma spårlöst. Det visar sig att tonåringarna är Skuggjägare, ett släkte vilkas uppgift är att försvara mänskligheten mot demoner, och att Clarys mamma har burit på en hemlighet - även hon är en Skuggjägare. En helt ny värld av demoner, vampyrer och varulvar öppnar sig för Clarys ögon.

---

 

Min åsikt: 

Den 23 augusti kl 18.00 såg jag City of Bones som film för första gången, den 24 såg jag den för andra gången och denna helgen ska jag se den för tredje gången. Bara det avslöjar hur mycket jag tyckte om den. En stor del utav det är förmodligen för att jag inte läste om boken precis innan jag såg filmen, vilket jag alltid har gjort innan. Dessutom har jag faktiskt bara läst hela City of Bones en gång, och det var för ett och ett halvt år sedan. Så allt jag kom ihåg var de stora händelserna och inte detaljerna, vilket förmodligen hjälpte en hel del. Då kunde jag inte störa mig på små ändringar som jag har märkt att många andra har gjort.

 

Sen kommer vi till det absolut bästa med filmen: Skåsespelarna! (HALLELUJA, HALLELUJA, HALLELUJA). Precis som i en bok där jag tycker att karaktärerna är viktigast tycker jag även i en film att skådespelarna är viktigast. I City of Bones passade de alla som handen i handsken. Alla spelade sina karaktärer så bra att det kändes som att jag läste boken nmedan jag såg filmen.

Lily Collins gjorde ett fantastiskt jobb som Clary och gillar verkligen hur hon följde karaktärens utveckling.

Jamie CampBell Bower var jag först otroligt osäker på, men precis som Cassandra Clare sa så hade jag inte behövt slösa tiden på att oroa mig. Han lyckades vara sarkastisk, skitstövel-aktig samtidigt som han ändå lyckades vara sårbar och attraktiv samtidigt. Scenen där han berättade om falken var otroligt bra gjord. Så jag vill inte höra mer tjafs om honom. Jamie är Jace. Punkt slut.

Robert Sheehan var bara spot-on som Simon. Jag rös faktiskt och fick gåshud när det var scenen då Simon berättade för Clary om sina känslor för att det var så perfekt. Man tyckte verkligen synd om honom och jag hörde flera personer i biosalen som brast ut i ett 'awww'. Till och med nu när jag pratar om det får jag bara lust att se just den scenen igen.

Kevin Zegers är en fantastisk skådespelare och det visade han än en gång när han spelade Alec. Han fick tyvärr inte så många scener, vilket var väldigt synd, men de han hade var väldigt bra gjorda. Dessvärre så fick man inte  riktigt lära känna Alec's karaktär så bra genom filmen och jag kan komma ihåg att båda mina kompisar som jag såg filmen med hade sagt efteråt att de inte förstod hela Alec-grejen och tyckte bara att han verkade irriterande, agressiv och bara jobbig. Detta är inte Zegers fel, utan har helt enkelt att göra med att han fick så få scener.

Likadant var det dock inte för Isabelle, då hon nämligen tillsammans med Simon tog upp halva uppmärksamheten i slutet av filmen. Vilket är både bra och dåligt för min del. Jag tycker gott att de hade kunnat ta lite av den tiden och gett till Alec istället, men aja.

Jag tvivlar inte på att Jemima är en bra skådespelerska, det gör jag verkligen inte, men hon är den enda jag inte tyckte var lik sin karaktär från boken. Vart tog den bitchiga och lite slampiga Isabelle vägen? I stället ser vi den här trevliga tjejen som inte snäste åt någon en enda gång. Missförstå mig inte, jag gillar film-Isabelle också men jag föredrar bok-Isabelle mer.

 

Det fanns dock en karaktär som jag tyckte att de förstörde helt i filmen. Valentine. Det fanns en aledning till varför jag gillade honom i bokserien. Han var charmig, attraktiv, karismatisk och en bra talare, det var därför han fick folk till att följa honom så blint och anledningen till att Jocelyn föll för honom.

I filmen kändes han mer som en creepy, konstig, äcklig man man lätt skulle kunna se tortera barn i ett mörkt hörn. I filmen förstod jag inte alls hur folk skulle kunna ha litat på honom och hur Jocelyn hade kunnat bli kär i honom. Inget elak menat mot skådespelaren, men jag tyckte inte alls att han lyckades fånga den riktiga Valentine.

Dessutom var det en sak jag störde mig så otroligt mycket på i slutet. Jace och Valentine's fader och son relation. I boken hade Jace en sådan mjuk och sårbar sida mot Valentine, och trots allt så kunde man se att Valentine verkligen älskar sin son (eller åtminstone bryr sig om honom), vilket också är en utav anledningarna till att man ändå gillar Valentine på något konstigt sätt. I filmen fanns det bara bitterhet och båda två var beredda att döda varandra vilken sekund som helst. Det var faktiskt enda gången under tiden jag såg filmen som jag tänkte "nej, nej, nej, nej. Det här är så fel!"

 

Om vi går vidare till handlingen så tyckte jag faktiskt att de tog efter boken så gott som de kunde och de scener som togs bort eller ändrades var för mestadels sådant som passar i en bok men kanske inte i en film. Så alla de som klagar på att filmen var helt olik boken har väldigt fel enligt mig. Huvudhandlingen var där och favorit scenerna fanns där.

