bokmalen

Titel: Eld
Författare: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2012

Bokförlag: rabèn&sjögren

Antal sidor: 635

Översättning: -
Serie: Engelsfors triologin (Andra boken. Första: Cirkeln)

De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.

Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.

Min åsikt:

Wow, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren vet verkligen hur man bygger upp en serie. Cirkeln var bra och jag älskade hur bra författarna hade gjort skildringen mellan de Utvalda's icke-magiska liv och deras magiska liv. Som två sidor av ett mynt. I Eld höjs allting ytterligare några steg och går från bra till fantastiskt bra. Jag blev verkligen imponerad.

Imponerad blev jag ju även utav Cirkeln. Men när den var slut kändes inte allt så genomtänkt längre eftersom att det fanns så många frågor man inte fick sitt svar på. T ex: tyckte jag att man inte fick allt förklarat för sig om rådet (allt kring det var bara konstigt och förvirrande), man fick inte mycket information om demonerna och vad exakt de Utvalda skulle göra för att stoppa dem var ganska otydligt. Men nu i Eld fick man svar på allt det där och mycket mer, så mycket mer.

En sak jag verkligen tycker om är karaktärernas utveckling. Det är otroligt hur stora steg de tar igenom hela boken. Gillar Ida så mycket mer nu och Minoo, Vanessa och Linnèa fortsätter jag att gilla. De känns dessutom så mycket tajtare i den här boken och samarbetet binder dem allt mer samman. Det känns dessutom som att de verkligen börjar ta allt på mer allvar nu, det kändes så himla dumt och löjligt att vissa vägrade att samarbeta, trotts att världens överlevnad låg på deras axlar, i förra boken.

En sak som också var bättre än i förra boken var att man fick ta del av alla de Utvalda's perspektiv. I Cirkeln fick man läsa om 5 utav de 7 Utvalda's perspektiv. Här fick man läsa om allas. Det blev på så sätt lättare för mig att förstå mig på dem och deras val. Och sammankopplingen emellan dem. Därför tycker jag verkligen att Eld hade bättre upplägg än förra, åtminstone när det gäller detta.

Det jag nog älskar mest med den här boken är trovärdigheten i den. Här har karaktärerna knappast lätta liv och det finns inte många ”happy endings”. Samtidigt visar den även hur stora orättvisor det finns i världen. Det är bittert, det är hemskt och sorgligt men så mycket mer likt verkligheten än många andra fantasy ungdomsböcker.

Språket är också helt okej och det enda jag kanske stör mig lite på är att författarna har skrivit '”dom” i stället för ”de/dem”. Det är lite irriterande då det faktiskt inte är så det stavas.

Många tycker att boken är alldeles för lång men jag tycker det är helt okej eftersom att det aldrig var tråkigt, stod mysteriet stilla för tillfället så var det i stället full fart i karaktärernas privatliv. De stod aldrig och bara stampade på ett ställe, utan tog oss alltid någonstans på ett eller annat sätt.

Det enda som jag inte tyckte om var tidshoppningarna. Först var det varmt och sommar och helt plötsligt var det mitt i vintern och kallt. Ibland hade det gått månader mellan två kapitel och detta fick man inte reda på förrän senare. Jag förstår ju att de var tvungna att göra så ibland eftersom att boken ska utspela sig på ett helt år, men jag hade inte klagat över lite mer tydlig beskrivning på när det hände och hur mycket tid som hade gått.

Slutet var otroligt spännande och nu längtar jag mer än någonsin till nästa bok, Nyckeln. Som kommer ut nästa år. Kan dessutom säga att den här serien är en ny favorit-serie för mig.

Bästa del: När Vanessa 'skrämde' Wille i baren.

Bokens första mening: Solljuset sköljer in genom rummets höga fönster och blottlägger varje gammal smutsfläck på de vita vävtapeterna.

9/10

Titel: Wolfsbane
Författare: Andrea Cremer
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011

Bokförlag: Speak

Antal sidor: 390

Översättning: -
Serie: Nightshade triologin (Andra boken. Första: Nightshade)

When Calla Tor wakes up in the lair of the Searchers, her sworn enemies, she's certain her days are numbered. But then the Searchers make her an offer, one that gives her the chance to destroy her former masters and save the pack - and the man - she left behind. Is Ren worth the price of her freedom? And will Shay stand by her side no matter what? Now in control of her own destiny, Calla must decide which battles are worth fighting and how many trials true love can endure and still survive.

(OBS! Om du inte har läst första boken i serien så bör du inte läsa denna recension, kan innehålla små men likväl stora spoilers.)

Min åsikt:

Jag som inte trodde att det kunde bli mycket bättre efter Nightshade, men så fel jag hade. Uppföljaren är ännu bättre och är Bloodrose lika bra så har jag definitivt en ny favorit-serie.

Det finns så mycket med boken som jag älskar att jag knappt vet var jag ska börja. Världen boken utspelar sig i är helt underbar. Man fick i förra boken ta del utav beskyddarna och 'the Keppers' värld medan man i denna istället fick ta del utav 'the Searchers'. Och otroligt som det kanske låter älskade jag den ännu mer. När jag läser så låter allting så rätt och logiskt, jag tyckte inte en endaste gång att något de sade verkade orealistiskt. Det är så sjukt fascinerande och inte lite beundransvärt.

Första delen utav den här boken handlade mest om presentationen utav the Searchers och deras värld samt Calla's ånger över det hon har gjort, och det funkar faktiskt förvånansvärt bra. Jag till och med gillar att den här delen bestod av lite mindre action då man får mer tid på sig att bearbeta den nya informationen och historierna som gavs ut.

I början kunde jag ibland sakna Calla's pack väldigt mycket men det kom jag över snabbt då man fick lära känna en massa nya underbara karaktärer i stället. Det är så många som presenteras att det ibland blev lite svårt att hålla reda på dem, men det var ändå förvånansvärt lätt med tanken på hur många det var och jag kom på mig själv med att känna igen deras personligheter i stället, när jag inte kom ihåg deras namn. Det är helt sjukt att Cremer kan få de alla att verka så levande och samtidigt vara så pass olika varandra men samtidigt vara lika älskvärda allihop.

Andra delen utav boken var dock mycket mer spännande och jag kunde inte vända sida snabbt nog. Spänningen blandades även sedan av sorg, förluster och kärlek och vid speciellt en del tårades mina ögon väldigt mycket. Jag älskar det (if it's not already obvious)!

Det enda negativa jag har att säga är att jag blev så himla trött på Calla's kärleksvelande. Nu står vägen helt fri för henne och Shay men i stället väljer hon att plåga sig med tanken på att hon lämnade Ren bakom sig. Det vore okej om hon hade bestämt sig för en sak, men nu går och fram och tillbaka hela tiden utan att ens veta vad hon själv vill. Jag förstår verkligen Shay's irritation ibland. Han har ju dessutom alltid varit en favoritkaraktär för mig, speciellt när man ser hans utveckling. I första boken var han bara en i mängden, nu är han allt. Räddningen för alla. Och han hanterar det förhållandevis bra.

Har ni inte läst den här serien så tycker jag verkligen att ni ska göra det, typ nu! Ni förstår inte vad ni går miste om!

Bokens första mening: I couldn't shut out the screams.

Bokens sista mening: Even if it meant I'd end up sacrificing myself as well.

10/10

Titel: City of Lost Souls
Författare: Cassandra Clare
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2012

Bokförlag: Walker Books

Antal sidor: 540 + 12 sidor extramaterial

Översättning: -
Serie: The Mortal Instruments (Femte boken. De fyra första: City of Bones, City of Ashes, City of Glass, City of Fallen Angels.)

Jace is now a servant of evil, bound for all eternity to Sebastian. Only a small band of Shadowhunters belive he can be saved. To do this they must defy the Clave. And they must act without Clary. For Clary is playing a dangerous gae utterly alone. The price of losing is not just her own life, but Jace's soul.

Clary is willing to do anything for Jace, but can she still trust him? Or is he truly lost? Wich price is to high to pay, even for love?

Love. Blood. Betrayal. Revenge.

Darkness threatens to claim the Shadowhunters in the harrowing fifth book of the Mortal Instruments series.

Min åsikt:

City of Lost Souls har jag väntat på länge, väldigt länge. Och är kanske även den boken jag har suktat och längtat efter mest detta år. Därför älskade jag speciellt de första sidorna eftersom att man fick återvända till den här underbara och smått fantastiska världen samt träffa alla karaktärerna igen. Och nu har de nya konflikter och problem att lösa och nya äventyr att ge sig ut på. Jag antar att ni redan nu har gissat ifall jag gillar den eller inte.

Den här boken fokuserade, precis som fyran, väldigt mycket på karaktärerna och deras relationer. Och jag har väldigt svårt att bestämma mig för vad jag tycker om det. På ett sätt är det kul eftersom att man får chansen att lära känna dessa underbara karaktärer såväl som deras relationer mer. Samtidigt som det ibland kan bli för mycket. I vissa partier stannade det upp takten och spänningen väldigt mycket, detta kände man av särskilt i mitten utav boken då början såväl som slutet var en riktig bladvändare.

Karaktärerna och deras dialoger är lika underbara som alltid. Simon bara växer framför mina ögon i varje bok och Jace, Magnus, Isabelle, Alec och Clary är lika underbara som alltid. Älskar alla stunder de delar och dialogerna de skickar mellan varandra. Clary sjönk däremot lite i mina ögon tyvärr. Hon kändes inte lika stark som i de förra böckerna, dock varade det bara en stund då hon växte till sig igen i slutet.

Sebastian. Ja du, även ifall han är väldigt sinnessjuk och ganska hemsk så kan man inte låta bli att fascineras utav hur han tänker och agerar. För hur mycket man än hatar honom så kan man inte låta bli att fascineras och analysera hans karaktär och framförallt jag tycker att det är väldigt kul. Clare har byggt upp hans karaktär så pass bra att jag gillar honom mer än Valentine, vilket säger en hel del. Därför kan man nog säga att jag känner någon sorts hat-kärlek mot Sebastian.

Shadowhunter-världen är lika fantastisk som alltid och jag älskar hela konceptet, som jag föll för redan i början utav denna serien och som sedan aldrig försvann. Dock fortsätter den att växa, eftersom att vi lär oss mer om den efter varje bok och sida som läses.

Någon annan sak som fortsätter att växa är Clare's språk. Jag kommer på mig själv med att sitta och beundra det hela tiden och ja det är hemskt fascinerande och väldigt beundransvärt. Önskade att jag kunde skriva som henne.

Allt som allt så är den här boken en värdig fortsättare i serien som jag älskade väldigt mycket. Kärleksrelationerna tog lite för stor plats i boken och mitten var lite väl seg. Dock vägs allt det positiva över det negativa och slutet var riktigt bra, då man inte kunde lägga ifrån sig boken i ens en sekund. Det kändes så himla välplanerat och glad var jag.

En till negativ sak, som egentligen inte har med den här boken att göra, är att City of Heavenly Fire inte kommer ut förens 2014. What? Liksom. Två år! Jag kommer aldrig att kunna vänta så länge...

Bästa del: Slutet

Bokens första mening: Simon stood and stared numbly at the front door of his house.

Bokens sista mening: I am coming.

