bokmalen

Jag har precis sett klart den mest sinnesrubbade filmen någonsin: The Human Centipede. Usch, blä, urk. Är du äckelmagad så se inte den. Det är helt sjukt hur någon ens kan komma på den iden från första början. Dessutom kunde jag inte sluta att irritera mig på karaktärerna, de gjorde så många dumma val. Och slutet var det värsta...

Har hört att det finns en tvåa, och att den första filmen tydligen ska vara en Disney film jämfört med den. Ja, vissa saker ska bara inte ses.

---

 

Men hur som helst så skapade jag inte detta inlägget för att prata om just det nu. Utan ett mer bokrelaterat ämne då jag har tänkt en hel del på filmaterseringar av böcker den senatse tiden, eftersom att de flesta utav mina favoriter ska bli eller håller på att bli filmer. 2014 kommer att bli ett helt galet filmår, och jag längtar mycket.

Nu så har jag dock börjat tvivla på en sorts 'tradition' som jag brukar ha innan jag ser en filmaterisering och det är att jag läser om boken någon vecka innan för att fräscha upp minnet till det maximala.

Innan har jag alltid sett det som en bra idé men nu är jag mer osäker. En filmaterisering är aldrig perfekt, det finns händelser som lämnas ute och inte får samma utveckling som man kanske vill. Därför är det kanske bättre att man inte kommer ihåg exakt allt innan man ser filmen, så behöver man inte störa sig på alla smådetaljer när man väl sitter där och ser filmen för första gången. Då kan man istället koppla av och bara njuta.

 

En stor anledning till detta är också för att jag är lite kluven just nu eftersom att City of Bones premiären närmar sig med stora steg och det var år sedan jag läste den boken sist. Hade först tänkt läsa boken igen i augusti men är inte så säker nu längre.

Hur brukar ni göra och hur ska ni göra? Behöver lite råd :)

 

Jag har ett flertal gånger hamnat i en situation där jag är rädd för att läsa uppföljaren till en bok jag tyckte väldigt mycket om. Inte bara lite nervös då (för det är man nästan alla gånger) utan så rädd att man skjuter upp på att läsa den hela tiden.

Just nu har jag speciellt tre böcker som jag känner lite så inför. Fragments av Dan Wells, The Scorch Trials av James Dashner och Clockwork Princess av Cassandra Clare. Vanlightvis brukar jag kasta mig över böckerna direkt när jag får dem, men nu tvekar jag. Jag är rädd för att upföljaren ska förstöra hela min bild om serien. Speciellt med tanken på att jag har hört en del dåligt om just The Scorch Trials som har stått i bokhyllan längst av dessa tre. På något sätt känns det väldigt löjligt också, när jag har längtat så mycket efter dem.

Kommer också ihåg för några år sedan då jag var ett stort Twilight fan och Eclipse hade premiär. De timmarna innan filmen skulle gå av stapeln på bion var jag så sjukt nervös att jag mådde riktigt illa.

 

Men nu ska jag ändå ta och läsa Clockwork Princess så snart jag kan. För även ifall nervositeten håller på att äta upp mig är jag väldigt nyfiken på att se hur allt slutar.

---

 

Har ni någon gång känt på det här viset?

Jag antar att ni alla någon gång har stört er på åldersgränserna på biograferna. Speciellt den envisa 15-års gränsen. Jag själv tycker att det är riktigt löjligt, dumt och ganska onödigt. För att, låt oss säga att några trettonåringar inte kommer in på en femtonsårs-film som de väldigt gärna vill se, vad tror ni då att dem kommer att göra? Antingen ladda ner den med lite sämre kvalite eller helt enkelt köpa, hyra eller låna den när den kommer ut på DVD. Så säg mig, vad var då meningen med allt stohej om att de först inte fick komma in? I slutändan så såg de ju ändå filmen. Sedan så tycker jag också att man åtminstonde borde få se den med föräldrarnas godkännande, men nejdå. Någon annan som tycker att det är riktigt löjligt och irriterande?

Okej, nu vill jag inte klampa ner för mycket på gränserna för att de gör ju ändå något bra. Jag håller ju med om att man inte borde släppa in sjuåringar på femtonårsgräns-filmer, men när det gäller åldrarna mellan 11-15 så är det bara dumt. Alltså om vi säger att en 12-årig tjej/kille själv vet att hen klarar av att se en film med 15-årsgräns och hen tycker att det känns okej, så ska man låta hen göra det. Sedan är det hens egna fel ifall det nu visade sig att hen inte klarade av det och tyckte att den var jätteläskig. Då är det hens eget fel. Och det är oerhört taskigt mot andra 12-åringar som faktiskt klarar av det och inte får gå bara för att det finns vissa andra som inte klarar av det. Man ska inte dra alla över en kamm.