Det som jag har sett mest att folk har klagat över är att de tog bort hela grejen med att Simon förvandlades till en råtta. Detta tyckte jag tvätom var väldigt smart gjort. För de som inte hade läst böckerna fanns det redan tillräckligt mycket med information att smälta och ifall Simon hade blivit en råtta också hade det nog blivit för överväldigande och gått över gränsen till löjligt. Så det tyckte jag var smart gjort.

Jag gillade sedan också att man redan nu fick hintar om att Simon skulle bli en vampyr. Det gör oss som har läst böckerna lugna eftersom att vi vet att de inte kommer att ta bort det och det blev spännande för resten av folket. Jag kommer  ihåg att mina vänner sa till mig "oj, han kommer nog bli vampyr" under filmens gång men sedan efteråt hade glömt bort det. Om det nu blir en uppföljare får det dem att tänka tillbaka och inse "ja just det".

 

Nu måste jag bara få klaga på en sak till, och det är att de fegade ur i slutet med hela syskongrejen. På ett sätt förstår jag dem, jag menar vid tiden som de skrev manuset och filmade hade de ingen aning ifall det skulle bli en uppföljare också och tog då det säkra steget före det osäkra genom att låta oss veta att de faktiskt inte är syskon. Det får en också att vilja se uppföljaren mer för att man vill veta ifall de får reda på det eller inte. Dessutom tänk vilken 'awkward' stämning det hade blivit i biosalen om de nu bestämmer sig för att göra CoA och CoG också när Jace och Clary kysser varandra i Seelie Court och scenen efter att de har befriat ängeln och huset har rasat i CoG :p

 

Jag hade tänkt avsluta med att säga att jag är lite orolig dock. Orolig eftersom att filmen inte har tjänat in så bra pengar. Och får inte CoB en bra 'box office' finns det stor chans att det inte blir någon CoA och CoG. Jag vet att de redan har sagt 'go for it' när det kommer till CoA och att de ska börja filma nu i september. Men tänk ifall de bara avbryter nu abrupt, för så länge de inte har börjat filma kan de fortfarande göra så antar jag. Det suger ju totalt :/
Så nu tänker jag bara hålla tummarna och jag hoppas att ni gör likadant! Vill defintivt ha fortsättningarna.

 

 

 

Titel: Fragments

Författare: Dan Wells

Originaltitel: -

Utgivningsår: 2013

Bokförlag: Harper Collins Publisher

Antal sidor: 564

Översättare: -

Serie: Partials #2 (Föregångare: Partials)

 

Kira Walker has found the cure for RM, but the battle for the survival of humans and Partials is just beginning. Kira has left East Meadow in a desperate search for clues to who she is. That the Partials themselves hold the cure for RM in their blood cannot be a coincidence--it must be part of a larger plan, a plan that involves Kira, a plan that could save both races. Her companions are Afa Demoux, an unhinged drifter and former employee of ParaGen, and Samm and Heron, the Partials who betrayed her and saved her life, the only ones who know her secret. But can she trust them?

Meanwhile, back on Long Island, what's left of humanity is gearing up for war with the Partials, and Marcus knows his only hope is to delay them until Kira returns. But Kira's journey will take her deep into the overgrown wasteland of postapocalyptic America, and Kira and Marcus both will discover that their greatest enemy may be one they didn't even know existed.

The second installment in the pulse-pounding Partials saga is the story of the eleventh hour of humanity's time on Earth, a journey deep into places unknown to discover the means--and even more important, a reason--for our survival.

---

 

 

Min åsikt:

Jag älskade Partials. Den bjöd mig på ett underbart spännande och intressant äventyr. Den hamnade även i min topp 10 när jag rankade de tjugo bästa böckerna jag hade läst förra året. Snacka om att jag hade höga förväntningar på fortsättningen, men tyvärr blev jag besviken.

 

En sak jag tyckte om i förra boken var konceptet. Det var fängslande och gripande, ett mysterie som var kul men svårt att lista ut. Och inte en enda gång vacklade den genom hela den tjocka boken.

Fragments hade dock ingen bra start. Första halvan utav boken var så seg. De var ute på resa och det var bara samma händelser som upprepades hela tiden. De vandrade, de åt, de sov. Så var det hela tiden. Och det var inte så att det hände något på karaktärsdelen i heller och för det mesta pratade de knappt med varandra.

Sedan så var det dock lite intressantare när man fick läsa från Markus perspektiv, men det kändes ibland lite segt också.

Boken började bli tröttsam och jag ville så gärna att något skulle hända. Något som gjorde att boken ändrade riktning. Samtidigt var jag även mycket orolig eftersom att Partials hade varit mycket mer fartfylld och jag hatar uppföljare som förstör ens bild för första boken.

Men nu ska jag sluta klaga för att sedan började det ÄNTLIGEN att hända saker. Plötsligt fick jag tillbaka samma känsla som jag hade i Partials, handlingen exploderade och en massa tvister kom upp till ytan Många frågor och funderingar jag hade haft fick äntligen sina svar. Jag gillade att man fick reda på mer om vem Kira var och det var spännande att se henne upptäcka mer om sig själv. Då så satt jag som fastklistrad vid boken och tog med mig den överallt även ifall jag bara skulle gå en runda ut i köket.