10/10

Titel: Demonglass
Författare: Rachel Hawkins
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011

Bokförlag: Hyperion New York

Antal sidor: 359

Översättning: -
Serie: Hex Hall serien (Andra boken. Första: Hex Hall)

Sophie Mercer thought she was a witch. 
That was the whole reason she was sent to Hex Hall, a reform school for delinquent Prodigium (aka witches, shapeshifters, and fairies). But that was before she discovered the family secret, and that her hot crush, Archer Cross, is an agent for The Eye, a group bent on wiping Prodigium off the face of the earth. 
Turns out, Sophie's a "demon," one of only two in the world--the other being her father. What's worse, she has powers that threaten the lives of everyone she loves. Which is precisely why Sophie decides she must go to London for the Removal, a risky procedure that will either destroy her powers forever -- or kill her. 
But once Sophie arrives she makes a shocking discovery. Her new housemates? They're demons too. Meaning "someone" is raising them in secret with creepy plans to use their powers, and probably not for good. Meanwhile, The Eye is set on hunting Sophie down, and they're using Acher to do it. But it's not like she has feelings for him anymore. Does she?

Min åsikt:

Demonglass imponerar och är mycket bättre än vad jag hade väntat mig!

Från min recension på Hex Hall så nämnde jag att boken och handlingen var alldeles för klyschig samt att karaktärerna var alldeles för stereotype'a. Men så är det inte ett dugg i fortsättningen. Visst är boken fortfarande lite klyschig men i stället för att vara något som jag ogillar så har det vänt sig till något jag tycker om i stället.

Den hör boken tar oss utanför Hex Hall's grindar och för oss i stället till London, i ett mäktigt och stort gammalt hus som 'the Council' betraktar som sitt hem. Och det är en väldigt trevlig miljö bytning, i stället för oändliga klassrum blir det en massa mystiska rum och korridorer att utsöka. Framförallt magi, som är väldigt roligt att läsa om.

Karaktärerna tar ett stort steg i Demonglass och gillade jag dem innan, så älskar jag dem nu. Sophie's berättarröst är helt underbar och jag älskar hur sarkastisk hon alltid är och att hon alltid har något perfekt svar på tungan. Archer är en annan växande karaktär och hans och Sophie's förhållande är också underbart friskt och underhållande.

Cal gillar jag också som omväxling men jag gillar inte ett dugg att han nu har blivit inblandad i kärleksdramat. Åh, det tog en vändning som jag inte alls gillade.

Nya karaktärer presenterades också och de är lätta att snabbt börja tycka om, trotts att de är rätt så många att hålla reda på.

Spänningen och farten var kanske inte på topp hela tiden, men det var åtminstone aldrig tråkigt och i vissa stunder var det omöjligt att lägga ifrån sig boken. Slutet var utan tvekan den bästa delen och att lämna boken var omöjligt. Speciellt eftersom att den tog en vändning jag inte hade varit beredd på och får mig att längta mer än någonsin efter nästa bok i serien.

Bästa del: Slutet

Bokens första mening: At a normal school, having class outside on a gorgeous May day is usually pretty awesome.

Bokens sista mening: Then I stepped through the doorway.

9/10

Titel: The Awakening
Författare: Kelley Armstrong
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2009

Bokförlag: Harper Collins Publishers

Antal sidor: 357

Översättning: -
Serie: Darkest Powers (Andra boken. Första: The Summoning)

Chloe Saunders used to be a normal teenage girl - or so she thought. Then she learned the shocking truth - she is a walking science experiment. Genetically altered at birth by a sinister group of scientists known as the Edison Group, Chloe is an aberration - a powerful necromancer who can see ghosts and even raise the dead, often with terrifying consequences. Even worse, her growing powers have made her a threat to the surviving members of the Edison Group, who have decided it's time to end their experiment - permanently ...Now Chloe is running for her life with three other supernatural teenagers - a charming sorcerer, a troubled werewolf and a temperamental young witch. Together they have a chance for freedom - but can Chloe trust her new friends?

(OBS! Har du inte läst första boken i den här serien så bör du inte läsa den här recensionen. Kan innehålla stora men likväl små spoiler.)

Min åsikt:

Darkest Powers började bra och ännu bättre är uppföljaren, men förtjänar den en femma? Hm... Kanske inte riktigt.

Till att börja med så älskar jag nog karaktärerna lite mer nu än i förra boken. Framförallt deras utveckling. Chloe speciellt, då hon kändes mycket starkare i den här boken och man visste alltid var man hade henne. Jag gillar dessutom hur hon alltid går sin egen väg, det kvittar vad andra säger, och att hon vågar stå på sig själv, för vad hon vill. Jag tycker också om beskrivningen utav hennes krafter och varje gång hon kallade på ett spöke/ande så slukade jag fascinerat orden. Tror aldrig att jag någonsin har varit så intresserad och insatt i någon annans gåva förut. Och wow säger jag bara, hur lyckades Kelley Armstrong med det?

Simon är också en utav de karaktärerna jag gillar mest i den här boken. Han är så beskyddande och omtänksam att man bara vill krama om honom. Dessvärre gillar jag inte Derek lika mycket och hans humörsvängningar i början irriterade mig en aning, men sedan växte han ändå till sig så mycket att jag åtminstone kunde stå ut med honom.

Liz är nog favoritkaraktären. Hon är så omtänksam, trevlig och hjälpsam. Men samtidigt å så mänsklig, trotts att hon egentligen inte är det.

Tori är.... okej. Jag gillar dock hennes karaktärsutveckling i denna och hennes sarkastiska kommentarer kan vara väldigt underhållande vid vissa tillfällen.

Alla de här karaktärerna känner egentligen inte varandra så bra, men ändå så är de så sjukt awesome tillsammans att jag ser ett stort samarbete bildas (även ifall alla kanske inte gillade den iden så mycket från början). Jag ser dessutom fina relationer som börjar knytas mellan dem och vissa är väldigt starka, och det gillas mycket!

Språket flyter fortfarande på väldigt bra och jag beundrar fortfarande Armstrong's sätt att fånga känslor i texten. Som jag sa i recensionen om första boken så är det en stor del utav bokens charm. Jag kan inte i heller låta bli att lägga märke till den mysigt läskiga känslan som lägger sig över boken som ett täcke. Det är både fascinerande och väldigt beundransvärt.

Handlingen och spänningen sattes igång riktigt i denna boken och aldrig var man uttråkad. Det hände inte en enda gång att jag stannade upp och undrade: Ska det inte hända något snart? Och jag älskar det. Handlingen var så mycket fylld med spänning att man aldrig kunde lägga boken ifrån sig. Det var bara ena händelsen efter den andra.

Tyvärr är det också där lite problemet ligger och anledningen till att boken inte kommer att få en femma; det blev för mycket utav det goda. Man hann knappt hämta andan innan nästa stora händelse inträffade. Inte bara när det gäller spänningen utav även när det gäller karaktärerna. Jag älskar hur Chloe alltid ska beskydda alla och vill följa sin egen väg, men ibland blir de där två instinkterna alldeles för starka och i stället för att göra det som är rätt agerar hon osmart. Samma sak med Derek då hans humörsvängningar blev alldeles för förvirrande ibland och när Tori helt plötsligt slängde ur sig alldeles för många sarkastiska skämt för att det skulle fortsätta att vara underhållande. Missförstå mig nu inte! Som jag sa innan så älskar jag fortfarande karaktärerna och spänningen, det blev bara lite för mycket ibland.

Bokens första mening: When the door to my cell clicked open, the first thought that flitted through my doped-up brain was that Liz had changed her mind and come back.

Bokens sista mening: This was my normal now.

Bästa del: Slutet.

9/10

Titel: Dagbok för alla mina fans, Dagbok för alla mina fans: Rodrick regerar, Dagbok för alla mina fans: Ett hopplöst fall.
Författare: Jeff Kinney
Originaltitel: Diary of a Wimpy Kid
Utgivningsår: 2008-2009

Bokförlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 224, 224, 224

Översättning: Thomas Grundberg
Serie: Diary of a Wimpy Kid (Första, andra och tredje boken)

Pojkar skriver inte dagbok, eller? Hjälten i den här boken, Greg, gör i alla fall det. Och inte nog med det - han ritar fullt med bilder i den också. Det är mammans påhitt och han gör det motvilligt till en början. Men han har själv kommit på att denna loggbok, som han själv hellre kallar det, blir perfekt att sätta i händerna på journalisterna när han en gång i framtiden blir rik och berömd. För det kommer han att bli! Först ska han bara tackla tiden på mellanstadiet.

Min åsikt:

Vem hade trott att det skulle vara så underhållande att läsa en bok skriven åt 9-12 åringar. Den här boken är perfekt om man letar efter en lättläst och rolig bok. Den är dessutom perfekt för slappläsning, när man bara vill ha något lätt.

Jag uppskattade humorn väldigt mycket men även hur själva boken vart skriven, i dagboksform. Det vart annorlunda och spännande, för att jag själv inte har läst så mycket sådant förut. Så har ni några tips på andra bra dagboks-skrivna böcker så får ni så gärna säga till.

Jag tycker så synd om Gregory, även ifall det mesta som drabbar honom är hans eget fel. Men man kan inte låta bli att tycka att han har några utav de lömskaste bröderna som finns. Skulle själv aldrig ha stått ut med de båda två, speciellt storebrodern är ju lite för mycket ibland. Jag har två småsyskon och har en väldigt bra relation med båda två. Oftast i alla fall.

Det enda negativa vart att Gregory ibland kunde vara lite väl irriterande. Jag kunde inte riktigt förstå de valen han gjorde, dock är det ju så 10-åringar tänker så man kan ju inte direkt förvänta sig att de ska bete sig moget. Ändå blev jag irriterad, tyvärr.

Det finns inte mycket mer att säga förutom att jag tycker att den här boken passar till barn såväl som ungdomar och förmodligen vuxna också. Så låt er inte avskräckas utav målgruppen den placerats i. För den är verkligen värd en chans.

Bästa del: Början.

Tre saker som var bra med boken: Humorn, dagbboksformen och bilderna.

7/10

Titel: Matchad
Författare: Ally Condie
Originaltitel: Matched
Utgivningsår: 2010

Bokförlag: Rabèn & Sjögren

Antal sidor: 350

Översättning: Katarina Falk
Serie: Matched triologin. (Första boken.)

Samfundet bestämmer. Vem du ska älska. Var du ska arbeta. När du ska dö.

17-åriga Cassia Reyes lever i en värld där Samfundet styr. Ett kliniskt rent samhälle där allt är bestämt på förhand. Det har blivit dags för banketten, något som Cassia har sett fram emot i åratal. Det är nu hon ska få reda på vem hon ska leva med resten av sitt liv, vem Samfundet har matchat ihop henne med för att uppnå största möjliga perfektion. Cassia har alltid litat på Samfundet, på att de fattar de rätta besluten åt henne: vad hon ska läsa och vad hon ska tro på. Så när Xanders ansikte dyker upp på bildskärmen under matchningsceremonin vet Cassia att han är hennes idealpartner - tills hon ser Ky Markhams ansikte flasha förbi under ett ögonblick, innan skärmen släcks ner.

Cassia börjar förstå att allt inte är som det verkar. Om Samfundet vet bäst, hur kommer det sig då att hon har parats ihop med fel person? Och vad händer om hon blir kär i någon annan, någon förbjuden, någon som inte är hennes utvalda?

Min åsikt:

Eftersom att dystopi är en utav mina favorit genrer, och även en utav de mest sällsynta, så vart det nästan givet att jag skulle gilla denna. En sådan välbyggd värld och samhälle är ingenting man kan se förbi och jag älskar det. Författarinnan har fått det att verka logiskt och här är det lite annorlunda. För att i de flesta dystopier brukar karaktärerna inte gilla samhället och vilja ha det annorlunda, men i Matchad är det inte så. Folket trivs, de tror på samfundet, på att de gör de rätta besluten. För det brukar ju oftast sluta väldigt bra. Och i den här boken får man följa Cassia, som genom bokens gång börjar inse något annat, något farligt.

