bokmalen

 

 

Titel: Rift

Författare: Andrea Cremer

Originaltitel: -

Utgivningsår: 2012

Bokförlag: atom

Antal sidor: 430

Översättning: -
Serie: Rift triologin (Uppföljare: Rise, släpps 8 Januari 2013.)

 

Sixteen-year-old Ember Morrow is promised to a group called Conatus after one of their healers saves her mother's life. Once she arrives, Ember finds joy in wielding swords, learning magic, and fighting the encroaching darkness loose in the world. She also finds herself falling in love with her mentor, the dashing, brooding, and powerful Barrow Hess. When the knights realize Eira, one of their leaders, is dabbling in dark magic, Ember and Barrow must choose whether to follow Eira into the nether realm or to pledge their lives to destroying her and her kind.

 

Min åsikt:

Den här boken är inte den första boken jag läst av Andrea Cremer. Tidigare har det då varit Nightshade serien, som jag fullkomligt älskade. Den här boken som ska bli en triologi utspelar sig i samma värld, fast bak i tiden. Nästan lite som Cassandra Clare gjorde med The Mortal Instruments och The Infernal Devices. Jag bestämde mig för att köpa den direkt när den kom ut och levde den upp till förväntningarna? Nästan.

 

Först av allt så måste jag bara säga att jag i helhet gillar att läsa böcker som utspelar sig bakåt i tiden. Däremot finns det en gräns med vad jag kan tåla innan jag börjar tycka att det är ganska löjligt. Tyvärr går den här boken lite över gränsen när det gäller kärleksdramat. Jag vet att det egentligen är ganska allvarligt, men jag kunde inte låta bli att skratta flera gånger på hur huvudpersonen och Barrow reagerar på Alistair's tillkännagivande (eller hur jag nu ska beskriva det utan att spoila något). Jag tyckte att det var riktigt överdrivet och tyckte nästan synd om Alistair. Jag vet mycket väl att de hade andra värderingar då, men det här tyckte jag ändå var ganska överdrivet även för den tiden. Vilket får mig att undra lite exakt när det här utspelar sig? För att jag har faktiskt ingen aning.

Hur som helst så tyckte jag om världen. Fast det visste ni nog redan med tanken på att den utspelar sig i samma värld som i Nightshade triologin och där har jag sagt flera gånger att världen är helt magisk och otrolig. Även ifall den inte är riktigt lika utvecklad här, så finns ändå grunden där. Och jag har en del teorier på vad som kommer att hända i uppföljarna.

 

Farten dock, var något som jag tyckte gick upp och ner hela tiden och trotts att boken är nära 450 sidor så tyckte jag i slutet att det inte hade hänt så jätte mycket. Det var ett tag då jag tyckte de bara stod stilla hela tiden. Men i överlag så var det ändå helt okej, för när det väl var spännande så var det riktigt spännande.

 

Ember är en utav de två huvudpersonerna och jag gillar att hon har en sådan naturlig krigarinstinkt och det var enkelt att förstå varför hon gjorde som hon gjorde. Dock kunde jag ibland tycka att hon överreagerade lite och sedan är det ju dessutom lagom troligt att hon helt plötsligt kan mörda en massa monster efter bara någon dags träning, då det enda hon någonsin hade lyckats slå ner innan var möbler och sådant. Samma sak med hästarna: hon har aldrig förr suttit på en häst men ändå bemästrar hon ridningen direkt och kan leda sin häst exemplariskt.

Barrow är också en helt okej karaktär och jag tänkte hela tiden på Dimitri från Vampire Academy när jag läste om honom. Tyckte de var ganska lika. Speciellt med tanken på att Ember är Barrow's lärling och Rose är/var Dimitri's elev och lärling.

Resten utav gänget är också helt underbara och härliga. Precis som gänget i Nightshade serien så skojar och retas de ofta med varandra och vissa dialoger är bara så hysteriskt roliga.

 

En bra bok, som jag dock blev lite grann besviken på. Men gillade ni Nightshade serien, så kommer ni förmodligen att gilla Rift också. Det kvittar också vilken utav dem som ni läser först, de spoilar inte varandra och har nästan inget med varandra att göra förutom att de båda utspelar sig i samma värld och i båda existerar Bosque Mar och är deras typ fiende.

 

Bokens första mening: Ember brought her sword down without warning and her aim was true.