Dessutom så fick man äntligen se lite drama mellan karaktärerna vilket var så skönt efter att först allting hade varit ganska stelt. Man märker dock att Wells hellre håller sig borta från kärleksscener, för de som fanns var korta och det fanns knappt någon spänning.

 

Trots det så fortsatte ändå karaktärerna att växa för mig. Gillar verkligen Kira's berättarröst  som är intressant och ganska rolig faktiskt. Hon är självständig, smart och intelligent. Hon behöver ingen kille som håller upp henne utan hon klara sig bra på egen hand.

Samm är en karaktär jag vanligtvis skulle tyckt ha varit tråkig, men det är något med honom som gör att han blir så mystiskt och intressant. Jag gillar det så mycket att jag kan meddela att han är min favoritkaraktär, speciellt när han kämpar så mycket för att förstå sig på Kira när dem trotts allt är samma ;)

Det var även kul att Markus i Fragments fick sin egen berättarröst och Isolde, Madison och Xochi är fortfarande ett par underbara karaktärer.

 

Jag gillade boken, men det var tyvärr inte mycket mer än så. Gillade inte början, men älskade slutet. Det är ett tufft läge det. Dan Wells ahde definitivt kunnat korta ner boken en 100 sidor men fortfarande behålla alla händelser, det var en massa delar som var för välskrivna och utdragna.

Men fortfarande en jätte bra bok som sagt. Nu hoppas jag bara att sista boken kommer vara lika bra som Partials.

 

Bästa del: Andra halvan

Bokens första mening: "Raise a glass", said Hector, "to the best officer in New America!"

 

Nu är det såhär att när jag tittade igenom min lästa-böcker lista så hittade jag tre böcker som jag fortfarande inte hade recenserat trots att jag läst ut dem för ett tag sedan (Raven Boys läste jag ut i December förra året och de andra två i början utav detta) och kände att det var så dags. Dock så kom jag tyvärr inte ihåg så mycket utav böckerna och då är det väldigt svårt att skriva en recension. Det var inte mycket ag lyckades få fram så därför bestämde jag mig för att bara sätta ihop alla tre som minirecensioner som jag har sett många andra har gjort på sina bloggar också. Det här är förmodligen inget som kommer att upprepa sig, ifall jag inte råkat komma väldigt efter med recensioner :p

---

 

Titel: The Raven Boys

Författare: Maggie Stiefvater

Utgivningsår: 2012

Bokförlag: Scholastic

Antal sidor: 454

Serie: The Raven Cycle #1

 

Blue has spent the majority of her sixteen years being told that if she kisses her true love, he will die. When Blue meets Gansey's spirit on the corpse road she knows there is only one reason why - either he is her true love or she has killed him. Determined to find out the truth, Blue becomes involved with the Raven Boys, four boys from the local private school.

 

Jag tycker verkligen om författarens andra serie Wolves of Mercy Falls som är en fin och mysig kärlekshistoria, och hade väntat mig något liknande i hennes nya serie. Det fick jag också men jag tyckte dock att mysteriet var lite bättre i The Raven Boys. Älskade hur man fick gissa sig framåt och aldrig riktigt kunde förutse vad som skulle hända.

Gillar verkligen huvudpersonen Blue. Hon var självsäker och målmedveten. Ganska tyst också å andra sidan, men det är bara typiskt Maggie's stil. Hennes karaktärer håller oftast sina känslor på insidan och brukar vara ganska sårbara och det visas jätte mycket på resten utav karaktärerna. Gansey, Adam, Noah och Ronan är väl genomtänkta karaktärer som alla är trasiga på insidan men gömmer det för världen. Kunde verkligen känna sympati och tyckte om att de hade ett djup allihopa.

 

Det här är ingen good-feel bok direkt och hur Maggie bygger upp den mörka och kusliga stämningen är så beundransvärt. Hon skriver så bra och jag älskar henens skrivsätt som är riktigt poetiskt och mystiskt. Det är inte svårt att fastna i hennes berättelser med andra ord.

 

Jag tyckte om Legend. Mycket. Day och June är ett par helt underbara karaktärer och i förra boken nämnde jag ofta att deras lojalitet och kärlek mot sina familjer var mycket som lade grunden för det. Här är det dock nästan känslorna för varandra de har som i stället gjorde att jag tyckte om dem.

I största delen utav boken är June och Day skillda åt och befann sig på motstånda sidor, och jag undrade hela tiden ifall de skulle återförenas igen eller bli dragna ifrån varandra. Ingen är säker och precis som förra boken är spänningen på topp hela tiden och boken är fullpackad med en massa actionscener och överlevnadssituationer. Med hjärtat uppe i halsgropen läste jag ut Prodigy och inte förrän några dagar efteråt hade det släppt helt.  Prodigy kommer garanterat ta med dig ut på ett fullspäckat äventyr.

 

Day och June är båda mästarspioner och tillsammans är de definitivt badasses, det finns inget de inte klarar av och ni som känner mig vet att jag älskar sådana karaktärer. Dessutom så tycker jag om att det är lätt att skilja på deras berättarröster, eftersom att de är ganska lika skulle det lätt kunna bli ett problem men de är tillräckligt distinkta för att jag inte ska lyckas bland ihop dem.

