Boktjuven (Markus Zusak)
Titel: Boktjuven
Författare: Markus Zusak
Originaltitel: The Book Thief
Utgivningsår: 2005
Bokförlag: B WHALSTRÖMS
Antal sidor: 582
Översättning: Anna Strandberg
Serie: -
Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. Liesel Memingers liv förändras när hon plockar upp en bok på marken bredvid sin lillebrors grav. Det är Dödgrävarens handbok som lämnats där av misstag och det är den första bok hon stjäl. Hon inleder en kärleksaffär med ord och böcker när hon med hjälp av sin fosterpappa lär sig läsa. Och böcker är den röda tråden i denna skickligt komponerade roman. Böckerna öppnar upp nya världar för Liesel och snart börjar hon stjäla fler böcker - från nazisternas bokbål, borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar sina böcker med sina grannar när de sitter i skyddsrummen under bombningarna och med den jude som gömmer sig i hennes källare. Och till sist är det den bok hon själv skriver som bokstavligen räddar livet på henne.
Min åsikt:
Fy vad hemsk och sorglig den här berättelsen vart, men samtidigt så finns det i heller inte ord att beskriva hur otroligt bra den vart. Vilken resa det här har varit, speciellt med tanken på att den här boken utspelar sig ända tillbaka till andra världskriget. En tid som jag personligen är väldigt intresserad av. Det vart därför jag kände att jag vart tvungen att läsa den här boken och ångrar jag mig? Definitivt inte.
Karaktärerna och språket är nog det bästa med berättelsen. Språket är fint och det flyter på bra och jag kände att jag kunde förlora mig själv i orden ibland. Precis som Liesel gjorde i sina böcker. Och det är så det ska vara med riktigt bra böcker. Språket ska flyta på och man ska kunna svepa sig in i det och bara glida över från sida till sida. Sidorna bara vändes och vändes och man tog sig igenom boken snabbt, trotts de närmare 600 sidorna. Så låt er inte avskräckas av tjockleken. Måste även tillägga att jag älskar att de visar alla de bilderna och texterna som Max skrev och ritade åt Liesel.
Karaktärerna är så himla fina och godhjärtade, allihopa, på sitt eget sett och man kan inte göra något annat än att älska dem. Jag älskar Liesel, för att jag kunde förstå henne och för att hon är en sådan fin person som inte låter någon gå oberörd, och Rudy, den roliga och kaxiga men samtidigt godhjärtade pojken som även var Liesel's bästa vän, och Rosa och Hans, Liesle's fosterföräldrar, och låt mig inte för allt i världen glömma den ödmjuka slagskämpen Max. Men även alla de älskvärda bikaraktärerna. Därför gjorde slutet mig förkrossad och omskakad, väldigt omskakad. Visst, jag hade väntat mig något sådant men jag vart inte beredd på hur jag skulle reagera och när Liesel så tappert reser sig upp igen... Ja, det är hemskt och förbannat sorgligt.
Just därför skulle jag gärna säga att jag hatar slutet men det, efter att ha tänkt efter lite, gör jag inte och kommer förmodligen aldrig att göra. För att det är som ett pussel. Berättelsen hade aldrig blivit hel om inte den där sista biten hade varit med. Så är det bara.
Den här boken berörde mig inpå djupet och får mig att tänka på hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Läs den! För trotts alla de hemska och kalla scenerna så fanns det också en massa varma och fina scener som du kommer att bära med dig i en lång tid efteråt.
Bokens första mening: Först färgerna.
Bokens sista mening: Jag är besatt av människor.
10/10
Jag kunde inte låta bli att lägga in den här lilla delen av boken som gjorde mig förkrossad. Det innehåller stor spoiler, så läs på egen risk:
"She leaned down and looked at his lifeless face and Liesel kissed her best friend, Rudy Steiner, soft and true on his lips. He tasted dusty and sweet. He tasted like regret in the shadows of trees and in the glow of the anarchist's suit collection. She kissed him long and soft, and when she pulled herself away, she touched his mouth with her fingers ... She did not say goodbye. She was incapable, and after a few more minutes at his side, she was able to tear herself from the ground. It amazes me what humans can do, even when streams are flowing down their faces and they stagger on ..."
