bokmalen

 

Titel: The fault in our stars

Författare: John Green

Originaltitel: -

Utgivningsår: 2012

Bokförlag: Dutton books

Antal sidor: 313

Översättning:
Serie: -

Utläst: 14 augusti 2012

 

Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a few years, Hazel has never been anything but terminal, her final chapter inscribed upon diagnosis. But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to be completely rewritten.

---

 

 

 

 

 

 

 

Min åsikt:

John Green är ett geni! Jag har läst både Var är Alaska? Och Den andre Will Grayson, men ingen utav dem är ens i närheten utav hur bra den här är. Åh, herregud vad den har berört mig, en så himla fin berättelse. Den lämnar en verkligen inte oberörd.

 

Jag känner och har känt många som har haft eller har cancer och är därför ett ämne som kan beröra mig väldigt mycket. Har också utav den anledningen alltid hållit mig borta från böcker som handlar om cancer, tills nu. Och jag ångrar mig inte, inte ett dugg, för hur sorglig den här än var så har den också bjudit mig på värme, glädje, kärlek och skratt som jag kommer att bära med mig länge nu.

 

Jag storgrät aldrig under bokens gång, men kom dock på mig själv med att fälla några tårar då och då. Istället kände jag hela tiden ett stort tryck mot bröstet, som inte ville ge med sig, och när jag väl satt där, efter att ha läst ut boken, så kände jag mig så tom och ledsen men samtidigt å så värm. Och då, då verkligen förstod jag hur mycket den här boken hade berört mig. Snacka om att John Green åkte upp flera rader på min lista med favoritförfattare.

 

Om vi börjar med karaktärerna, så älskar jag dem. De är så himla fina allihop. Hazel Grace är underbar och jag älskar att hon inte har trillat ner i det deprimerande hålet, fastän hon har haft obotlig cancer ett tag, som så många andra gör. Hennes berättarröst är också väldigt bra och jag kunde sympatisera med henne. Jag kunde förstå hur hon kände om förhållandet med Augustus, att hon var rädd för att såra honom, och hur hon kände gentemot hennes föräldrar och få vänner. Är verkligen förvånad över att John Green har lyckats skapa en sådan bra kvinnlig karaktär.

 

Augustus, å den fina Augustus. Wow, hur underbar är inte den här karaktären? Det finns inga gränser. Så rolig, så sarkastisk, så snäll, så fin, så sårbar och så älskvärd. Hans förhållande med Hazel är också en utav de finaste jag läst om. Även ifall de föll för varandra ganska snabbt, vilket jag vanligtvis inte brukar gilla, så kan man ändå inte missa det starka bandet de har.

 

Bikaraktärerna gillar jag också. Vilket inkluderar: Isaac, Kaitlyn, Hazels föräldrar, Augustus familj, Lidewij och Van Houten.

 

Språket är lika fint som alltid och jag älskar att John Green alltid säger, genom karaktärerna, sådana meningsfulla saker. Han bäddar in det i texten och får en att förstå. Det beundrar jag väldigt mycket.

Dessutom beundrar jag att han så lätt kan mixa sorg med glädje. Jag har skrattat högt många gånger medan jag läste och sedan några sidor senare snyftat till. Det är en perfekt blandning, då man aldrig hinner bli överdrivet deprimerad.

 

Det känns som att jag skulle vilja säga så mycket mer om hur fantastiskt, underbart bra den är boken är, men för att ni ska orka läsa så får jag nog sluta här. Men ni borde verkligen läsa den här boken, för den är så värd tiden och tanken. Den är både hemskt rolig och hemskt sorglig och... alldeles, alldeles underbar.

 

Bästa del: Hela resan till Amsterdam

 

Bokens första mening: Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumbly because I rarely left the house, spent quite a lot time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.

 

Bokens sista mening: I do.

 

10/10