Cassia är en stark karaktär och jag gillar henne mycket. Hon är oftast väldigt lugn och samlad och handlar nästan alltid väldigt smart. Jag gillar dessutom att hon tänker väldigt mycket och hur hon vågar ta steget mot att tänka annorlunda, reagera annorlunda på samhället. Dock så tycker jag kanske att det är lite konstigt hur snabbt hon accepterar tanken på att hon har levt i en lögn, borde hon inte ha reagerat lite häftigare på det? Det hade åtminstone jag gjort.

Ky och Xander vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om. Båda två är helt okej och fina. Xander är den här glada, avspända och trevliga killen medan Ky är den där skumma, mystiska och blyga killen. Båda två, lika intressanta. Jag gillade också Cassia's familj väldigt mycket, speciellt hennes bror, de kändes trovärdiga.

Språket vart också fint. Nu är den här boken i och för sig översatt, men vad jag har läst i andra recensioner så verkar översättningen tyckas om väldigt mycket. Så jag håller mig till det. Ett extra plus för alla de fina dikterna.

Takten är verkligen inte på topp igenom hela boken och det fanns en massa sega delar som inte hade behövt vara med. I början vart det inte så farligt, för att då höll man fortfarande på att lära känna världen, samhället och karaktärerna. Tyvärr räckte inte det hela vägen och ungefär halvvägs blev jag uttråkad och jag började tänka ”ska det inte hända någonting snart?”. Visst hände det saker, men de vart på känslomässig nivå. Största delen utav utav berättelsen går ut på att Cassia långsamt men stadigt började inse att samhället hon lever i kanske inte är så bra ändå. Tyvärr så gör det även att boken förlorar en del utav sin charm. Dessutom vart händelserna alldeles för förutsägbara och det vart ingenting som faktiskt överraskade mig sådär mycket.

Slutet vart dock bättre, men jag hade tyvärr väntat mig något mer. Men det är också på grund av det slutet som jag tror att det kommer att vara en mycket mer spännande fortsättning i uppföljarna. Om det inte blir som början i Forever av Maggie Stiefvater.

Bästa del: Matchingsblanketen.

Bokens första mening: Vilken väg ska jag ta i natten nu när jag har lärt mig att flyga?

Bokens sista mening: Och de kommer att förvandlas från aska till kött och blod.

7/10

Titel: Det är så logiskt, alla fattar utom du
Författare: Lisa Bjärbo
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2010

Bokförlag: Rabèn & Sjögren

Antal sidor: 251

Översättning: -
Serie: -

I fyra år har Johan varit hemligt kär i sin tjejkompis. I fyra år har han bitit ihop, lyssnat, spelat intresserad när hon babblat om sina kärlekshistorier. Men nu går det inte längre. Han kommer att explodera!

Johan och Ester har varit bästa kompisar sedan tidernas begynnelse. Först satt de bredvid varandra i sandlådan, nu är de 16 år och sitter bredvid varandra i gymnasieklassrummet på Katedralskolan i Växjö. De vet precis allt om varandra. I alla fall nästan. Det är bara en sak som Johan inte har talat om för Ester - han har varit kär i henne de senaste fyra åren, och tycker inte att det här med bästa kompisar räcker längre. 

Tyvärr verkar Ester bara ha ögon för den där pinnen med gitarren. Han med hårdrocksfrisyr och slitna converse. Adam. Ester får gåshud bara hon hör namnet. Hon förstår inte alls varför Johan tjurar så mycket den här hösten, livet är ju fantastiskt! I alla fall fram till den där halloweenfesten, när allt händer på samma gång ...

Min åsikt:

Den här berättelsen är mysig, fin, realistisk, humoristisk och jag gillar det. Mycket.

Först och främst har vi språket, som gillas väldigt mycket. Så mycket att jag bara gled över varje sida efter sida utan att tänka så mycket, och där har vi tyvärr ett problem. Boken blev för ytlig och i de mörka och tunga stunderna kände jag nästan inget, det blev liksom alldeles för lätt att glida över det och i stället väntade man bara på att de roliga dialogerna skulle komma igen. Men trots det så njöt jag ändå utav språket och jag tycker om hur författarinnan har blandat ihop engelskan med svenskan i vissa dialoger, dessutom så lyckas hon göra det utan att det låter töntigt och det blev en del utav berättelsen. Man ifrågasatte aldrig det.

Karaktärerna gillade jag också. Ester är den här glada och spralliga tjejen som agerar på impulser. Hon är en uppfriskande karaktär att läsa om och man smålog näst intill hela tiden. Johan är också helt okej faktiskt, kanske inte lika mycket intressant men helt klart en älskvärd och rolig karaktär. Jag älskade också hur han betedde sig när han vart med Ester, han gick ifrån den ”vanliga” tonåringen till någon som stod ut och vart positiv och glad. Det vart som att han vart två olika personer. Snyggt jobbat där Lisa Bjärbo!

Handlingen är kanske ingenting att hurra för, både för att det vart rätt lätt att lista ut vart berättelsen tog oss och för att man har sett det förut. Men dock har författarinnan ändå lyckats genom att låta Ester och Johan hålla upp hela handlingen och man ville bara veta mer om karaktärerna men såväl deras relation.

Det blev en ganska kort recension, men jag känner att jag inte har så mycket mer att säga. Kortfattat så är det här en en fin och mysig berättelse som jag gillar mycket. Läsvärd är bara förnamnet!

Bästa del: Slutet.

Bokens första mening: Det är så här det börjar.

Bokens sista mening: Och det är så det slutar.

7/10

Titel: Lola and the Boy Next Door

Författare: Stephanie Perkins
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011

Bokförlag: Dutton Books

Antal sidor: 338

Översättning: -
Serie: Andra boken i en companion triologi. (Dessa behövs dock inte läsas i ordning, men rekommenderas ifall man vill ha maximal upplevelse.) Första boken: Anna and the French Kiss.

Budding designer Lola Nolan doesn't believe in fashion . . . she believes in costume. The more expressive the outfit - more sparkly, more fun, more wild - the better. But even though Lola's style is outrageous, she's a devoted daughter and friend with some big plans for the future. And everything is pretty perfect (right down to her hot rocker boyfriend) until the dreaded Bell twins, Calliope and Cricket, return to the neighborhood. 
When Cricket - a gifted inventor - steps out from his twin sister's shadow and back into Lola's life, she must finally reconcile a lifetime of feelings for the boy next door.

Min åsikt:

Stephanie Perkins har lyckats igen! Återigen har hon trollbundit mig och dragit in mig i sin smått fantastiska värld. Återigen har hennes ord fyllt mig med glädje och värme, och avund. För vem skulle inte vilja kunna skriva så träffsäkert som hon gör? Vem skulle inte vilja kunna skapa sådana underbara karaktärer som hon gör? Och framförallt; vem skulle inte vilja kunna skapa en sådan mysig och vacker värld, trots att det är samma vi lever i idag, som hon?

Lola and the boy next door är kanske inte lika fantastiskt underbar som Anna and the french kiss, men den är bra nära. Karaktärerna är fantastiska, först vart jag orolig över att Perkins karaktärer i denna skulle vara väldigt lika de i den förra, men det hade jag inte behövt oroa mig för. De har vissa liknelser men dessa är så små att det är lätt att glömma. Lola är t ex: mycket mera utåtriktad och målmedveten än Anna och Cricket är mycket mera blyg och instängd än vad Ètienne är.

Lola är en väldigt uppfriskande karaktär och hennes entusiasms verkar smitta av sig hela tiden. Dessutom älskade jag hennes kostymer och kläder, åh så underbara. Hennes berättarröst gillade jag också väldigt mycket och symboliserar, precis som Anna's, mycket humor och entusiasm.

Cricket är också en karaktär jag gillar väldigt mycket, dock inte lika mycket som Ètienne men han är ju i för sig nästan oslagbar. Jag älskar tanken på att han alltid skriver upp vad han ska göra på sin handflata och att han är en slags uppfinnare.

Det är också härligt att karaktärer som Anna och Ètienne återvänder, även ifall de inte får så mycket plats.

Humorn och romansen är lika fin som i förra, uppstår inte för snabbt och när den väl gör det så gör den det stadigt och snyggt. Att det är ett fantastiskt språk förbättrar bara allting ännu mer.

Det här är en bok med ett hjärta fyllt utav romantik, humor och vackert språk. Och jag fullkomligt älskar det! Dock är den tyvärr inte lika bra som Anna and the french kiss, men fortfarande helt otrolig.

Bästa del: Allt! Nej, men kan inte välja ;)

Mest intressantaste karaktär: Lola.

Bokens första mening: I have three simple wishes.

Titel: Clockwork Prince
Författare: Cassandra Clare
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011

Bokförlag: McElderry Books

Antal sidor: 498

Översättning: -
Serie: The Infernal Devices (Andra boken. Första: Clockwork Angel)

In the magical underworld of Victorian London, Tessa Gray has at last found safety with the Shadowhunters. But that safety proves fleeting when rogue forces in the Clave plot to see her protector, Charlotte, replaced as head of the Institute. If Charlotte loses her position, Tessa will be out on the street--and easy prey for the mysterious Magister, who wants to use Tessa's powers for his own dark ends.

With the help of the handsome, self-destructive Will and the fiercely devoted Jem, Tessa discovers that the Magister's war on the Shadowhunters is deeply personal. He blames them for a long-ago tragedy that shattered his life. To unravel the secrets of the past, the trio journeys from mist-shrouded Yorkshire to a manor house that holds untold horrors, from the slums of London to an enchanted ballroom where Tessa discovers that the truth of her parentage is more sinister than she had imagined. When they encounter a clockwork demon bearing a warning for Will, they realize that the Magister himself knows their every move--and that one of their own has betrayed them.

Tessa finds her heart drawn more and more to Jem, though her longing for Will, despite his dark moods, continues to unsettle her. But something is changing in Will--the wall he has built around himself is crumbling. Could finding the Magister free Will from his secrets and give Tessa the answers about who she is and what she was born to do?

As their dangerous search for the Magister and the truth leads the friends into peril, Tessa learns that when love and lies are mixed, they can corrupt even the purest heart.

(OBS! Ifall du inte har läst den första boken i serien, så bör du inte läsa denna recension! Kan innehålla stora men likväl små spoilers!)

Min åsikt:

Okej, nu är det officiellt. Cassandra Clare är en mästarinna och en utav mina favorit författare genom alla tider. Wow, hennes böcker lyckas imponera på mig mer och mer för varje bok i serierna. Clockwork Angel vart väldigt bra men den här? Åh, så mycket bättre!

I Clockwork Angel kändes karaktärerna så väldigt lika de i The Mortal Instruments. Jag menar vem fick inte det här första intrycket: Tessa = Clary, Will = Jace, Jem = Alec och Jessamine = Isabelle. Men i Clockwork Prince så får man verkligen äta upp sina ord. Jag tycker fortfarande att Will är lik Jace men annars så står de andra helt på sina egna ben. Karaktärerna här är lika otroliga som alla Cassandra Clare skapar.

Först så har vi Tessa, en trevlig, ödmjuk, hjälpsam, smart och lite smått förvirrad tjej. Hon kunde ibland kanske verka lite självisk men när det väl kommer till kritan så tvekar hon inte för att sätta alla-de-hon-bryr-sig-om's liv framför sig eget. En helt klart älskvärd huvudperson.

Sedan har vi även Will och Jem. Jem och Will. Vem ska Tessa välja? De är så underbara bägge två att jag vet knappt vad jag ska tycka i triangeldramat längre. Jem är så himla fin och godhjärtad och trevlig mot andra medan Will är ja... Will. Han är lik Jace och är därför sarkastisk, kaxig, har mörk humor men är samtidigt så himla godhjärtad längst in. Åh, jag tror att det här är en utav de mest ”heart-breaking” triangeldraman jag någonsin läst om. Jag vet vem jag tycker Tessa passar bäst ihop med, och det har jag tyckt enda sedan man märkte att det fanns något emellan dem, men samtidigt vill jag inte att den andra personen ska bli sårad. Och ingen utav dem har hjärta att såra varandra eftersom att de alla bryr sig så mycket om varandra. I de flesta triangeldraman så brukar kärleksrivalerna hata varandra, här är det tvärtom. Jem och Will är bästa vänner, de är parabatai, och litar fullständigt på varandra. Och jag vill inte att deras relation ska rubbas.

