bokmalen

Titel: Skämmerskans Dotter

Författare: Lene Kaaberböl

Utgivningsår: 2005

Bokförlag: Rabèn & Sjögren

Antal sidor: 211

Översättning: Karin Nyman
Serie: Skämmerskans Barn #1 (Uppföljare: Skämmartecknet, Ormens gåva, Skämmarkriget.)

Dina Tonerre är elva år och har ärvt sin mors gåva. När Dina ser någon i ögonen kan hon se alla de handlingar som den personen skäms över att ha gjort - hon kan se människors dåliga samvete. För Dina är det snarare en förbannelse än en gåva eftersom ingen vill vara hennes vän.

När Dinas mamma blir kallad till Dunarks borg för att få en man att erkänna ett mord, måste Dina ta itu med sin gåva och lära sig att använda den.

Min åsikt:

Jag har förr läst Hermelinen och Isfågeln av Lene Kaaberböl, som är andra och tredje boken i en triologi. Jag tyckte om dem båda två väldigt mycket och hade en del förväntningar på Lene's bästsäljande serie. Och jag kan med glädje meddela att de ledde upp till dem.

Jag gillar verkligen alla karaktärerna Lene skapar. Huvudpersonen i den här serien heter Dina och är en väldigt uppfriskande karaktär. Ibland älskar jag att vara i ett barns huvud, de är alltid så positiva och roliga och man påminns om när man själv var i den åldern och att det faktiskt inte var så länge sedan. Dina är positiv och rolig samtidigt som hon är så mogen och modig för sin ålder att man häpnas. I dessa lägen brukar jag oftast tycka att det låter orealistiskt, men det gör det inte här. Tvärtom, eftersom att hon samtidigt har dessa barn-stunder. Då man faktiskt märker hennes ålder, vilket gör det mycket mer realistsikt.

Spoiler:

Ett exempel är när Dina väljer att gå och se drakarna i stället för att sticka när hon hade chansen. Man bara förstod direkt att hon skulle bli tillfångatagen. Det var ju meningen att hon skulle hålla låg profil, hallå liksom. Både ditt och din mammas liv står på spel!

Samtidigt var det ett sådant impulsivt ögonblick, en impuls de flesta barnen skulle ha fått och inte kunnat motstå.

Slut på spoiler!

Jag gillar även Dina's förhållande med sin mamma. Att hon är villig att genomgå de sakerna och händelserna som hon gör i boken för hennes skull är så fint. Det är faktiskt inte ofta man får se sådana familjeband i YA böcker (nu är de här i för sig middle-school böcker, men jag räknar det ändå som typ samma sak) och jag älskar det! Det bevisar att familjen är viktig. Den är verkligen något att leva och dö för. Något att hålla i när allt annat går dåligt. Alla har inte en sådan familj, men sådana här böcker visar verkligen att de finns.

Hela den här handlingen och mysteriet kring mördaren var ganska uppenbart redan från början vilket gjorde att handlingen först blev lite seg. Men sedan sattes den igång igen när de i stället gick över till hur de skulle bevisa att den personen var mördaren, då farten tappades upp igen.

Däremot skulle jag inte ha något emot att ha fått själva landet och städerna mer förklarat för sig. Det fanns kartor i början utav boken men inget som förklarar riktigt hur allting funkar. Dessutom saknade jag förklaringar kring det här med drakarna. Man fick aldrig veta så mycket om dem, de liksom bara var där som vilket husdjur som helst. Dock ett läskigt sådant.

Samma sak gällde med skämmerskorna. Jag hade gärna velat veta lite närmare hur det fungerade men även hur det uppstod. Fanns de i deras värld så långt tillbaka som människorna kan komma ihåg? Skapades de senare och i så all hur? Som sagt, jag saknade förklaringar.

Allt igenom en bra bok, med tyvärr några bristningar.

Bokens första mening: Strängt taget var det väl inte Cillas fel att jag blev biten i armen av en drake.