 

Och om man nu ändå måste ha åldersgränser så kan man åtminstonde vara smart nog att sätta ut fler. Som till exempel: en 9-årsgräns och en 13-årsgräns. För att det är alldeles för stor mognadsskillnad mellan sju och elva och speciellt mellan elva och femton. Så det är nog vad jag i så fall skulle föreslå, och att ifall det nu är 15-årsgräns så får barn från 13 år också se den med föräldrarnas godkännande. Och kanske ändå att barn mellan 11-13 får se med föräldrarnas sällskap. Jag vet att det låter komplicerat, men ärligt talat så är det nog ändå det som hade gjort flest personer nöjda.

Anledningen till att jag från början började skriva det här inlägget var ju helt klart på grund av den sista Twilight filmen som hade premiär för några veckor sedan, som då fick 15-årsgräns. Jag är fjorton och ett halvt och även ifall jag inte är överförtjust i Twilight-filmerna så ville jag ändå helt klart se den sista. Det var ju liksom slutet.

Men tror ni att jag kom in? Nejdå. De där idioterna människorna släppte inte in mig. Och jag provade tre gånger, dessutom var mina föräldrar med mig den tredje gången. Snacka om att jag blev irriterad! Det kändes så oerhört löjligt att det knappt är sant. Jag är ett halvår ifrån femton, tror de att något magiskt kommer att hända där i mellan eller? Okej, jag vet att det inte är de-som-jobbar-där's fel, de följer bara reglerna, men jag blev ändå så irriterad. Och är det fortfarande lite.

Hur som helt så lyckades jag ändå till slut att se filmen (dock inte på bio). Och jag förstår inte alls varför det är femton-årsgräns. Enligt mitt tycke så är den inte alls värre än de andra fyra filmerna. Visst så blev det en del huvudavslitande, men det var utan blod och då tycker jag nästan att det är värre i Eclipse. Man såg ju inget blod eller sådant överhuvudtaget. Så jag kan verkligen inte förstå hur dem tänker.

Sedan måste jag också tillägga att det dessutom är rejält taskigt att sätta 15-årsgräns på den sista, när de andra har haft 11-årsgräns. Jag hade kanske förstått det om det hade visat sig att Breaking Dawn part 2 var riktigt hemsk, men det var den ju inte alls. Enligt mig var den på samma nivå som de andra filmerna.

 

 

 

Vad tycker ni kring den här frågan då? :)

Idag när jag och en vän till mig var på stan så bestämde jag mig för att köpa Twilightsagan - Den officiella illustrerade guiden. Efter det sa min vän till mig: "Men vänta, du sa ju att du inte gillade Twilight. Så varför lägger du ner så mycket pengar på den?" och jag tänkte okej, jag gillar inte filmerna men jag har aldrig sagt att jag ogillade böckerna. För mig är det en väldigt stor skillnad.

 

Mitt tycke om Twilight har gått upp och ner enda sedan jag fick reda på att de existerade. Från början var jag som alla andra väldigt besatt av böckerna. Och då menar jag riktigt sjukt besatt. Jag skulle hålla koll på de hela tiden, skulle veta vartenda saftiga detalj om böckerna och vartenda detalj om filmerna. Skulle veta allt om karaktärerna. Skulle alltid ha koll på de senaste nyheterna och skvallret. Jag läste om den serien jag vet inte hur många gånger. Ja ni förstår. Men sedan började min besatthet kylas ner med tiden, i takt med att hysterin gällande Twilight växte. Jag vet inte riktigt vad det var men medan folket delade upp sig i två grupper - haters och fans - så började jag alltmer ifrågasätta böckerna och filmerna. Jag hittade en massa brister, särskilt i filmerna, och det blev slutet för min Twilight-hysteri. I stället började jag titta och bli intresserad utav andra böcker. Så därför är jag på ett sätt också väldigt tacksam mot Twilight och framför allt dens skapare: Stephanie Meyer. Den öppnade upp en helt ny vy för mig och fick 

mig att få upp ögonen för andra YA böcker. Det är också delvis varför jag aldrig någonsin kommer riktigt att ogilla Twilight helt. De kommer alltid att leva kvar nära mitt hjärta.

 

Idag tycker jag fortfarande om böckerna (dock inte filmerna) men på ett helt annat sätt och absolut inte lika mycket som innan. Jag gillar grundiden och konceptet serien har. Det här med den omöjliga kärleken mellan en vampyr och människa är ganska uttjatat nu, men man får ju också tänka på att Stephanie Meyer var en utav de första som skrev om paranormal romance. Och det var först efter hennes böcker som hyllorna började explodera av den genren.