Spoiler:

Jag ser tyvärr bara en utväg genom detta och det är att Jem dör, vilket jag absolut inte vill!

Slut på spoiler!

Jag älskar dessutom resten utav karaktärerna: Magnus fortsätter att imponera, Charlotte, Henry, Sophie, Gideon, Jessamine som jag inte kan låta bli att tycka synd om och Bridget för att hennes tragiska låtar är bara så underhållande.

Språket är också en sak jag gillar väldigt mycket med Cassandra Clare! Det blir bara bättre och bättre för varje bok och i den här så flyter det på perfekt. Det är som att omslutas utav historien och det känns smått magiskt. Shadowhunter världen älskar jag också fortfarande lika mycket och återigen imponeras jag av Clare's skicklighet och kreativitet. Att hon har lyckats skapa denna otroliga världen är beundransvärt och ja, jag är avundsjuk.

Det enda som kanske vart lite tråkigt vart att jag hade väntat mig mer action och spänning än vad jag fick och en sak irriterar jag mig lite på. Borde inte de här skuggjäggarna åka ut på uppdrag oftare? De har ju tränats så mycket till nästan ingen nytta överhuvudtaget. De pratar ju alltid så mycket om hur mycket demoner det finns därute, men varför åker de inte ut på jakt oftare då? Det tycker jag är lite skumt.

Bästa del: Maskeraden.

Bokens första mening: The fog was thick, muffling sound and sight.

9/10

Titel: Hex Hall
Författare: Rachel Hawkins
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2010

Bokförlag: Hyperion New York

Antal sidor: 323

Översättning: -
Serie: Hex Hall (Första boken)

Three years ago, Sophie Mercer discovered that she is a witch. Her non-gifted mother has been supportive, consulting Sophie's estranged father--a warlock--only when necessary. But when Sophie attracts too much human attention for a prom-night spell gone horribly wrong, it's her dad who exiles her to "Hex Hall," an isolated reform school for wayward Prodigium, a.k.a. witches, fairies, and shape-shifters. 
By the end of her first day, Sophie has three new enemies, a futile crush on a warlock, a tagalong ghost, and a vampire roommate. Worse, Sophie soon learns that an unknown predator has been attacking students. As a series of blood-curdling mysteries converges, Sophie prepares for the biggest threat of all: an ancient secret society determined to destroy all Prodigium, especially her.

Under första halvan utav boken verkade ingenting från karaktärerna till handlingen nytt. Det här har man liksom redan sett i så många andra böcker. Tjej börjar på en ny skola, får genast en massa uppmärksamhet hon inte vill ha, blir förälskad i populäraste och snyggaste killen på skolan, blir fiende med skolans värsta bitch som dessutom har ett förhållande med den där killen. Behöver jag fortsätta? Dessutom är iden med en magiskola inte i heller ny, dock så blev jag lite förvånade över att skolan inkluderade nästan alla sorts övernaturliga varelser: häxor, trollkarlar, shape-shifters, feer, spöken och till och med vampyrer. Inte bara häxor och trollkarlar tydligen.

Trots det jag nyss sa så gillade jag ändå Sophie's sarkastiska berättarröst och språket flöt på väldigt bra. Dessutom så älskade jag den mysiga stämningen och miljön boken befinner sig i och jag njöt hela tiden. Skrattade och tindrade med ögonen. Käcka repliker hittade man också hela tiden.

Sedan så förändrades allt i nästa del utav boken då handlingen tog en massa vändningar jag inte varit beredd på och plötsligt visade sig karaktärerna ha en lite mer utvecklad personlighet, de stod helt plötsligt ut, som jag dessutom gillade. Jenna är värd att nämnas här, Sophie's roliga men samtidigt smått konstiga (på ett bra sätt) rumskompis och hennes rosa inspirerade rum kändes väldigt annorlunda, haha.

Archer är också en karaktär jag tyckte vart helt okej. I början kändes han väldigt stereotype, men den tanken försvann bara mer och mer desto mer man lärde känna hans personlighet.

Spoiler: Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka om att han tydligen ska vara fienden, trots att jag gillar tanken på honom som bad boy. Men hur som helst så kunde jag inte förutse det och bara det tycker jag om. Dock förstår jag inte riktigt det här med L'Occhio di Dio. Deras mål är ju att utrota alla övernaturliga varelser men hur fungerar det när de har sådana som medlemmar? Om det är någon som vet varför så får ni gärna berätta. Slut på spoiler!

Spänningen är verkligen inte på topp hela tiden men det händer ändå en massa andra saker hela tiden som gör att man ändå har lusten att fortsätta läsa. Jag önskade dock bara att handlingen skulle ha fokuserat lite mer på morden.

En sak som jag också tyckte vart lite konstigt vart över hur mycket magin användes fritt på skolan. Borde det typ inte finnas strängare regler eller någon sorts trolldom som gör att de inte kan använda sin magi vid vissa tillfällen? Det borde ha funnits tydligare regler för vad man kan och inte kan göra.

Okej, nu känns det nästan som att jag bara har haft ont att säga om den här boken men vad jag menar är att det här är en bok med bra handling, karaktärer och språk då det tyvärr dock finns några luckor som jag gärna skulle ha velat ha svar på. Och därför är jag nu väldigt nyfiken på fortsättningen.

Bästa del: När Elodie och gänget ställer frågor till Sophie om varför hon blev skickad till Hex Hall.

Bokens första mening: Felicia Miller was crying in the bathroom.

Tre bra saker med boken: Berättarrösten, karaktärerna och stämningen.

7/10

Bokförlag: Harper Collins Publishers

Antal sidor: 390

Översättning: -
Serie: Darkest Powers series (Första boken)

All Chloe Saunders wants is a life like any normal teenager - the chance to get through school, make friends, and maybe meet a boy. But when she starts seeing ghosts, she knows that life will never be normal again. Soon ghosts are everywhere, demanding her attention. When Chloe finally breaks down, she's admitted to a group home for disturbed kids. At first Lyle House seems okay, but as she gets to know the other patients - charming Simon and his ominous, unsmiling brother Derek; obnoxious Tori; and Rae, who has a 'thing' for fire - Chloe begins to realise that something strange and sinister binds them all together, and it isn't your usual 'problem kid' behaviour. And they're about to discover that Lyle House is not your usual group home, either ...

Det här är en sådan bok som är bra rätt igenom. Det finns inga scener som vart sämre än den andra eller som vart bättre. Utan jag höll ungefär samma tycke för den genom hela berättelsen.

Till att börja med så älskar jag platsen som berättelsen utspelar sig på: Lyle House. Det är då ett hem för psykiskt störda barn och jag älskar mystiken och stämningen miljön ger en. Alltihop är väldigt intressant och det är verkligen roligt att läsa om ett annat sorts hem än standarden.

Något som också är intressant i Lyle House är karaktärerna, då det är meningen att vartenda tonåring där ska ha något sorts psykiskt problem. Och det kändes nytt och fräscht att läsa om de här ungdomarnas problem och liv, väldigt kul som omväxling. Mina favoriter är nog: Rae, Simon, Derek, Liz.... Okej, glöm det jag sa om favoriter. Jag älskar de alla lika mycket!

Huvudpersonen Chloe är det i heller inget fel på. Hon är en stark, smart, rolig och uppfriskande, en person som inte är rädd för att ta några risker. Och jag älskar hennes berättarröst. Den är så mäktig, stark och sarkastisk att man inte kan låta bli att sympatisera och känna igen sig i Chloe. Någonting jag också beundrar hos författarinnan är att hon kan få fram så klara och innerliga känslor på bara några få ord. Man visste i heller inte vad som väntade en, ena stunden satt man och bet på naglarna av spänning och i nästa så sitter man och blinkar bort tårarna. Detta är en stor del utav bokens charm.

Som jag sa nyss så visste man aldrig vad som väntade och jag kunde aldrig riktigt förutse något. Det vart just därför som spänning höll i sig igenom hela boken och något sorts beroende, för att läsa boken hela tiden, uppstod. Dessutom så stötte jag på en rätt så många twistar som jag aldrig varit beredd på, men som man sedan efteråt inte kan förstå att man inte kom på med en gång. Ännu ett extra plus från författarinnans sida.

Det enda som känns lite sådär är väl att jag skulle gärna ha velat få reda på mer om ”the Supernatural's” värld och hur deras samhälle fungerar. Men förhoppningsvis får man reda på mer i uppföljaren, som jag efter det spännande slutet längtar väldigt mycket efter.

Tre bra saker med boken: Spänningen, språket och karaktärerna.

Bästa del: Slutet.

Bokens första mening: Mommy forgot to warn the babysitter about the basement.

Bokens sista mening: ”There is something I need to tell you.”

8/10

Titel: När jag lät dig gå
Författare: Gayle Forman
Originaltitel: Where she went
Utgivningsår: 2011

Bokförlag: B WHALSTRÖMS

Antal sidor: 220

Översättning: Lena Karlin
Serie: Om jag stannar serien (Andra och sista boken)

Det har gått tre år sedan den tragiska bilolyckan, tre år sedan Mia lämnade Adam. Nu lever de på olika sidor utav kontinenten. Mia är en hyllad cellist och Adam har slagit igenom som rockstjärna. Adam får ett dygn ensam i New York. Samma kväll ska Mia ge en konsert. Han smiter in och lyssnar och efteråt blir han kallad till Mia's loge...

Jag gillade ”Om jag stannar” väldigt mycket, och därför hade jag så stora förväntningar på denna. Så himla stora, och vet ni vad? Den här boken vart minst lika bra som den förra, om inte bättre!

Jag vet knappt vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva för den delen. Men om vi börjar med Adam's berättarröst, så får jag säga att jag älskar den. Den är så öm, sårbar men samtidigt så himla stark. Jag lider med honom, jag längtar med honom, jag glädjas med honom och åh. Det berörde mig verkligen, och det är någonting som kommer att sitta kvar inom mig ett tag till framöver. Jag måste också nämna att jag kände igen Cole från The wolves of Mercy Falls väldigt mycket i Adam.

Mia sjönk tyvärr lite i mina ögon, speciellt i början, men man kan ändå inte låta bli att känna lite medlidande för henne lite längre in i boken. Man förstår hur ensam och rädd hon kände sig efter olyckan och hur mycket hon kände att hon vart tvungen att gå vidare. Dock så vart jag på Adam's sida hela tiden.

De har båda två förändrats och mognat mycket de tre senaste åren och genom mycket flashback så får man veta allt som har hänt och vad som hände mellan dem. Det är rätt så fascinerande, den där instinkten om att det vart musiken som först förde ihop dem, att det vart den som sedan splittrade på dem, men även den som förde ihop dem tre år senare igen. Musiken är liksom grunden till hela deras relation och jag älskar det! Jag gillade även när de visade bitar utav låtar från Adam's bands album för nästan vart annat kapitel, härligt!

Stämningen är en annan sak jag gillar i boken, den är mörk men samtidigt ack så vacker. Boken beskriver mycket starka känslor och man får en inblick i hur livet kan vara för två kända personer, som alltid styrs av de här starka känslorna. Speciellt dem de har för varandra.

Oftast så brukar jag ha halvkoll på hur en bok kommer sluta när jag har läst en del utav den, men här kunde jag aldrig veta. Jag hade ingen aning om hur det skulle sluta, skulle de gå skilda vägar eller skulle de bli tillsammans igen? Spänningen höll hela vägen och varje gång de bestämde sig för att gå så vart jag orolig för att de aldrig skulle ses igen. Forman har gjort ett så himla bra upplägg!

