bokmalen

Titel: Onyx

Författare: 
Originaltitel: Jennifer L. Armentrout

Utgivningsår: 2012

Bokförlag: Entangled Publishing

Antal sidor: 366 + 6 bonus sidor

Översättare: -

Serie: Lux #2 (Föregångare: Obsidian. Uppföljare: Opal.)

 

(Klippt bort slutet från handlingen eftersom att den sista delen spoilar något som händer efter halva boken. Blev själv riktigt irriterad över det så.)

 

Thanks to his alien mojo, Daemon's determined to prove what he feels for me is more than a product of our bizarro connection. So I've sworn him off, even though he's running more hot than cold these days. But we've got bigger problems. 

Something worse than the Arum has come to town... 

The Department of Defense are here. If they ever find out what Daemon can do and that we're linked, I'm a goner. So is he. And there's this new boy in school who's got a secret of his own. He knows what's happened to me and he can help, but to do so, I have to lie to Daemon and stay away from him. Like that's possible. Against all common sense, I'm falling for Daemon. Hard. 

But then everything changes... 

---

 

Uppföljare till serier som liknar denna brukar oftast inte vara lika bra som första boken. Speciellt inte ifall serien i fråga är en triologi. Dock så förvånade Onyx mig rejält genom att vara flera gånger bättre än sin föregångare, den tog med mig på ett äventyr som jag inte varit beredd på.

 

Jag fullkomligt älskar karaktärerna! De är helt underbara allihop och jag älskade verkligen att få lära känna dem bättre. Katy's berättarröst är helt fantastisk och jag älskar att hon är så energisk och har roliga kommentarer till allt. Ibland kan jag bli lite irriterad på en sådan karaktär men här är det verkligen tvätom. Hon fyller upp boken och får en att defintivt komma ihåg henne. Dock så var hon lite för naiv vid vissa tillfällen och när hon bestämde sig för att inte berätta sanningen om en livsfarlig sak för att hon inte ville förstöra sin stolthet var idiotiskt (mer om det i spoilerdelen). Däremot så ångrar hon sig och får så stora skuldkänslor efteråt att jag ganska lätt förlåter henne. En färgstark och underhållande karaktär.

Sedan så har vi Daemon som jag från och med nu totalälskar. Visst är det ganska tydligt att han har agression-problem men det fanns en del swoon-moments med honom då jag bara smälte. Samtidigt kan han även vara en riktig jackass, men det är precis på gränsen. Författaren har lyckats balansera honom så bra att det är omöjligt att ogilla honom (i alla fall för mig). Han påminner faktiskt en del om Jace från TMI och ni vet alla vad jag tycker om honom.

 

Jag uppskattade verkligen den sjukt härliga humorn i den här boken. Katy's underhållande berättarröst mixad med Daemon's sarkastiska kommentarer och de småroliga situationerna de alltid lyckas sätta sig i gör det här till en väldigt rolig bok, som samtidigt är vävd med en massa spänning. Bäst är det när Katy och Daemon är tillsammans. Då är de helt oslagbara på roliga dialoger.

 

Handlingen var inte lika förutsägbar som förra boken och det uppskattade jag. Visst följer den fortfarande lite samma spår som många andra böcker men den har också tagit sig an en egen väg. Lux-varelserna och DOD blev helt plösligt mycket intressantare för mig. Boken lyckades förvåna mig en del gånger och tyckte om tvisterna. Speciellt i slutet. Där lurar dem en in att tro något föratt det sedan ska vara något annat. Först så kommer en stor bomb och sedan kommer det en till och just när man tror att det är över och att lugnet ska läggas igen så kommer det ännu en till.

Dock så tyckte jag att hela Blake historien var så irriterande, så många saker som var så förutsägbart inom det men mer om det i spoilerdelen.

 

En absolut älskvärd bok. Onyx var underbar och jag ser så fram emot fortsättningen, vill nästan inte läsa den eftersom att det samtidigt innebär slutet och jag är inte redo att lämna dessa karaktärerna än :)

 

Dessutom var det otroligt dumt av henne att inte berätta något för Daemon, även efter att hon hade fått reda på att Blake verkligen jobbade för DOD. Bara för att det skulle betyda att han hade rätt och hennes stolthet skulle försvinna, det var så jag uppfattade det i alla fall. Allt det där med att hon inte ville ge honom mer börda låter ju bara som en massa bortförklaringar.

Den enda anledningen till att jag förlåter henne är för att hon hade sådana skuldkänslor efteråt och hon växte som karaktär. Det var det som var bra med hela situationen. De ska göra misstag och lära sig ifrån dem. Det är det mina damer och herrar som kallas för karaktärsutveckling, vilket jag alltid söker efter. Speciellt i en serie :)

 

Bästa del: Det absolut sista i slutet.

Bokens första mening: Ten seconds passed between when Daemon Black took his seat and when he poked me under my shoulder blade with his trusty pen.

Bokens sista mening: ...for the better and for the worse.