bokmalen

Titel: Tidsresenärens Hustru
Författare: Audrey Niffenegger
Originaltitel: The time traveler's wife
Utgivningsår: 2003
Bokförlag: Bonnier Pocket
Antal sidor: 466
Översättning: Sven Christer Swahn
Serie: -

Henry är en stilig, bohemisk bibliotekarie som älskar punkmusik. Clare är konstnär med en passion för storslagna pappersskulpturer och thaimat.

De möts för första gången när Clare är 6 år och Henry är 36 och gifter sig när Clare är 22 år och Henry 30. Det låter otroligt, men är sant. Henry lider nämligen av en genetisk åkomma som får honom att ofrivilligt resa i tiden. Plötsligt ställer hans genetiska klocka om sig och han kastas framåt eller bakåt i tiden. Och Clare kan inget annat än att vänta på hans återkomst.

Henrys tidsresor är en hemlighet som svetsar samman de älskande trots alla smärtsamma avsked. Kampen mot Henrys sjukdom blir en kamp för att hålla fast tiden, livet självt. Tidsresenärens hustru formar sig till en berättelse om ögonblickets skönhet såväl som dess skörhet. Det är en historia om separation och saknad, men också om en närvaro så stark att den spränger alla gränser

Min åsikt:

Man kan tycka två olika saker om den här boken. Att det är en djup och fin kärlekshistoria eller att det är en långtråkig historia man knappt orkar läsa ut (för att den är trotts allt mer nästan 500 sidor lång och i formatet jag läste den i, vart det väldigt liten textstorlek. Det kändes som att man aldrig vände sida). Det jag tycker ligger någonstans emellan de två, det lutar dock mer mot fin kärlekshistoria.

Det jag gillade mest vart början, då Henry besökte Clare i hennes barndom och tonår. Det vart mysigt att läsa och jag gillar hur de två bara klickar direkt från första gången de möts, trotts att hon är så ung. Det de har kändes äkta redan från första ögonblicket och håller sig till slutet, speciellt slutet. Usch, det vart så sorgligt, men nu ska vi inte gå in i detalj mer på det.

Hur som helst så älskade jag början och slutet. Mitten är jag inte så säker på. Det vart ungefär då jag kände att det började bli lite utdraget. Den härliga och mysiga känslan vart fortfarande densamma men det kändes som att handlingen hade stannat. Det hände helt plötsligt nästan ingenting. Och tyvärr så varade det i en hundra sidor och det vart mitt i det som jag kände att jag inte orkade läsa, jag försökte fortsätta men lade ner boken och fick börja om flera gånger. Men när de hundra sidorna vart över så började det klarna upp igen och spänningen steg en aning och den mysiga känslan vart tillbaka, den här gången blandat med sorg. Wow, vilket fantastiskt slut. Tänker fortfarande på det och vet att jag kommer att göra det ett tag till framöver.

Huvudpersonerna Henry och Clare känns väldigt realistiska och jag fastnade för dem båda två direkt. Jag skrattade och led med dem och ibland kände jag mig nästan som en del utav dem. Speciellt Clare, som jag faktiskt gillar mest av allt. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om bikaraktärerna. Jag fastnade inte för någon av dem. Ett tag gillade jag Gomez och Charisse, men det sumpades i slutet.

Skulle vilja ge den nio hjärtan men på grund av de hundra uttråkade sidorna så känner jag att den kanske inte riktigt förtjänar det. Det får bli en åtta i stället.

Bokens första mening: Det är svårt att bli övergiven.
Bokens sista mening: Han ska komma, här är jag.

8/10