Jag har inte mycket mer att säga och jag tror att jag ska sluta här, men precis som förra boken så har den här berättelsen varit en kort men ack så underbar resa! Helt klart en utav de bästa kärleksromanerna jag har läst.

Bokens första mening: Varje morgon vaknar jag och intalar mig samma sak: Det är bara en dag, bara tjugofyra timmar till att ta sig igenom.

Bästa del: Tillbakablicken då de vart ute och campade.

10/10

Titel: Graceling
Författare: Kristin Cashore
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2008

Bokförlag: Orion Books

Antal sidor: 370

Översättning: -
Serie: Första boken i en serie

In a world where people born with an exceptional skill, known as a Grace, are feared and exploited, Katsa carries the burden of a skill even she despises: the Grace of killing. 

She lives under the command of her Uncle Randa, King of the Middluns, and is expected to carry out his dirty work, punnishing and torturing anyone who displeases him. Breaking arms and cutting off fingers are her stock-in-trade. Finding life under his rule increasingly unbearable Katsa forms an underground Council, whose purpose is to combat the destructive behavior of the seven kings - after all, the Middluns is only one of the seven kingdoms, and each of them is ruled its own king with his own personal agenda for power.

When the Council hears that the King of Liend's father has been kidnapped Katsa investigates . . . and stumbles across a mystery. Who would want to kidnap him, and why? And who was the extraordinary Graced fighter who challenged her fighting skills, for the first time, as she and the Council rushed the old man to saftey?

Something dark and deadly is rising in the north and creeping across the continent, and behind it all lurks the shadowy figure of a one eyed king . . .

Min åsikt:

Graceling är en bok som går hem hos många andra, men tyvärr inte lika mycket hos mig. Den största anledningen är väl att jag aldrig kände mig närvarande i boken och historien, precis när jag kände att jag började komma in i berättelsen så blev jag utkastad igen. Detta tror jag beror mest på att det vart så himla mycket hoppningar i texten; först så kanske de satt och åt, och då vart det typ 4-5 meningar som beskrev det, och sedan helt plötsligt hade det gått två dagar och de vart någon annanstans. Så precis när man hade börjat vänja sig vid miljön, så utbytades det till något helt nytt. Detta gjordes i heller inte skickligt och det gick inte igenom smärtfritt, man kände sig bara helt förvirrad vid varje hoppning.

Huvudpersonen, Katsa, trodde jag första skulle vara en stark kvinnlig karaktär (det vart en utav anledningarna till att jag så gärna ville läsa Graceling från början) och det vart hon, till viss del. Hennes personlighet kändes tyvärr väldigt stel och tråkig. Hon vart ingen person man orkade bry sig om att lära känna mer eftersom att man inte trodde att det skulle finnas så mycket mer under ytan att lära känna, om ni förstår vad jag menar med det. Katsa gjorde också intrycket av att vara väldigt osmart av sig. Jag menar att; om hon nu hatar att plåga andra så mycket, så borde ju tanken ha slagit henne innan om att hon kanske skulle kunna konfrontera kungen Randa och sedan sticka därifrån? För att hon visste ju att de inte skulle kunna tvinga eller skada henne. Detta är bara ett utav många exempel.

Po är i heller ingen karaktär som gjorde något större intryck på mig. Först och främst så vart jag tvungen att komma över hans namn. Jag skrattade till inombords varje gång, i början utav boken, som jag läste det. Först så fick jag bara upp bilden utav Po i ”Teletabies” och sedan efter det så fick jag upp en bild utav Puh i ”Nalle Puh” och det är faktiskt hysteriskt roligt. Men hur som helst så är han ändå en okej karaktär under ytan och jag gillar honom mer än Katsa.

Däremot gillade jag Bitterblue, Raffin, Oll och Skye väldigt mycket. Fina karaktärer är dem allihopa!

Världen vart också en sak jag inte tyckte om så mycket. Författarinnans försök till att bygga upp en värld är bra, men det är svårt att lyckas med det och i sådana här fall så behövs det mer planering. Det fanns en massa luckor som aldrig blev ifyllda och man fick inte alls reda på lika mycket utav världen som jag hade hoppats på, förmodligen för att författarinnan inte hade kommit på mer.

Hela Graceling iden är däremot genialisk. Jag gillar tanken på att människor kan födas med en sorts Grace, oavsett hur viktig den är, och att det kan handla om vad som helst. Ända ifrån gåvan att kunna överleva till gåvan att kunna veta vad en fisk tänker. Jag tycker också om tanken på att ifall de har en Grace så har deras ögon olika färger, något som är väldigt annorlunda och som jag aldrig har läst om förrut.

Handlingen ligger på medelmåttig nivå. Det vart oftast väldigt spännande men kunde ibland vara väldigt rörig eller utdragen. Slutet vart också över alldeles för snabbt och jag tycker att det är löjligt hur snabbt allt löser sig. Efter den spännande handlingen så hade jag väntat mig mer utav ett spänningsladdat slut, men tyvärr. Man kunde dessutom förutse handlingen väldigt enkelt, dock vart det en sak i slutet som överraskade mig väldigt mycket. En sak som jag inte hade varit beredd på alls.

Jag blev besviken på den här boken, jag trodde att den skulle vara så mycket mer än den vart. Den är fortfarande helt okej, men jag förstår inte hur så många andra kan gilla den så mycket För mig förtjänar den tre stjärnor

Bokens första mening: In these dungeons the darkness was complete, but Katsa had a map in her mind.

Bokens sista mening: And outside, the world awaited them.

Bästa del: Po och Katsa's träningspass.

6/10

Titel: Anna and the French Kiss

Författare: Stephanie Perkins
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2010

Bokförlag: Dutton Books

Antal sidor: 372

Översättning: -
Serie: Första boken i en companion triologi

Anna can't wait for her senior year in Atlanta, where she has a good job, a loyal best friend, and a crush on the verge of becoming more. So she's not too thrilled when her father unexpectedly ships her off to boarding school in Paris - until she meets Etienne St. Clair, the perfect boy. The only problem? He's taken, and Anna might be, too, if anything comes of her crush back home. Will a year of romantic near-misses end in the French kiss Anna awaits?

Jag bara fullkomligt älskar den här boken! Allt från den vackra miljön till de underbara karaktärerna. Tänk att bara få gå runt där i Paris tillsammans med Ètienne, Anna och deras gäng. Och se allting som de har sett, äta allt de åt och kolla på en massa mysiga gamla filmer på biograferna när man vill och åh. Här har ni en bok att bli förälskad i!

Karaktärerna är bara så underbar, speciellt Ètienne. Han är sarkastisk, rolig, charmig, trevlig, ödmjuk, älskad utav alla och med tanken på att han ser gudomligt bra ut gör bara saken så mycket bättre. Jag tror att jag har blivit lite små förälskad! Vilket inte händer ofta med manliga karaktärer från böcker.

Anna gillar jag också väldigt mycket och jag älskar hennes humoristiska berättarröst. Hon tänker sina tankar så högt och man känner hennes känslor så starkt, som gör att man därför lär känna henne snabbt. Och jag, som sagt, fattade tycke för henne direkt.

Jag älskar också romansen mellan Anna och Ètienne och hur den uppstår. Först är Anna bara attraherad utav hans utseende, men det växer sedan långsamt till något så mycket större och starkare. Och det är just det jag gillar, att det inte är kärlek vid första ögonkastet, då det här är så mycket trovärdigare. Anna och Ètienne är dessutom perfekta för varandra och jag älskar varje stund de delar, då de verkligen kan vara sig själva och bara låta känslorna byggas upp.

Jag uppskattade också humorn väldigt mycket, då det fanns vissa tillfällen då jag inte kunde sluta att skratta. Dessa stunder gjorde mig bara mer avslappnad och jag glömde allt annat runt omkring mig. Det vart bara jag, historien och de fina karaktärerna som existerade. Vilket inte händer ofta då jag oftast alltid samtidigt som jag läser är medveten om omgivningen och vad som händer.

Det här är en bok som du kommer att skratta och le mot och förhoppningsvis älska lika mycket som jag gjorde! Åh, nu kan jag inte vänta på att få läsa Lola and the boy next door.

Bokens första mening: Here is everything I know about France: Madeleine and Amèlie and Moulin Rouge.

Bokens sista mening: And we're finally home.

10/10

Titel: Nightshade
Författare: Andrea Cremer
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2010

Bokförlag: Philomel Books

Antal sidor: 452

Översättning: -
Serie: Nightshade trilogin (Första boken)

Calla Tor has always known her destiny: After graduating from the Mountain School, she'll be the mate of sexy alpha wolf Ren Laroche and fight with him, side by side, ruling their pack and guarding sacred sites for the Keepers. But when she violates her masters' laws by saving a beautiful human boy out for a hike, Calla begins to question her fate, her existence, and the very essence of the world she has known. By following her heart, she might lose everything- including her own life. Is forbidden love worth the ultimate sacrifice?

Wow, ibland ska man bedöma boken efter omslaget. Det vart länge sedan jag jag läste en bok som fick mig att att glömma bort tiden så fullständigt och stannat uppe längre än det varit meningen. När man väl hade tagit upp boken så vart det svårt att lägga ifrån sig den.

Till att börja med så älskar jag världen de lever i och jag tycker att Andrea Cremer har skapat den väl. Jag skulle inte ha haft något emot att besöka den vilken dag som helst. Dock så skulle jag inte ha velat leva i det samhället de lever i, det verkar ju vara hemskt att leva så som de beskyddarna gör; bara en bricka i någon annans spel. Förutom det så älskar jag hela konceptet med att varulvarna är beskyddare åt de sorts magikerna som kallas för ”Keepers”. Hela iden är så genialisk att jag blir glad varje gång jag tänker på det och än så länge så har jag bara stött på en annan bok/bokserie som har ett sådant beskyddare-koncept. Och det är en utav mina favorit serier: Vampire Academy. Egentligen är utvecklingen utav iden mellan de båda serierna inte ett dugg lika men själva grunden är den samma, och vad jag älskar det! Ge mig fler bra böcker med det konceptet och jag blir lycklig för evigt!

Jag älskar också karaktärerna, så som Shay, Bryn, Ansel och nästan alla packmedlemmarna. Huvudpersonen Calla är också helt okej och hennes berättarröst kändes starkt och det vart enkelt att förstå hennes tankar och vad hon tyckte och kände om saker. Dock tyckte jag att hon ibland kunde överreagera väldigt mycket, speciellt med tanken på att att hon blev överdrivet upphetsad så fort en kille bara rörde lätt vid henne. Å andra sidan så kanske det bara beror på att varulvar kan ”känna” allting betydligt mer än människan. Det skulle ju faktiskt kunna vara en rimlig förklaring.

Ren gillade jag inte alls i början, då han bara höll på att pressa Calla hela tiden trots att hon sa att hon inte ville flera gånger om. Jag menar att är det så himla svårt att hålla sig borta från henne i någon vecka, då hon sedan skulle vara bara din efter den där dagen? Det vart ju det ända hon bad om. Hur som helst så fick jag mycket mer sympati för honom i slutet. Ändå så är det tydligt att se vilken sida jag står på i triangeldramt och på tal om det så måste jag även tillägga att boken faktiskt hade blivit ännu bättre ifall det hade funnits en ännu mindre dos utav det. Vissa kärleksscener, speciellt de mellan Ren och Calla, kändes lite onödiga. Det här vart dock ingenting som saktade ner på spänningen, då den ändå vart i topp hela tiden. Så på det sättet så vart det inget problem.