 

Woah, jag som inte trodde att serien kunde bli mycket mörkare än i förra boken men den slog nyss sitt egna rekord - igen. Boken är mörk. Alla kämpar för sina liv och ibland känns allting bara hopplöst. Nu är det inte bara Kaylee's egna liv som står på spel, uatn alla hon bryr sig om också. Den här boken är minst lika bra som den föregångna.

Som vanligt gör karaktärerna misstag ett flertal gånger men precis som förrut är det lätt att förlåta dem. Nu när man känner karaktärerna så bra också är det så kul att återvända til serien. Gänget kan fortfarande få mig att skratta ofta och jag gillar att läsa om de relationerna de har till varandra. 

Mycket annat har jag inte att säga om Before I Wake förutom att den följer ungefär samma spår som resten utav böckerna i serien och spänningen håller sig fortfarande på hög nivå. Det jag också gillar är att serien verkligen känns som en serie, jag vet att jag har sagt det innan men jag bara älskar hur saker som hönde i första boken har så stor betydelse för uppföljarna. Det skapar en helhet på ett helt annat sätt och är helt underbart.

 

Titel: Älskar - Hatar

Författare: Jenny Downham

Originaltitel: You Against Me

Utgivningsår: 2011

Bokförlag: Brombergs

Antal sidor: 354

Översättare: Helena Ridelberg

Serie: -

 

Titel: Shades of Earth

Författare: Beth Revis

Utgivningsår: 2013

Bokförlag: razorbill

Antal sidor: 369

Översättare: -

Serie: Across the Universe #3 (Föregångare: Across the Universe, A Million Suns)

 

Amy and Elder have finally left the oppressive walls of the spaceship" Godspeed" behind. They're ready to start life afresh--to build a home--on Centauri-Earth, the planet that Amy has traveled 25 trillion miles across the universe to experience. 
But this new Earth isn't the paradise Amy had been hoping for. There are giant pterodactyl-like birds, purple flowers with mind-numbing toxins, and mysterious, unexplained ruins that hold more secrets than their stone walls first let on. The biggest secret of all? "Godspeed"'s former passengers aren't alone on this planet. And if they're going to stay, they'll have to fight. 
Amy and Elder must race to discover who--or what--else is out there if they are to have any hope of saving their struggling colony and building a future together. They will have to look inward to the very core of what makes them human on this, their most harrowing journey yet. Because if the colony collapses? Then everything they have sacrificed--friends, family, life on Earth--will have been for nothing.

---

 

WOW! Okej, det tog en stund att lugna ner sig efter att ha läst ut den här boken kan jag ju säga direkt. Mind-blowing är bara förnamnet för vad denna underbara resa är.

Det finns olika sätt en bok kan vara spännande på och det finns olika nivåer utav det. Jag har även sjäkv sagt många gåner att en bok har varit väldigt spännande på alla delar, men tro mig när jag säger detta: Shade of Earth slog nyss rekordet. Den är spännande rakt igenom på högsta nivå. Jag var nervös och rädd för karaktörerna hela tiden. Det var som att jag hela tiden åkte upp för en hög berg och dalbana utan något slut och som man inte kunde komma ut ifrån. Det var bara att hålla kvar och försöka att andas.
Detta var samtidigt som man försöker att reda ut på alla lögner och hemligheter, lite som ett pussel. Och sen slutet, wow. Det var något man verkligen kan kalla för episkt och storslaget. Mitt hjärta gick på högvarv och jag var så nervös. Det är vad Shades of Earth gör mot en. Beth Revis är verkliegn ett geni när det kommer tll tvister och cliffhangers, så är det bara

 

Man borde tro att efter allt de drama och hemskheter som karaktärerna fick genomlida i föregångarna att de äntligen skulle få få lite lugn och ro för en gångs skull. Men nej, absolut inte. Tvärt om så utsätts de stackars karaktärerna för ännu mer förödelse och det kom en massa studner då allting bara verkade så hopplöst. Deras hopp skulle alltid komma att tändas bara för att i nästa sekund släckas.

 

Jag gillar verkligen karaktärsutvecklingen för både Elder och Amy. Efter allt de har gått igenom i denna serien så har de växt och blivit mycket mer självsäkra och målmedvetna.

Amy störde jag mig lite på i föregångarna då hon alltid skulle vara så impulsiv och aldrig lyssnade. Hon tänkte aldrig innan hon handlade.

Nu har hon dock växt och kan stå på sina egna ben till och med under dessa hemska stunder. Gillade att hon inte bara gömde sig bakom sina föräldrar (jag störde mig rejält på hennes pappa vid en del tillfällen) utan stod upp mot dem och höll fast vid hennes egna åsikter.

Elder, Elder, Elder. Om man inte var säker på att han var en bra ledare innan så är man defintivt det efter att ha läst ut Shades of Earth. Han är verkligen beredd att offra allt för sitt folk och stod upp för dem vi alla tillfällen.. Blev så irriterad när alla "earthborn's" dömde med detsamma och helt enkelt bara dumförklarade honom och ifrågasatte honom ständigt. Allt det bara för att han var så ung.

 

Emy och Elder's relation är också helt underbar. De litar fullständigt på varandra när de tvivlade på alla andra. Tillsammans fungerar de bäst och de jobbar mycket bra ihop. Jag älskar dessutom att deras relation inte gick så snabbt och att den utvecklades långsamt från första boken för att sedan bli en väldigt fin kärlekshistoria.

 

Om ni inte redan har förstått det så tänker jag dela ut en 10 till denna fantastiska boken och slutet på en otrolig serie. Det är den så värd.

