bokmalen

Titel: Wolfsbane
Författare: Andrea Cremer
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011

Bokförlag: Speak

Antal sidor: 390

Översättning: -
Serie: Nightshade triologin (Andra boken. Första: Nightshade)

When Calla Tor wakes up in the lair of the Searchers, her sworn enemies, she's certain her days are numbered. But then the Searchers make her an offer, one that gives her the chance to destroy her former masters and save the pack - and the man - she left behind. Is Ren worth the price of her freedom? And will Shay stand by her side no matter what? Now in control of her own destiny, Calla must decide which battles are worth fighting and how many trials true love can endure and still survive.

(OBS! Om du inte har läst första boken i serien så bör du inte läsa denna recension, kan innehålla små men likväl stora spoilers.)

Min åsikt:

Jag som inte trodde att det kunde bli mycket bättre efter Nightshade, men så fel jag hade. Uppföljaren är ännu bättre och är Bloodrose lika bra så har jag definitivt en ny favorit-serie.

Det finns så mycket med boken som jag älskar att jag knappt vet var jag ska börja. Världen boken utspelar sig i är helt underbar. Man fick i förra boken ta del utav beskyddarna och 'the Keppers' värld medan man i denna istället fick ta del utav 'the Searchers'. Och otroligt som det kanske låter älskade jag den ännu mer. När jag läser så låter allting så rätt och logiskt, jag tyckte inte en endaste gång att något de sade verkade orealistiskt. Det är så sjukt fascinerande och inte lite beundransvärt.

Första delen utav den här boken handlade mest om presentationen utav the Searchers och deras värld samt Calla's ånger över det hon har gjort, och det funkar faktiskt förvånansvärt bra. Jag till och med gillar att den här delen bestod av lite mindre action då man får mer tid på sig att bearbeta den nya informationen och historierna som gavs ut.

I början kunde jag ibland sakna Calla's pack väldigt mycket men det kom jag över snabbt då man fick lära känna en massa nya underbara karaktärer i stället. Det är så många som presenteras att det ibland blev lite svårt att hålla reda på dem, men det var ändå förvånansvärt lätt med tanken på hur många det var och jag kom på mig själv med att känna igen deras personligheter i stället, när jag inte kom ihåg deras namn. Det är helt sjukt att Cremer kan få de alla att verka så levande och samtidigt vara så pass olika varandra men samtidigt vara lika älskvärda allihop.

Andra delen utav boken var dock mycket mer spännande och jag kunde inte vända sida snabbt nog. Spänningen blandades även sedan av sorg, förluster och kärlek och vid speciellt en del tårades mina ögon väldigt mycket. Jag älskar det (if it's not already obvious)!

Det enda negativa jag har att säga är att jag blev så himla trött på Calla's kärleksvelande. Nu står vägen helt fri för henne och Shay men i stället väljer hon att plåga sig med tanken på att hon lämnade Ren bakom sig. Det vore okej om hon hade bestämt sig för en sak, men nu går och fram och tillbaka hela tiden utan att ens veta vad hon själv vill. Jag förstår verkligen Shay's irritation ibland. Han har ju dessutom alltid varit en favoritkaraktär för mig, speciellt när man ser hans utveckling. I första boken var han bara en i mängden, nu är han allt. Räddningen för alla. Och han hanterar det förhållandevis bra.

Har ni inte läst den här serien så tycker jag verkligen att ni ska göra det, typ nu! Ni förstår inte vad ni går miste om!

Bokens första mening: I couldn't shut out the screams.

Bokens sista mening: Even if it meant I'd end up sacrificing myself as well.

10/10