Språket är också underbart, och jag fängslades utav det direkt, det får en att fånga spänningen direkt och man släppte den sedan aldrig. Även handlingen vart bra och jag längtade alltid till de mötena mellan Calla och Shay, då man fick veta mer utav Cremer's så välskapta värld. Även det vart en anledning för mig att läsa vidare.

Så jag har bara en slutgiltig sak att säga till er: läs den om du inte har gjort det än!

Bokens första mening: I'd always welcomed war, but in battle my passion rose unbidden.

Bokens sista mening: It has to be.

Bästa del: När Calla och Shay hade sina möten.

9/10

Titel: Här ligger jag och blöder
Författare: Jenny Jägerfeld
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2010

Bokförlag: Gilla Böcker

Antal sidor: 252

Översättning: -
Serie: -

Maja skulle aldrig skada sig själv, aldrig avsiktligt som folk verkar tro. Ska man inte få såga av sig en tumspets utan att alla börjar oroa sig? Det vill säga, alla utom Majas mamma. Tvärtom är det Maja som oroar sig för henne.

På en fest hon inte är inbjuden till träffar hon tjugoåriga Justin, en superverbal bilmekaniker med rosa byxor, som får henne att glömma allt om frånvarande mammor och avsågade tummar. Men sen läser Maja ett mejl som inte är till henne, ett mejl som gör ondare än alla sticksågar i världen.

Här ligger jag och blöder har varit en rolig men ack så deprimerande berättelse. Boken är skriven ur tonåringen Maja's perspektiv, vilket kunde i vissa fall framställas som väldigt starkt men oftast bara svagt. Hon fick ibland sådana impulser då hon fick en ide att göra något som hon egentligen inte tänkt igenom, och som verkligen inte vart särklit smart. Men fick hon en galen ide så kunde ingen stoppa henne. Detta kunde både kännas väldigt realistiskt och ibland underhållande, men för det mesta frustrerande.

Det vart väldigt svårt att få grepp om Maja som person eftersom att hon alltid vart osäker på allt och alla och hon verkade alltid virra runt hela tiden, utan att veta vad hon egentligen ville. På grund av detta så misstog jag henne först som en femton åring fastän hon vart mycket äldre än så. Maja kunde också vara ytterligt dum och idiotisk. Jag menar att ifall man märker att ens mamma är försvunnen så anmäler man väl det? Eller åtminstone berättar det för någon. Men inte Maja nej, istället så undanhåller hon det och strular runt med grannen. Och å vad irriterad jag blir. Inte bara över just den handlingen men också över allt som händer senare. Men för att undvika spoilers så ska jag inte prata på mer om Maja's beteende. Låt oss bara säga att jag inte gillade det alls.

Däremot så älskar jag språket! Jenny har gjort ett fantastiskt bra jobb med det och jag älskar sättet som hon beskriver Maja's känslor, tankar och funderingar. Ibland kan det även låta lite poetiskt. Det är vackert och underhållande, och jag blir imponerad!

Takten kunde vara ganska seg då boken faktiskt inte har så mycket utav handling och någon gång så fick jag läsa om en sida flera gånger innan jag förstod något. Själva konceptet är i heller inte något nytt. Det här har man liksom redan sett i en massa andra böcker, men dock är sättet, som Jenny framför det på, nytt. Jag imponeras återigen!

Nu känns det egentligen som att jag bara har haft dåliga saker att säga om boken, men i helhet så är den faktiskt väldigt bra. Jag uppskattade verkligen humorn och och språket. Så om du är en sådan person som bara älskar att läsa om en tonårings problematiska liv och hur hon löser det, så är det här en bok för dig. Och även ifall jag inte direkt sympatiserade med Maja så förstår jag varför andra skulle kunna göra det.

Karaktärer: -1

Språk: +1

Bokens första mening: Klockan vart kvart i ett torsdagen den 12 april, dagen före den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade nyss sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.

Bokens sista mening: Lät blicken vandra upp mot den blånande horisonten där ett dimblekt moln luckrades upp och försvann.

Bästa del: Hela scenen då Maja är på festen som hon inte är inbjuden till.

5/10

Titel: Anna dressed in blood
Författare: Kendare Blake
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011

Bokförlag: Tor Teen

Antal sidor: 316

Översättning: -
Serie: The Anna series (Första boken)

Cas Lowood has inherited an unusual vocation: He kills the dead. 
So did his father before him, until he was gruesomely murdered by a ghost he sought to kill. Now, armed with his father's mysterious and deadly athame, Cas travels the country with his kitchen-witch mother and their spirit-sniffing cat. They follow legends and local lore, destroy the murderous dead, and keep pesky things like the future and friends at bay. 
Searching for a ghost the locals call Anna Dressed in Blood, Cas expects the usual: track, hunt, kill. What he finds instead is a girl entangled in curses and rage, a ghost like he's never faced before. She still wears the dress she wore on the day of her brutal murder in 1958: once white, now stained red and dripping with blood. Since her death, Anna has killed any and every person who has dared to step into the deserted Victorian she used to call home.

Min åsikt:

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna medlidande och faktiskt gilla ett spöke som dödar vart enda människa som passerar hennes tröskel, då deras andar/spöken sedan i sin tur kommer att fastna i hennes källare där deras mänskliga kroppar ligger och håller på att ruttna. Ja, okej, det är hemskt men efter att ha läst boken så kommer även du att förstå varför hon gjorde allt detta och hur mycket hon ångrar det hon har gjort. Dessutom så har hon ju själv varit med om en massa hemska saker i sitt förflutna. Händelser som man får reda på mer och mer om sida efter sida som sedan kommer att explodera i en spänningsfylld bomb. Jag tycker att författarinnan gjorde det upplägget bra.

Jag gillar också Cas och för en gångs skull så har faktiskt en vuxen, kvinnlig författare lyckats med att skriva från en tonårspojkes perspektiv så att det låter rimligt. Imponerande, får jag säga! De flesta brukar ju faktiskt misslyckas med just det. Cas är... ja så som man kan förvänta sig att en tonårig spökjägare ska vara. Han är ganska självgod, snabb, tvekar inte, kaxig men samtidigt också ödmjuk och beskyddande mot de ytterst få personer han bryr sig om och har släppt in i sitt liv. Samtidigt har han en ganska mörk men rolig humor och jag skrattade till flera gånger.

Så jag älskar både Cas och Anna men jag älskar dem, konstigt nog, ännu mer när dem är tillsammans och deras scener är så....obeskrivligt mysiga och perfekta. Här måste jag också lägga till att jag älskar Cas's förhållande med sin mamma eftersom att ytterst få ungdomsböcker idag innehåller karaktärer med fina föräldrar.

Bikaraktärerna gillar jag också. På det här temat ska man ju såklart nämna Thomas och Carmel. Thomas är en blyg och och ganska smart karaktär, med en lätt humor och dryghet och Carmel är raka motsatsen och just därför är de väldigt gulliga tillsammans. Däremot gillade jag inte Mike, Will och deras gäng. Men jag tror inte att det vart författarens mening att man skulle göra det i heller.

Jag älskar hur Blake beskriver miljön och man får riktigt bilden klar för sig om hur alla platserna som karaktärerna vart på såg ut. Det vart på så sett även lättare att leva sig in i boken och man drogs lätt med i det fina språket.

På grund av baksidestexten och titeln så tror man att handlingen ska bara kretsa runt Anna, men jag blev positivt förvånad över att se att den handlar om så mycket mer än så. Och det gör handlingen mycket mer intressantare. Boken är ju bara drygt 320 sidor och först så kändes det väldigt lite men när man väl läste den så kändes den mycket längre, vilket är bra. Blake hade fått in så mycket handling på de 300 sidorna som gjorde att det alltid hände saker och man blev aldrig uttråkad.

Boken är inte överdrivet läskig eller obehaglig, så letar du efter en väldigt skrämmande berättelse så är den här tyvärr inte rätt för dig, men den är verkligen inte blodfattig och i vissa scener ryste jag till och med till. Vilket ytterst få scener får mig att göra.

Bokens första mening: The grease-slicked hair is a dead giveaway – no pun intended.

Bokens sista mening: “Maybe you and Carmel can help me figure it out.”

8/10

Titel: Naomi & Ely's kyssförbudslista
Författare: Rachel Cohn och David Levithan
Originaltitel: Naomi and Ely's no kiss list
Utgivningsår: 2007

Bokförlag: Pocketförlaget

Antal sidor: 252

Översättning: Nina Östlund
Serie: -

Naomi och Ely har vuxit upp i samma hus och varit oskiljaktiga sedan de var små. De är bästa vänner och Naomi älskar (och är förälskad i) Ely, och Ely älskar Naomi (men föredrar killar).

För att ingen ska komma i vägen för deras vänskap skapar de en kyssförbudslista över personer som ingen av dem får kyssa. Och det fungerar bra - tills ett ödesdigert litet tuggummi dyker upp på fel plats vid fel tillfälle och rubbar deras relation i grunden. Och så var det ju det där med Bruce, Naomis pojkvän, som är så tråkig att det inte finns anledning att sätta honom på listan, väl?

Till att börja med så får jag säga att jag älskar den lättsamma, humoristiska och sköna stämningen i boken. Det är så skönt att bara skippa allt övernaturligt ett tag och bara sjunka in i en ungdomsbok med mycket kärlek och dramatik. Den här boken är väldigt passande ifall det är sådant som man är ute efter. Som just jag vart då.

Språket är lättsamt och enkelt, någonting som man slukar utan några problem. Dock så gillade jag inte de olika symbolerna som fanns på Naomi's PoV, det vart bara irriterande och tvingade en att stanna till och först klura ut vad symbolerna betydde för något innan man kunde läsa vidare. Detta stannade bara upp läsningen och handlingen. Jag kunde leva med det efter att jag kommit över det, men det får inte några plus poäng direkt. Jag gillade inte i heller Robin's (hane) PoV, då det inte fanns några styckeindelningar och det blev bara väldigt jobbigt att läsa. Det hela kändes bara som ett billigt sätt att få boken att stå ut från andra.

Karaktärerna är kanske ingenting att hurra över, då nästan alla vart lite för överdrivna för min smak. Dessutom tyckte jag att Naomi betedde sig väldigt idiotisk och bitchig igenom största delen utav boken, men förutom henne så vart resten ändå helt okej. Härliga är nog ordet jag skulle kunna beskriva dem med.

Det som jag nog gillade mest med boken vart Naomi och Ely's vänskap. Och eftersom att man får se från bådas perspektiv så ser man direkt hur starkt deras band vart. Slutet vart nog helt klart den bästa delen, då jag bara satt och log hela tiden. Bra avslut, får jag säga!

Den här bokens starkaste sidor är helt klart språket (om man bortser från symbolerna) och stämningen. Huvudpersonernas vänskap är som sagt också ett stort plus.

Bokens första mening: Jag ljuger hela tiden.

Bokens sista mening: Om man har tur – om man anstränger sig riktigt ordentligt – kommer det alltid att finnas fler än en.

6/10

Titel: Var är Alaska?
Författare: John Green
Originaltitel: Looking for Alaska
Utgivningsår: 2005

Bokförlag: Pocketförlaget

Antal sidor: 221

Översättning: Mats Fierras
Serie: -

Miles Halter är nöjd med att lämna sitt trista liv bakom sig: föräldrar, high school och ytliga bekanta. Han ska börja på internatskolan Culver Creek i Alabama och ser fram emot allt nytt som detta för med sig. Han vill börja om på nytt med sitt liv. Och visst förändras hans liv. Han får nya vänner som lär honom nya ovanor. Och han träffar Alaska Young - den smartaste, roligaste och snyggaste tjej han någonsin sett. Hon kommer att förändra hans liv mer än han någonsin kan ana den där stekheta dagen då han för första gången kliver in i hennes stökiga rum.