 

 

Jag lyckades lista ut rätt så snabbt att Chris tillhörde fienden, hallå, han var ju hur skum som helst. Dessutom lyckades jag också lista ut att det hade varit människor där förrut, dock så fick jag inte riktigt ihop det i mitt huvud och jag kunde inte komma på någon förklaring förrän det väl blev förklarat i boken.

 

Bästa del: Slutet, utan tvekan

 

Bokens första mening: "Wait", I say, my heart clenching.

 

 

Bokens bästa del: När J & K träffade varandra för första gången.

Bokens första mening: Every town in England has a story.

 

Titel: Rules of Attraction

Författare: Simone Elkeles

Originaltitel: -

Utgivningsår: 2010

Bokförlag: Simon & Schuster

Antal sidor: 324

Översättare: -

Serie: Perfect Chemistry #2 (Föregångare: Perfect Chemistry. Uppföljare: Chain Reaction)

 

When Carlos Fuentes returns to America after living in Mexico for a year, he doesn’t want any part of the life his older brother, Alex, has laid out for him at a high school in Colorado . Carlos likes living his life on the edge and wants to carve his own path - just like Alex did. Then he meets Kiara Westford. She doesn’t talk much and is completely intimidated by Carlos’ wild ways. As they get to know one another, Carlos assumes Kiara thinks she’s too good for him, and refuses to admit that she might be getting to him. But he soon realizes that being himself is exactly what Kiara needs right now.

---

 

 

 

 

 

 

(Jag läste ut den här boken för ett tag sedan och skrev även recensionen för länge sedan. Trodde att jag redan hade publicerat den på bloggen men insåg sedan att den fortfarande bara var sparad på min mobil. Här är den i alla fall)

 

Det här är en companion serie och oftast brukar det kvitta ganska mycket i vilken ordning man läser böckerna i, men här måste jag dock säga att det gör stor skillnad. Läser man dem i fel ordning spoilar man hela föregångarna för sig, vilket inte altid är så kul. Jag vet inte ens riktigt varför jag tar upp det då jag läser dem i rätt ordning ;)

Det var dock ändå rätt kul att få se lite av Alex och Brittany igen och se hur det har gått för dem.

 

Jaja, nu går vi vidare. Den här boken handlar då alltså om Carlos, den mellersta brodern i familjen som nu går sitt sista år på highschool.

Till en början kunde jag känna mig riktigt irriterad på honom. Hans attityd och kaxighet var lite för mycket och allvarligt talat: varför är han tvungen att begå samma misstag som sin bror trots att han vet att broderns bästa vän dog och att han själv var nära på att dö. Jag vet att han ville skydda sin familj men fattar han inte att det bara kommer bli konsekvenser i slutändan?

Bara detta gjorde att jag direkt började ta avstånd ifrån honom, och när han sedan började snacka om att han "aldrig kommer bli en av de good-guys" kändes det bara som en upprepning av förra boken. Däremot så gillade jag hans humor och när han och Kiara försökte utmana varandra hela tiden. Tyckte mycket mer om den personen han var när han var med henne.

 

Sedan har vi självaste Kiara då och jag gillade att hon stod upp för sig själv och vågade vara annorlunda. Hon slängde även ur sig en del kvicka och sarkastiska repliker vilket jag definitivt uppskattade.

 

När det kommer till takten och spänningen var det helt okej, men det fanns rum för förbättring. I Perfect Chemistry kändes det mycket större och dramatiskt då de drog ut på hela "gangmember" delen mer. I Rules of Attraction hände allting så snabbt att man knappt hann uppleva någon spänning eller någon annan sorts reaktion. De lyckades hitta en lösning snabbt och vips så var det över, på typ bara 5 sidor och tyvärr så överdriver jag inte.

 

Perfect Chemistry var väldigt bra och Rules of Attraction hamnade tyvärr ett snepp nedåt. Jag tror det har mycket att göra med att handlingen följer ungefär samma mönster i båda böckerna och jag läste dem så kort efter varandra. Tänker defintivt läsa sista boken men det dröjer nog ett tag dock.

 

Bokens första mening: I want to live life on my own terms.

Bokens sista mening: "What happens when I break one of your fuckin' rules?"

 

Titel: Chasing Brooklyn

Författare: Lisa Schroeder

Utgivningsår: 2010

Bokförlag: Simon Pulse

Antal sidor: 412

Översättare: -

 

 

Restless souls and empty hearts

Brooklyn can't sleep. Her boyfriend, Lucca, died only a year ago, and now her friend Gabe has just died of an overdose. Every time she closes her eyes, Gabe's ghost is there waiting for her. She has no idea what he wants or why it isn't Lucca visiting her dreams.

 

Nico can't stop. He's always running, trying to escape the pain of losing his brother, Lucca. But when Lucca's ghost begins leaving messages, telling Nico to help Brooklyn, emotions come crashing to the surface.

 

As the nightmares escalate and the messages become relentless, Nico reaches out to Brooklyn. But neither of them can admit that they're being haunted. Until they learn to let each other in, not one soul will be able to rest.

 

Min åsikt:

Jag har verkligen inte läst mycket versböcker, jag tror det är sammanlagt två stycken ifall man inte räknar med Chasing Brooklyn, vilket inte är så mycket. Men hädanefter tänker jag dock läsa betydligt fler. För Chasing Brooklyn tog verkligen med mig på en underbar resa.