 

Det finns många som klagar på att det är för lite blodtörst, mord och action i böckerna men jag tycker inte att det gör något överhuvudtaget då huvudämnet faktiskt är kärlek. Huvudämnet är ju kärlek! Vilket folk oftast glömmer bort. De väljer att se det dåliga i stället för det bra. Och visst, även jag kan väl hålla med om att glittrande vampyrer i solen låter väldigt löjligt men man kan ju även välja att se det på så sätt som att Meyer gick sin egen väg hellre än att göra som alla andra och skriva att vampyrer brinner upp ifall de vistas i solen. Även det där med att Bella typ svimmar när de kysser varandra för första gången kan också verka lite överdrivet och löjligt, men hallå? Det är ju faktiskt en kärlekshistoria! ;)

Så ja, jag tycker om böckerna. De har sina brister (fast ärligt talat, vilken bok har inte det? Det är oerhört svårt att hitta en bok som är helt perfekt) men som helhet så gillar jag charmen som lägger sig över boken. Och jag vet inte vad det är som riktigt gör det, men jag har nästan alltid ett leende på läpparna när jag slår upp boken.

 

Sedan är jag dessutom så trött på alla de som säger att man antingen måste hata eller älska böckerna/filmerna då alla oftast säger "va? Men så kan du ju inte tycka. Du måste ju antingen älska eller hata den". Men nej gnällungar, säger jag. Det måste man absolut inte göra.

 

 

(Och ja, grattis ifall ni orkade läsa allt det där!)

Vad är egentligen meningen med Boktrailers?

Jag menar hur många är det egentligen som tittar på dem? Och hur ofta händer det att man får upp ögonen för en bok genom att titta på boktrailern? Det händer nästan aldrig, åtminstone inte för mig. De gör ju aldrig någon direkt reklam för det i heller, de visas t ex nästan aldrig på tv. I så fall får man ju själv söka upp det. Och då blir det ju oftast att man tittar på en bok-trailer, eller teaser för den delen, endast för att det är en uppföljare man längtar efter.

 

Och det är ju helt okej, om trailerna i fråga hade varit bra. Vissa är helt okej, men majoriteten är ju faktiskt riktigt, och då menar jag riktigt, dåliga.

 

Här är ett exempel på Bloodlines trailern:

 

Här är trailern faktiskt välgjord. Men, och jag tror att alla som har läst Bloodlines kan hålla med mig på den här punkten, det här har nästan inget med handlingen i boken att göra. Låt oss börja med den konstiga snubben som helt plötsligt fick gröna ögon och såg störtlöjlig ut. Jag menar, vad har det med boken att göra? Det är ju knappast så att vampyrerna i boken kan göra så. Och det där med tjejen som dricker blod ur en termos ser mer konstig än läskig ut. Vilket leder oss till det största felet; varför utspelar det sig på skolan? För det första så är det ju en människoskola de börjar på och Adrian, som jag antar är killen i slutet, går ju inte ens i skola. Och för det andra så är scenariot när en-tjej-krockar-med-kille-och-tappar-böckerna så uttjatat. Hade de inte kunnat hitta på något bättre? Visst, det är klassiskt och romantiskt men bokens huvudämne är INTE romantik. Det finns faktiskt förvånandsvärt lite romantik i Bloodlines och det är inte förens i Golden Lily man verkligen börjar se kärleken mellan Sydney och Adrian växa fram, och inte ens då är det det som är huvudämnet.

 

Så sammanfattningsvis leder den in en på helt fel vägar. Om nu, låt säga, någon utav de få som upptäcker böcker genom boktrailers råkar se den här trailern, och får helt fel uppfattning, väljer bort att läsa den här boken för att personen tror att det är en paranormal romance. Och en annan person blir besviken när den inser att det inte är det. Då blir det ju helt fel.

 

Här är två andra exempel på dåliga trailers:

 

 

Ush, jag vet inte ens var jag ska börja. Det är dåligt hopklippt, tråkigt, platt och kan användas till vilken fantasybok som helst. Ifall man bara ändrar texten lite. Det finns inget speicellt med den. Då kan man ju lika bra läsa bokens baksida och ändå få fram lika mycket som här. Nej, nej, nej och bara nej!

 

Men nu ska jag inte vara helt negativ. För det finns ju även vissa bra, även ifall de är sällsynta. Här är några exempel:

 

Tycker om de båda väldigt mycket. Bra hopklippt, spännande och snyggt gjorda. Dessa kan jag uppskatta väldigt mycket, dock är det oftast efter att man har läst boken som man tittar på trailern. Inte innan. Och i så fall kan det ju kännas lite meningslöst.

Vad jag försöker säga är att boktrailers är en bra idè, men de behövs marknadsföras bättre och folk borde lägga ner mer tid på dem. I så fall skulle det förmodligen ha varit mycket bättre :) 

Vad tycker ni? Brukar ni se boktrailers? Uppskattar ni dem?