Boken vart okej. Det vart åtminstone det jag tyckte igenom störta delen utav boken, men inte förens i slutet insåg jag att den är bättre än okej. Jag insåg inte förens då i heller hur djup den verkligen är. Visst, det fanns en massa oseriösa och roliga tillfällen men samtidigt fanns det med så himla många funderingar och frågor. Jag förstod inte i heller förens i slutet vad som vart meningen med alla dessa religion-lektionerna. Eftersom att det vart den enda lektionen man fick veta något om. Man förstår helt enkelt inte hur bra den här boken är förrän efteråt. Det är ingen fem stjärnig bok nej, men definitivt bättre än okej.

Karaktärerna vart, ja vad ska man säga, speciella och annorlunda. Ganska komplicerade, men det vart såklart det som vart meningen. Ibland tyckte jag nästan att de vart lite överdrivna, speciellt Alaska och Översten, och jag tvivlar på om jag själv skulle vilja vara vän med dem ifall de fanns i verkligheten. Huvudpersonen ”Bullen” (haha, jag har glömt hans riktiga namn redan) vart motsatsen till de andra karaktärerna. Han vart enstavig, tråkig och vanlig. Det kändes som att det ända han sa vart: ”Öh... Okej”, ”Öh... Visst”, Öh.... nej”, ”Öh.... ja”. Ja ni fattar. Väldigt tyst, med andra ord. Däremot vart han väldigt tankspridd och vart oftast djupt inne i sina tankar. Något som kunde vara ganska intressant. Men trotts det så imponerar han inte direkt.

Språket är fint och jag älskar de sista sidorna då ”Bullen” (jag måste verkligen kolla upp hans namn snart) skriver ner alla sina tankar på sitt slutprov. Det gillade jag verkligen!

Takten är väldigt seg, med tanken på alla funderingar och så som är med. Trotts det så vart man ändå sugen på att veta vad som skulle hända ”den där dagen”, eftersom att boken är uppdelad i kapitel som heter ”etthundratjugoen dagar före” och sedan efteråt ”åttioen dagar efter”, vilket är klyftigt gjort utav författaren. Dock kan jag inte säga att jag blev överraskad när det dagen äntligen kom, eftersom att jag hade väntat mig något liknande. Men det vart ändå spännande och jag fortsatte att läsa, fast jag kan medge att jag hakade upp mig ibland.

Bokens första mening: Veckan innan jag lämnade mina föräldrar och Florida och resten av mitt småttiga liv för att plugga på ett internat i Alabama, ville mamma prompt ställa till med en avskedsfest för mig.

Bokens sista mening: Jag vet inte var därborta är, men jag tror att det är någonstans, och jag hoppas att det är vackert.

7/10

Titel: The Hunger Games

Regissör & manusförfattare: Gary Ross

Författare till boken filmen är baserad på: Suzanne Collins

Utgivningsår: 2012

Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth

Längd: 2 timmar 22 minuter

Varje år direktsänds Hunger games som en av de största mediala händelserna. Från varje distrikt lottas två ungdomar mellan tolv och arton ut att delta i tävlingen. De skickas omedelbart till huvudstaden där de ska stylas, tränas och visas upp i direktsända intervjuer, för att sedan delta i spelet där bara en vinner – den som överlever. Katniss Everdeen är sexton år. Hon älskar sin lillasyster Prim över allt annat, och försöker skydda henne från allt hemskt i distrikt tolv, men mot Hungergames har hon inget skydd. När det är Prims namn som dras i lottningen ser Katniss ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen.

(OBS! Den här recensionen innehåller stora spoilers från både boken och filmen. Läs på egen risk.)

-

Till att börja med så får jag säga att jag älskade början och att de visade mer utav distrikt 12 än vad jag hade väntat mig (hade i heller inte väntat mig att se Smörblomman). Man fick riktigt bilden klar för sig att de som bodde där vart fattiga och hade det svårt. Jag älskade också slåttern och hela vägen fram till huvudstaden. Tiden då de vart i huvudstaden och tränade, stylades och intervjuades vart också imponerande. Sedan, när de släpptes in på arenan började det gå neråt, tyvärr. Filmen vart fortfarande fantastiskt bra men det fanns en massa små saker jag störde mig på hela tiden. Dock så fanns det även små detaljer jag blev imponerad utav. T ex: Peeta's kamouflage (det vart riktigt bra gjort).

Sedan så blev jag helt chockad i slutet. De hade ändrat nästan hela slutets storyline och jag blev besviken. Jag menar, vart det inte meningen att Peeta skulle förlora benet? Och skulle inte han vara nära på att dö vid ymningshornet? Och varför blev Cato en sådan vekling helt plötsligt? Det är ju meningen att han ska vara tuff och inte en sådan som ger upp utan fight. Och jag saknade hela scenen där Katniss berättade för Peeta att allt bara vart ett skådespeleri. Det kändes som att allting efter ymningshornet gick för snabbt. Åh, vad jag hade velat se scenen där Katniss står och bankar på dörren och skriker Peeta's namn efter att de har blivit hämtade av svävaren. Men, men...

Om vi går över till vad som vart bra så står skådespelarna högst upp på den listan. Därför att de är så himla bra, ingen hade kunnat göra ett bättre cast. Älskade Jennifer som Katniss, Josh som Peeta, Liam som Gale, Elisabeth som Effie, Rue (hon är så himla söt), Rävflickan, Haymitch, Cinna, Prim o.s.v. De har gjort ett väldigt bra jobb med det!

Jag älskade också alla scener man fick se från huvudstaden, värt att se bara för det. Det vart häftigt att se hur de kontrollerade allting och placerade ut muttarna, elden och träden. Framtidens teknik, på högsta nivå! (Fast förhoppningsvis så använder de inte det till ett sådant hemskt spel.)

Jag gillade också alla extra scener man fick se, som t ex: när de visade vad som hände i Distrikt 11 efter Rue's död, hur man fick se Gale's reaktion när Katniss kysste Peeta, allas reaktion när de tog upp bären o.s.v. Suveränt, säger jag bara. De hade också gjort scenen när Rue dog bra, det vart fint att de filmade trädtopparna. Jag tyckte även att det vart smart att lägga in några klipp från huvudstaden då de förklarade vad målbålgetingar är och att det låg minor nergrävda. På så sätt så fick även de som inte läst boken chansen att förstå något.

Vid vissa ställen, typ när de slogs, så skakade kameran väldigt mycket. Vilket kunde vara väldigt störande ibland, fast egentligen ingenting jag tänkte så mycket på. Jag vart för uppslukad utav filmen. Vart det förresten bara jag som märkte att de inte spelade ”Safe and Sound” förens på eftertexterna? Vilket jag tyckte vart lite synd.

Så ja, nu efter att ha fått tid att smälta filmen så kan jag konstatera att de har gjort ett bra jobb och att jag är mer än nöjd. Filmateseringen vart väldigt bra, dock hade den kunnat göras ännu bättre. Jag önskar att de bara skulle ha satsat lite mer på slutet.

Här är några stills:

Det är svårt att veta hur jag ska bedöma den. Om jag hade dömt den utifrån boken så hade den nog fått en sjua. Men ifall jag ska bedöma den utan att gemföra boken överhuvudtaget så hade jag nog givit den en nia. Så det får alltså bli en åtta.

8/10

Titel: Om jag stannar
Författare: Gayle Forman
Originaltitel: If I Stay
Utgivningsår: 2009

Bokförlag: B WAHLSTRÖMS

Antal sidor: 190

Översättning: Helena Ridelberg
Serie: Om jag stannar (Bok 1)

På ett ögonblick förändras allt. Det sista Mia minns är att hon sitter i baksätet på bilen tillsammans med sin familj. Det har snöat på morgonen och de är på väg till goda vänner. 

I nästa ögonblick ser hon sig själv bli buren ut ur bilvraket och räddningspersonalen kämpar för hennes liv.

Under de 24 timmar som följer får vi genom Mias tillbakablickar och reflektioner över de människor hon ser i sjukhusets väntrum, lära känna hennes liv och hennes val. 

Och nu står hon inför det svåraste valet av alla leva vidare med smärtan eller släppa taget?

Min åsikt:

”Om jag stannar” vart inte alls lika deprimerande som jag hade trott. Visst vart den sorglig, men inte så att man kom på dåligt humör. Eftersom att det samtidigt lade sig en sorts mysig och trevlig känsla över det hela. Speciellt när hon gick tillbaka i tiden, till sina minnen. Då jag inte kunde låta bli att le och tindra med ögonen som en dåre hela tiden. Forman gjorde även den skildringen bra, den mellan nutid och minne. Och man visste alltid vart man var och ifrågasatte aldrig det. Det vart riktigt bra gjort utav författaren.

Jag vart först också lite skeptisk på tjockleken. Jag brukar inte gilla att läsa tunna böcker, eftersom att jag inte tycker att man får ut så mycket utav det. Man hinner i heller inte lära känna karaktärerna så bra då. Men så fel jag hade när det gäller den här boken. Jag är, nu efteråt, glad över att den inte vart längre än den vart. Eftersom att det då skulle ha blivit väldigt utdraget.

Boken vart som sagt inte sorglig rakt igenom, vilket vart bra. I början, när de vart med om olyckan, så tänkte jag bara ”usch vad hemskt” och kände inte mycket mer. Den sorgliga delen kom däremot senare då man hade lärt känna karaktärerna bättre. Men samtidigt höll den mysiga känslan ändå sig kvar och jag blev aldrig överdrivet deprimerad.

Mia är en bra och smart karaktär. Jag gillar hennes förälskelse till cellon och hur hon inte vet varför. Jag gillar att hon är så annorlunda gemfört med sin familj, men att de ändå ställer upp för henne vad som än händer. Det är också en utav anledningarna till att jag gillar hennes familj minst lika mycket. De känns så fria och osjälviska, men har ändå en underbar humor och ställer upp för andra. Teddy är ju bara så gullig och jag får en stor klump i magen bara jag tänker på honom.

Adam och Kim är också två karaktärer jag gillar. Och deras vänskap och kärlek till Mia är fin. Hon och Adam har ju haft sina problem i det förflutna men man kan ändå inte låta bli att inse att de är perfekta för varandra.

Jag kommer att, framöver, se den här som en kort men ack så underbar och fin berättelse. Läs den du också!

Bokens första mening: Alla tror att det berodde på snön.

9/10

Titel: Shiver, Linger, Forever.
Författare: Maggie Stiefvater
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2009-2011

Bokförlag: Scholastic Press

Antal sidor: 392, 368, 390.

Översättning: -
Serie: The wolves of Mercy Falls (Hela serien)

I flera år har Grace iakttagit vargarna i skogen bakom huset där hon bor. Speciellt en gulögd vargs närvaro får henne att rysa, en obehaglig känsla hon trots allt inte vill vara utan. 

Samtidigt lever Sam två liv: På vintern i den frusna skogen tillsammans med de andra vargarna och hela tiden medveten om den orädda flickan som han obönhörligt dras till. Och under några få dyrbara sommarmånader som människa innan vintern och kylan tvingar honom att förvandlas igen. 

En dag träffar Grace en pojke med gula ögon och som tar andan ur henne. Det bara måste vara hennes varg. Men vintern är nära och Sam för en ojämn kamp för att förbli människa annars riskerar han att förlora inte bara sig själv utan även Grace för alltid

Min åsikt:

Paranormal Romance är förmodligen den mest populära genre'n inom ungdomsböcker idag. De fyller hyllorna snabbt och ökar bara för varje dag som går. Själv har jag också läst en massa sådana. Så vad vart då skillnaden mellan den här triologin och alla de andra paranormal romance? Jo, för det första så är det skönt att Grace redan vet vad Sam är från början och man slipper på så sätt alla ”åh nej, jag har blivit förälskad i en omänsklig varelse. Vad ska jag göra?”, vilket jag har börjat bli oändligt trött på nu. Så bara det vart ett stort plus. Dessutom har Grace, i större delen utav sitt liv, vetat om vargarna och Sam. Dock har hon ju aldrig träffat honom i mänsklig form, tror hon, vilket spelar en stor roll i den första boken.