 

Jag gillar att man i versböcker så mycket lättare kan förstå karaktärernas känslor och gå in på djupet. Det behöver inte hända så mycket för att mitt intresse ska hållas kvar, så länge boken är välskriven och har genomtänkta karaktärer. Vilket Chasing Brooklyn definitivt har!

Språket vävs ihop med huvudkaraktärerna och blir lite sådär magiskt så att man bara glider över sidorna. Och så på knappt en timme är boken utläst, för att det är en versbok och de går så snabbt att läsa ut trots att boken var över 400 sidor lång.

Efteråt så saknar man karaktärerna och vill ha mer, eller det gjorde i alla fall jag, eftersom att det gick just så snabbt vilket kan anses som ganska tråkigt, men samtidigt är det helt perfekt ifall man bara vill ha en snabb och lättläst bok. En som ändå hinner berätta en fin historia (oj, vad jag börjar bli djup) och det är fantastiskt.

 

Karaktärerna är också bra. Brooklyn var nog dock favoriten då jag på något sätt kände mig närmare hennes karaktär, och jag kunde förstå henne lite bättre. Hela hennes karaktär var fylld med innehållda känslor och de berättade en väldigt berörande historia.

Sedan så var det även trevligt att se hennes relation med Nico (den andra huvudpersonen) utvecklas och tyckte om att de blev varandras stöd och läkte varandras sår. Det var som sagt väldigt fint skrivet och upplagt.

 

Det jag dock skulle vilja klaga lite på är att huvudkaraktärernas berättarröster var alldeles för lika. Ibland var det riktigt svårt att skilja på dem och det var lätt att de blandades ihop i mitt huvud. Detta var speciellt från mitten fram mot slutet då jag fann det lättare att skilja på dem i början.

Det är ganska synd då det kunde stanna upp flödet ibland och man fick själv tänka efter en hel del. Lite förvirrande och smått irriterande.

 

Allt som allt en vädligt bra versbok. Har redan en utav författarens andra versböcker hemma och tänker läsa den snart. Det ser jag fram emot!

 

Bästa del: Början, för en gångs skull ;)

Bokens första mening: One year ago today

                                    I lost my boyfriend, Lucca.

 

 

Titel: The Indigo Spell

Författare: Richelle Mead

Utgivningsår: 2013

Bokförlag: Penguin Books

Antal sidor: 401

Översättare: -

Serie: Bloodlines (Föregångare: Bloodlines, The Golden Lily

 

"Sydney Sage is an Alchemist, one of a group of humans who dabble in magic and serve to bridge the worlds of humans and vampires. They protect vampire secrets--and human lives." 
In the aftermath of a forbidden moment that rocked Sydney to her core, she finds herself struggling to draw the line between her Alchemist teachings and what her heart is urging her to do. Then she meets alluring, rebellious Marcus Finch--a former Alchemist who escaped against all odds, and is now on the run. Marcus wants to teach Sydney the secrets he claims the Alchemists are hiding from her. But as he pushes her to rebel against the people who raised her, Sydney finds that breaking free is harder than she thought. There is an old and mysterious magic rooted deeply within her. And as she searches for an evil magic user targeting powerful young witches, she realizes that her only hope is to embrace her magical blood--or else she might be next.

---

 

Ingen kan mäta sig med Mead's karaktärer och karaktärsutvecklingar. För varje bok lyckas hon bara få mig att tycka om karaktärerna mer och mer, det finns alltid något nytt att hitta ho0s dem, och vid det här laget (efter att ha läst nio böcker med samma karaktärer fast på olika sätt) så kan ni tänka er att jag verkligen har kommit till att älska dessa karaktärerna. Just därför håller juag fortfarande fast vid det jag alltid har sagt: Mead's karaktärer är de bästa och det finns inga andra som ens kan komma i närheten. Detta gör också att jag har en känska av att komma hem varje gång jag läser en av hennes böcker i den här serien. Det är som att träffa gamla vänner och en mysig känsla sprids.

 

Dock så kan jag ibland fortfarande komma på mig själv med att sakna Rose mycket (vi fick se så ytterst lite av henne i The Indigo Spell och hela Bloodlines serien generellt), men det hindrar mig inte från att se Sydney växa som en karaktär på ett sätt som jag tycker om.

Jag älskar att hon är så intelligewnt  och även oerhört smart. Hon tänker efter först och kommer på lösningar. Trots det så är hon inte i närheten av perfekt, hon har sina brister precis som vanliga människor och genom den här boken var hon osäker, tvivlande, rädd och vädligt skör. Men det är inte så konstigt med tanken på att det hon har trott på i hela sitt liv helt plötsligt visar sig vara något helt annat. Hela hennes värld har vänts upp och ner och det är så lätt att sympatisera med henne.

Sedan har vi Adrian som fortfarande är favorit karaktären och egentligen så behöver jag inte säga något på den här punkten. Ni vet alla redan vilken fantastisk människa han är och det fortsätter han att vara även genom den här boken.

 

Humorn lyser som vanligt ganska tydligt och jag skrattade ett antal gånger under bokens gång.Även själva Richelle Mead's skrivsätt är humoristisk och det är så lätt att fastna. Det är inte bara karaktärerna som får en att känna sig hemma utan även skrivsättet. Man känner igen det och fortsätter att älska det. Man vill hela tiden komma tillbaka för mer.

