bokmalen

Titel: Graceling
Författare: Kristin Cashore
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2008

Bokförlag: Orion Books

Antal sidor: 370

Översättning: -
Serie: Första boken i en serie

In a world where people born with an exceptional skill, known as a Grace, are feared and exploited, Katsa carries the burden of a skill even she despises: the Grace of killing. 

She lives under the command of her Uncle Randa, King of the Middluns, and is expected to carry out his dirty work, punnishing and torturing anyone who displeases him. Breaking arms and cutting off fingers are her stock-in-trade. Finding life under his rule increasingly unbearable Katsa forms an underground Council, whose purpose is to combat the destructive behavior of the seven kings - after all, the Middluns is only one of the seven kingdoms, and each of them is ruled its own king with his own personal agenda for power.

When the Council hears that the King of Liend's father has been kidnapped Katsa investigates . . . and stumbles across a mystery. Who would want to kidnap him, and why? And who was the extraordinary Graced fighter who challenged her fighting skills, for the first time, as she and the Council rushed the old man to saftey?

Something dark and deadly is rising in the north and creeping across the continent, and behind it all lurks the shadowy figure of a one eyed king . . .

Min åsikt:

Graceling är en bok som går hem hos många andra, men tyvärr inte lika mycket hos mig. Den största anledningen är väl att jag aldrig kände mig närvarande i boken och historien, precis när jag kände att jag började komma in i berättelsen så blev jag utkastad igen. Detta tror jag beror mest på att det vart så himla mycket hoppningar i texten; först så kanske de satt och åt, och då vart det typ 4-5 meningar som beskrev det, och sedan helt plötsligt hade det gått två dagar och de vart någon annanstans. Så precis när man hade börjat vänja sig vid miljön, så utbytades det till något helt nytt. Detta gjordes i heller inte skickligt och det gick inte igenom smärtfritt, man kände sig bara helt förvirrad vid varje hoppning.

Huvudpersonen, Katsa, trodde jag första skulle vara en stark kvinnlig karaktär (det vart en utav anledningarna till att jag så gärna ville läsa Graceling från början) och det vart hon, till viss del. Hennes personlighet kändes tyvärr väldigt stel och tråkig. Hon vart ingen person man orkade bry sig om att lära känna mer eftersom att man inte trodde att det skulle finnas så mycket mer under ytan att lära känna, om ni förstår vad jag menar med det. Katsa gjorde också intrycket av att vara väldigt osmart av sig. Jag menar att; om hon nu hatar att plåga andra så mycket, så borde ju tanken ha slagit henne innan om att hon kanske skulle kunna konfrontera kungen Randa och sedan sticka därifrån? För att hon visste ju att de inte skulle kunna tvinga eller skada henne. Detta är bara ett utav många exempel.

Po är i heller ingen karaktär som gjorde något större intryck på mig. Först och främst så vart jag tvungen att komma över hans namn. Jag skrattade till inombords varje gång, i början utav boken, som jag läste det. Först så fick jag bara upp bilden utav Po i ”Teletabies” och sedan efter det så fick jag upp en bild utav Puh i ”Nalle Puh” och det är faktiskt hysteriskt roligt. Men hur som helst så är han ändå en okej karaktär under ytan och jag gillar honom mer än Katsa.

Däremot gillade jag Bitterblue, Raffin, Oll och Skye väldigt mycket. Fina karaktärer är dem allihopa!

Världen vart också en sak jag inte tyckte om så mycket. Författarinnans försök till att bygga upp en värld är bra, men det är svårt att lyckas med det och i sådana här fall så behövs det mer planering. Det fanns en massa luckor som aldrig blev ifyllda och man fick inte alls reda på lika mycket utav världen som jag hade hoppats på, förmodligen för att författarinnan inte hade kommit på mer.

Hela Graceling iden är däremot genialisk. Jag gillar tanken på att människor kan födas med en sorts Grace, oavsett hur viktig den är, och att det kan handla om vad som helst. Ända ifrån gåvan att kunna överleva till gåvan att kunna veta vad en fisk tänker. Jag tycker också om tanken på att ifall de har en Grace så har deras ögon olika färger, något som är väldigt annorlunda och som jag aldrig har läst om förrut.

Handlingen ligger på medelmåttig nivå. Det vart oftast väldigt spännande men kunde ibland vara väldigt rörig eller utdragen. Slutet vart också över alldeles för snabbt och jag tycker att det är löjligt hur snabbt allt löser sig. Efter den spännande handlingen så hade jag väntat mig mer utav ett spänningsladdat slut, men tyvärr. Man kunde dessutom förutse handlingen väldigt enkelt, dock vart det en sak i slutet som överraskade mig väldigt mycket. En sak som jag inte hade varit beredd på alls.

Jag blev besviken på den här boken, jag trodde att den skulle vara så mycket mer än den vart. Den är fortfarande helt okej, men jag förstår inte hur så många andra kan gilla den så mycket För mig förtjänar den tre stjärnor

Bokens första mening: In these dungeons the darkness was complete, but Katsa had a map in her mind.

Bokens sista mening: And outside, the world awaited them.

Bästa del: Po och Katsa's träningspass.

6/10