bokmalen

(OBS! Du bör inte läsa den här recension ifall du inte har läst första boken i serien, kan innehålla både små såväl som stora spoilers för första boken!)

Titel: The Evolution of Mara Dyer

Författare: Michelle Hodkin

Originaltitel: -

Utgivningsår: 2012

Bokförlag: Simon & Schuster

Antal sidor: 527

Översättning: -
Serie: Mara Dyer trilogin #2 (Första boken: The Unbecoming of Mara Dyer. Uppföljare: Okänt)

Mara Dyer once believed she could run from her past.

She can't.

She used to think her problems were all in her head.

They aren't.

She couldn't imagine that after everything she's been through, the boy she loves would still be keeping secrets.

She's wrong.

In this gripping sequel to "The Unbecoming of Mara Dyer," the truth evolves and choices prove deadly. What will become of Mara Dyer next?

Min åsikt: 

OMG, wow! Snacka om spännande och episk bok. Det var väldigt länge sedan jag läste en sådan här spännande bok. Speciellt slutet, åh jag kunde verkligen inte slita mig ifrån den. Satt uppe alldeles för länge igår kväll/natt och läste ut boken. Ett ord som beskriver den här boken: beroendeframkallande!

The evolution of Mara Dyer är en uppföljare till The unbecoming of Mara Dyer och i den här andra boken så tar handlingen verkligen oss till en högre nivå. I första boken började jag tvivla lite på allt eftersom att allting verkade så overkligt. Man började nästan tro att Mara faktiskt egentligen var psykiskt störd, vilket drog ner lite på pluspoängen. Här däremot var det mycket enklare att följa med och man förstod mycket bättre, vilket gjorde allting ännu bättre. Och jag vet inte ifall det bara är jag som inte kommer ihåg men Mara's berättarröst tycks vara mycket bättre än i förra boken. Jag kunde verkligen känna vad hon kände och sympatiserade med henne på ett sätt som jag inte riktigt kände att jag kunde innan. För att så som hon reagerade skulle jag själv också förmodligen ha reagerat. Det var länge sedan jag jag läste en bok där jag verkligen kände exakt vad huvudpersonen kände, alltså snacka om att jag var fäst vid den här boken.

Men nu går vi tillbaka till handlingen igen, som är super duper bra. Älskade början och älskade slutet ännu mer. Allt det här med att Jude var tillbaka och så var så skrämmande och spännande. Alltså jag vill verkligen inte spoila, men jag kan säga att han lyckades skrämma upp mig nästan lika mycket som Mara. Förmodligen för att hennes känslor var så övertygande.

Gillar verkligen att man får reda på mer bakom deras krafter i den här boken, eftersom att i förra boken kände jag mig så förvirrad eftersom att det enda man hela tiden fick var frågor, hela tiden, i stället för svar.

Om det är något jag ska klaga över när det gäller handlingen så är det väl att mittendelen kändes lite seg, trots att den egentligen var ganska spännande också. Men min teori är att jag tyckte början och slutet var så spännande att mitten bleknade i jämförelse. Har jag förresten sagt att jag älskade slutet så himla mycket?! Runt de sista 100 sidorna vändes bladen hela tiden och jag kunde inte slita mig därifrån. Så genialt, så skrämmande, så hemskt, så mycket hat, så mycket kärlek, ja allt. I de absolut sista sidorna var hjärtat i halsgropen och jag fick lite tårar i ögonen. Jag hoppas verkligen inte att det Dr. Kells påstår är sant (bara de som läst boken som förstår).

Karaktärerna är lika underbara som i förra boken. Jag gillar till och med Mara ännu mer nu, då jag kan tydligt se hennes stora karaktärsutveckling. Hon är mycket modigare, börjar acceptera hennes gåva/förbannelse mer, tar tag i saker och ger inte upp. För hur ensam hon än kände sig, hur rädd hon än kände sig så gav hon aldrig upp. Dock tror jag att en del utav det var att hon hade Noah. Killen som är den enda personen i boken som känner till hennes hemligheter. Och Mara är den enda som känner till hans.

Först var jag lite rädd på grund av baksidestexten (”She couldn't imagine that after everything she's been through, the boy she loves would still be keeping secrets. She's wrong”) att deras relation skulle bli lite som Tris och Four's i Insurgent, att de höll en massa hemligheter från varandra som gjorde att de kom allt längre ifrån varandra. Men jag hade inte behövt oroa mig, för att de tar sig igenom det och skyddar varandra. Deras relation är verkligen något man kan kalla för stark och jag gillar verkligen hur Noah är där för Mara hela tiden. Han skyddar henne och hjälper henne igenom allt. Samtidigt har han fortfarande kvar sin sarkastiska och lite mystiska attityd. En oerhört bra skapad karaktär med andra ord!

Nu ska jag sluta babbla på här för att annars så kommer den här recensionen att bli för lång. Dock så tycker jag verkligen att ni ska ge den här serien en chans och läsa den, för att den är så värd det. Har jag sagt att jag älskade slutet?

Bästa del: Slutet! Förvånande va?

Bokens första mening: You will love him to ruins.

Bokens sista mening: When they released me, they'd see that the answer was yes.