 

En sak som jag dock alltid har tyckt varit ett problem med Mead's böcker är att de kan vara ganska sega i handlingen och spänningen är inte ofta på topp. Det kände jag definitivt av i föregångarna, men nu i The Indigo Spell tror jag faktiskt att hon har lyckats att lyfta ribban lite högre. Jag tycker absolut att det har förbättrats men trots det tycker jag ändå inte att den är så hög som jag skulle ha velat. Men fortsätter hon på den här vägen, det blir bättre för varje bok, så slår jag vad om att de sista böckerna i serien kommer att bli några riktiga pageturners, precis som i Vampire Academy.

 

Tillslut måste jag bara säga att jag ser fram emot fortsättningen väldigt mycket och det är kul att man slipper vänta i ett helt år på den (som samtliga andra). Jag längtar även otroligt mycket till filmateriseringen av första boken i Vampire Academy serien, det ska bli helt otroligt att se en sådan bokserie man har älskat så länge komma till liv på skärmen. Filemn har världspremiär den 14 februari 2014.

 

Bokens första mening: This wasn't the first time I'd been pulled out of bed for a crucial mission.

Bokens sista mening: "We're going to be together all the time."

 

 

Titel: Nya Kontakter

Författare: Sophie Kinsella

Originaltitel: I've got your number

Utgivningsår: 2012

Bokförlag: Damm förlag

Antal sidor: 368

Översättare: Annika Sundberg

 

Ibland är ett samtal allt som krävs ...

En förlorad smaragdring, en hittad mobiltelefon och ett löfte som inte får brytas - Detta blir upptakten till en hejdlös komedi om vad som kan hända om ens mobiltelefon hamnar i fel händer.

Poppy Wyatt befinner sig på ett hotell i London och har sin möhippa när brandlarmet går. Hotellet måste utrymmas och i kaoset som sedan råder upptäcker Poppy att hennes förlovningsring är borta! Det är en vacker, antik smaragdring som har gått i hennes fästmans släkt i generationer. Dessutom blir hennes mobiltelefon stulen och i och med det finns det inte längre något sätt för hotellet att kontakta Poppy om de skulle hitta ringen. 

Desperat vandrar Poppy runt i hotellobbyn då hon ser en mobiltelefon som ligger slängd i en soptunna. En ny telefon och ett nytt nummer att ge till personalen - perfekt! Det finns dock ett problem - telefonens ägare, affärsmannen Sam Roxton. Som i tid och otid ringer Poppy och ber henne lämna tillbaka telefonen. 

Aldrig att Poppy tänker ge upp den här möjligheten och de gör en deal: Poppy får behålla telefonen under en vecka mot att hon lovar att vidarebefordra alla Sams meddelanden och mejl. Problemet är bara att Poppy inte kan låta bli att lägga sig i både Sams jobb och hans privatliv ...

 

 

Sophie Kinsella lyckas alltid förundra mig med sina böcker. De är sprängfyllda med humor (speciellt humor), underbara karaktärer och så mycket mer. Jag tror inte att ni har kunnat missa hur mycket som jag har tjatat om henne och hennes böcker. Hon lyckas brilijera om och om igen (det här är ändå tolfte boken jag har läst av henne) och det säger en del. Med Nya Kontakter hade jag väntat mig något likadant. Det fick jag och mer därtill.

 

Det känns verkligen som att Kinsella blir bättre och bättre med varje bok, för att det här måste vara en utav de bästa. Jag brukar alltid gilla huvudkaraktären i hennes böcker men jag brukar däremot inte vara så intresserad av deras kärleksintressen, jag bryr mig oftast inte om dem, de bara är där. I Nya Kontakter var det däremot annorlunda, här gillade jag killen mycket. Han var inte som de andra, med andra ord tråkig och lättpåverkad, utan han stod ut. I början tyckte jag precis som huvudpersonen Poppy att han var en aning irriterande, men sedan föll jag i samma takt som hon gjorde. Sjukt fantastiskt!

 

En annan sak som jag brukar tycka är lite negativt med Kinsella's böcker är att hennes huvudkaraktärer från de olika böckerna är alldeles för lika varandra. Även ifall man kan se skillnaderna så utstrålar de samma beteende fast på olika sätt. I Poppy ser jag däremot en mycket större skillnad som separerar henne från de andra. Hon är dämpare, på ett bra sätt. Hon är inte lika extrem och det gillar jag starkt. Sedan så ser man dock i botten en fin karaktär som är så typiskt Kinsella. Det är det som gör att jag älskar dem och fortsätter komma tillbaka för mer hela tiden.

 

Det känns väldigt konstigt att det här är tolfte boken jag läser av henne men ändå inte har börjat bli uttråkad av hennes humor. För den är evig och lyckas alltid förvåna mig. Ja, vill du skratta och komma på bra humör ska du definitivt välja en utav hennes böcker.

 

Bästa del: Sms-konversationerna efter mötet

 

Bokens första mening/ord: Perspektiv.

Bokens sista mening: "Vi ska gå på mitt bröllop".

 

Titel: Varma Kroppar

Författare: Isaac Marion

Originaltitel: Warm Bodies

Utgivningsår: 2010

Bokförlag: Mix förlag

Antal sidor: 287

Översättare: Kristoffer Leandoer

 

Zombier har inga känslor - om de inte äter av din hjärna. 

Världen har fyllts av zombier och ingen vet varför. R är en av dem.

Zombier har inga egna känslor eller minnen - men om de äter av en människas hjärna återupplever de scener ur den personens liv.

Det är så det går till när R blir förälskad. Han dödar en ung man och övertar hans kärlek till flickvännen. Nu har R ett mål i tillvaron. Han vill hålla kvinnan gömd från de andra zombierna och se till att hon överlever.

Den unge mannens känslor blir som en drog för R; bit för bit äter han av pojkvännens hjärna. Scen för scen upplever R hans liv, och det förändrar honom för alltid.

---

  

Det här var en bok jag visste rätt mycket om innan jag började läsa och jag hade innan egentligen inte haft någon lust att läsa den. Visst var jag nyfiken, men samtidigt kände jag inte riktigt det suget.

Det förändrades dock när jag trailern till filmateriseringen av den och jag ändrade helt inställning. Plsötligt ville jag väldigt gärna läsa boken och sedan se filmen, trailern såg ju så bra ut.

 

Dock så blev jag väldigt förvånad när jag väl läste boken. Den var så mörk och deprimerande. Det fanns inte många ljusa punkter och på ett sätt gillade jag det. Det hindrade boken från att bli en sockersöt kärlekshistoria lik Twilight, vilket gjorde allting intressantare. Dock fanns det annat som kunde ha förbättrats. Människor är näst intill utrotade och världen är fylld av zombier som dödar allt med en puls. Så de människorna som återstår har helt enkelt byggt upp en mur runt sig själva och skapat något sorts samhälle innanför murarna där allting bara är tungt och dystert. DETTA hade jag velat veta mer om. Världen och det nyskapade samhället. Det fick jag inte, vilket gjort att jag bara fortsatte att hitta en massa lösa trådar och luckor i historien.

 

Fokusen låg istället hos huvudpersonerna R och Julie och realtionen där emellan. Jag tyckte speciellt om början där de träffades för första gången.

Tyckte det var lätt att sympatisera med både R och Julie, dock så tyckte jag inte att de stod ut så mycket i mängden och om det inte ahde varit för filmen skulle jag nog ha glömt bort dem väldigt snabbt. Men mer om det senare.

 

Jag gillade början men sedan tyckte jag att handlingen började bli lite seg för att sedan i slutet bli intressant igen. Jag kan inte direkt säga att det var så jätte spännande, visste redan ungefär hur boken skulle sluta men det var intressant. Helt klart godkänt skulle jag nog säga, totts sina brister.

 

Bokens första mening: Jag är död, men det är inte så farligt.

Bokens sista mening: För att det är det vi vill.

 

 

Titel: Warm Bodies

Genre: Komedi, roamtik, skräck

Regissör: Jonathan Levine

Manusförfattare: Jonathan Levine

Författare till boken filmen är baserad på: Isaac Marion

Utgivningsår: 2013

Skådespelare: Nicholas Hoult, Teresa Palmer, Rob Corddry

Speltid: 98 min

 

R är en ung man i en existentiell kris - han är en zombie. Han hasar sig genom ett Amerika förstört av krig och social kollaps. Hans själlösa hunger efter sina odöda kamrater är stor, men han längtar också efter något mer än blod och hjärna.

 

Filmen var väldigt annorlunda. Inte i själva handlingen, där följde den ungefär samma spår, men i stämningen. Som jag har sagt var boken väldigt mörk och deprimerande, filmen hade dock en mycket mer komisk känsla i sig. Visst var den fortfarande mörk, det är ju ingen direkt rolig framtidsvision, men jag skrattade väldigt ofta. Skulle kunna gå så långt som att kalla den för en romantisk komedi. Och det gillade jag verkligen. Tyckte det gjorde den mer speciell istället för att bli den nya Twilight. Bra jobbat!

 

Skådespelarna äger scenen. Om jag inte tyckte om Nichoulas Hoult innan, så gör jag det definitivt nu. Han gjorde ett oerhört bra jobb med att visa känslor utan ord och klarade den komiska tonen galant. Är det creepy att jag tyckte att han var snygg när han såg ut som en äcklig zombie? :p

Som jag sa innan så följde filmen samma spår som boken, dock så drog de ut på scenerna i flypanet vädligt mycket (inte mig emot, de var enligt mig de bästa delarna) och hade ändrat en väldig massa i slutet, som jag dock inte tyckte om lika mycket. Det var synd att de ändrade och ni som både sett och läst Warm Bodies fattar nog vad jag speciellt pratar om.

 

Framtidsvisionen och miljön var bara wow. Det ser så häftigt ut trotts att det egentligen är så hemskt. Verkligen jätte bra jobbat.

 

Tyckte inte om att de sparade pappans liv i filmen. Tyckte det var en viktig och stor händelse i boken. Dessutom så blev det alldeles för mycket uatv ett happy ending. Blev lite för putti nuttigt.

Det var också synd att man inte fick höra någonting överhuvudtaget om Julie's mamma. Det var också en väldigt viktig del i historien. De kunde ju åtminstonde ha nämnt henne och kanske snabbt gått förbi hennes grav istället för att stanna vid den som i boken.

Älskade sminkscenen, och att de spelade Pretty Women. Extremt kul.