Det här är en väldigt karaktär baserad berättelse och Grace och Sam lyckas faktiskt hålla det uppe. Vilket är väldigt imponerande måste jag säga. Jag gillar att författaren har skrivit från bådas perspektiv, vilket får en att förstå deras romans bättre. Jag älskar också att de får deras relation att verka så enkel (fast den egentligen inte är det) och de skippar allt detta som svartsjuka och sådant, då de litar på varandra till 100 procent. Där ser man lojalitet och tillit på högsta grad. Också ett stort plus.

Jag gillar också de underbara bikaraktärerna, så som Cole och Isabelle (frågan är ifall de räknas som bikaraktärer eller inte eftersom att de sedan får ett eget PoV) som har fått mig att skratta ett antal gånger, Beck (han och Sam's son och far förhållande är också en utav de finaste jag läst om), Paul, Olivia och de andra i vargflocken. Förutom möjligtvis Shelby, men efter sista boken kan jag inte förstå hur någon fortfarande skulle kunna tycka om henne.

Någonting jag också tycker om är Maggie's språk. Det är vackert och nästan lite poetiskt och hon verkar ha jobbat hårt med språket. Eller så kanske det bara är naturbegåvning, vad vet jag? Hur som helst så gillas det.

Nu kommer vi till det lite mindre bra och då står handlingen högs upp på listan, för att den är verkligen ingenting att hurra för. I ettan och tvåan vart det ingenting jag tänkte så mycket på, då Grace och Sam tog upp hela handlingen. Men efter att tvåan slutade så spännande så hade jag väntat mig en riktigt spännande fortsättning i Forever och ja det kom, i slutet, efter si sådär 200 sidor. Och i de 200 sidorna kände jag mig nästan besviken och jag segade mig igenom det utan att riktigt känna något. Men sedan kom ju de sista sidorna tillslut och då satt jag som fastklistrad framför boken. Vilket sorgligt, underbart och fint slut det vart! Och jag tänkte ”äntligen, äntligen kom det jag hade väntat på”. Trotts att det vart lite förutsägbart. Jag vill inte spoila något men en sak som hände i slutet bara visste jag skulle hända. Det vart skrivet över hela boken.

Det här har varit en mysig och fin kärlekshistoria som jag kommer, utan tvekan, att ta upp någon gång igen. Läs den ifall du gillar fina kärlekshistorier med fint språk. Letar du efter spänning och action så är nog den här bokserien inget för dig.

Bästa bok i serien: Svårt val, med tanken på att jag gillade allihopa ungefär lika mycket. Men Linger får det bli.

Sämsta bok i serien: Omöjligt val.

8/10

Titel: Bloodlines

Författare: Richelle Mead
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011

Bokförlag: RAZORBILL

Antal sidor: 421

Översättning: -

Serie:Bloodlines serien (spin-off till Vampire Academy)

Sydney protects vampire secrets - and human lives. Sydney belongs to a secret group who dabble in magic and serve to bridge the world of humans and vampires. But when Sydney is torn from her bed in the middle of the night, she fears she's still being punished for her complicated alliance with dhampir Rose Hathaway. What unfolds is far worse. The sister of Moroi queen Lissa Dragomir is in mortal danger, and goes into hiding. Now Sydney must act as her protector. The last thing Sydney wants is to be accused of sympathizing with vampires. And now she has to live with one...

Min åsikt:

Jag vart en aning orolig innan jag började läsa Bloodlines. Orolig för skiftningen mellan Rose och Sydney och vad det skulle innebära för historien. Orolig för om världen fortfarande skulle vara intressant eller bara uttråkande. Men som vanligt så gör Mead mig inte besviken. Sydney är inte ens i närheten av att vara en lika stark och intressant karaktär som Rose (fast egentligen ska man inte gemföra huvudkaraktärer med Rose eftersom att hon är näst intill oslagbar), men hennes perspektiv vart bättre och starkare än vad jag hade trott. Hon är raka motsatsen till Rose och Mead gör den skildringen så bra, gjorde så att jag inte saknade Rose alltför mycket. Dessutom vart det roligt att träffa alla gamla, och nya, karaktärer igen som är lika underbara som de vart i Vampire Academy.

Mead fortsätter att skriva på sitt lätta och enkla språk, som samtidigt har gåvan att förtrolla läsarna, och jag fortsätter att beundra det. Miljön och handlingen är också helt okej, trotts att jag börjar tröttna lite på skolmiljön. Det känns ganska uttjatat och jag vill hellre se resten utav världen tillsammans med karaktärerna.

Första halvan utav boken vart ganska händelselös, precis som i de flesta Vampire Academy böckerna, och jag känner att det kanske är Mead's svaga länk. Däremot så är det ju tur att slutet betyder så mycket i en bok, för att det övervägde boken helt. Och jag älskar det! Hade jag mina tvivel innan så försvann det definitivt då. Bra jobbat där Mead! I början kanske det kändes lite som att man vart tillbaka i Frostbite men efter att ha läst några sidor till så insåg jag att de händelserna inte är ett dugg lika.

Så nu kan jag inte göra något annat än att längta ihjäl mig till The Golden Lily, speciellt med tanken på de sista sidorna i Bloodlines.

Bokens första mening: I couldn't breathe.

Bokens sista mening: Dimitri Belikov had arrived.

8/10

Författare: Richelle Mead

Originaltitel: -
Utgivningsår: 2007-2010

Bokförlag: Puffin Books

Antal sidor: 336, 336, 464, 512, 496, 608

Översättning: -
Serie: Vampire Academy (Hela serien)

(Ha bara lagt in handlingen till första boken, för att undvika spoilers.)

Efter två år på rymmen är Rose och Lissa tillbaka på S:t Vladimirs skola - en ganska ovanlig internatskola för unga vampyrer, moroi, och halvvampyrer, dhampirer.

Lugna, eftertänksamma Lissa Dragomir är en moroiprinsessa, en dödlig vampyr med magiska krafter. Hon måste hela tiden skyddas mot de odödliga strigoi, de farligaste och mest blodtörstiga av alla vampyrer. 

I hetsiga och rappkäftade Rose Hathaways ådror flyter människoblod och vampyrblod i en kraftfull blandning. Hon är en dhampir, och hon är Lissas bästa vän. De onda strigoi har svurit att Lissa ska bli en av dem, och det är Roses uppgift som beskyddare att försvara Lissa - till varje pris.

Jag hörde först talas om den här bokserien förra året, på bokrean. Jag vart då ute och kollade efter helt andra böcker när min kusin visade Vampire Academy och Frostbite för mig, på svenska då alltså. Det vart ungefär runt den tiden som jag började komma över min twilight-hysteri och vart därför väldigt trött på vampyrer. Jag sa då bestämt nej medan hon köpte båda två.

När jag kom hem så blev jag ändå nyfiken och läste första kapitlet utav Törst (Vampire Academy) på nätet och blev genast intresserad ändå. Nästa dag hade jag lånat båda två på biblioteket. Jag läste ut dem och tyckte att de vart... bra, helt okej liksom. Ingenting som vart dåligt men inte i heller något som vart fantastiskt. Därför tog det ett litet tag innan jag läste Shadow Kiss, men jag gjorde det till slut eftersom att jag vart tvungen att veta hur det skulle gå mellan Dimitri och Rose. Och åh vad glad jag är över att jag gav den tredje boken en chans, för att efter den så vart jag fast. Serien gick helt plötsligt ifrån bra till freaking unbelievable. Ni kan kanske då förstå hur höga förväntningar jag hade på resten utav serien. Och hur är det då möjligt, frågar jag mig själv varje dag, att de överskred mina skyhöga förväntningar? Speciellt de två sista böckerna, som är så bra att det knappt är sant. Jag lånade först Blood Promise och Spirit Bound på biblioteket och läste snabbt ut de båda. Och sedan fick jag vänta och vänta på sista boken och jag vart nära att bli helt galen på de veckorna och när jag väl fick den, utav min kusin, på min födelsedag så vart det knappt att jag kunde hålla fingrarna borta ifrån den. Men jag vart tvungen att vänta ytterligare någon timme på grund av alla gästerna som ville ha mig närvarande på mitt eget födelsedagskalas. Men sedan när alla hade gått hem så slängde jag mig över boken och läste, läste och läste. Tills det inte fanns något mer att läsa och då vart jag nära att bryta ihop. Jag kunde inte tro att, efter alla dessa böckerna, att Rose's historia vart över. Jag visste att Bloodlines serien också skulle komma ut, men det är ändå inte samma sak.

Historien och grunden bakom Vampire Academy är något jag tycker om väldigt mycket. Att det är baserat på en gammal rumänsk mytologi är väldigt häftigt. Jag har aldrig läst något innan som har varit baserat på något sådant. Så intressant är det. Jag gillar också sedan hur Mead har utvecklat det, gillar iden med att Dhampirer är beskyddare åt Moroi samt att det finns tolv kungliga släkten som tar alla besluten och bestämmer i deras värld. Är systemet orättvist? Ja, men det är också det som gör det så realistiskt. Jag gillar dessutom dhampirernas mantra: They come first, de kommer först, ni moroi.Det är vad de har trott på i hela sitt liv, vad de har växt upp med. Jag tycker också om att människorna och de goda vampyrerna (moroi) för flera hundra år sedan levde tillsammans, då människorna visste om vad de vart och ändå accepterade dem. Och därav kom ju dhampirerna. Men sedan drog de ju sig undan från människorna och är därför en förklaring till varför de bara bleknade för dem och kom till att bli myter och sagor. Jag gillar att Mead har en förklaring till allt det där och det gör bara så att allting verkar ännu mer realistiskt, trotts att det handlar om ett ganska orealistiskt ämne: vampyrer. Så bara handlingen och bakgrunden får högsta poäng utav mig och det är inte ens det som är det bästa med serien. Det finns något som är ännu bättre och det är det som får mig att älska serien så mycket mer: karaktärerna, deras utveckling och relationerna emellan dem.

Huvudpersonen Rose är nog min favorit och har varit det igenom hela serien. Hon är stark, självsäker, håller sig inte undan, kaxig, hon skyddar dem hon älskar och är bara helt igenom awesome. Helt motsatt till alla andra tonåriga, kvinnliga huvudpersoner som finns i böckernas värld idag, och det är förmodligen därför jag gillar henne så mycket. Hon och hennes bästa vän Lissa är också de jag anser har utvecklats mest igenom serien. Jag menar ifall man tittar på dem i första boken och sedan i sista, wow vilken skillnad. I första boken vart Rose en kaxig bråkstake som gärna handlar före hon tänker, men samtidigt så ser man hur mycket hon bryr sig om Lissa och vill skydda henne och alla de hon bryr sig om. Sedan i sista boken så har man sett henne gå igenom det mesta, både psykiskt och fysiskt, och hon är nu praktiskt taget vuxen. Men hon har ändå, på något sätt, kvar den gamla personligheten till hundra procent.

Lissa däremot kunde jag knappt stå ut med i början. Jag gillade inte riktigt hur hon alltid tyckte att Rose skulle göra allting och det kändes lite som att hon tänkte: men jag lägger det på Rose's redan tunga axlar så fixar hon allting och så behöver jag inte göra något själv. Okej, jag förstår hennes tillit till Rose men det här blir bara för mycket. Sedan har hon däremot växt till sig genom böckerna och i de sista två så kan jag inte låta bli att älska henne också. De perfekta huvudkaraktärerna. Jag måste också lägga till här att jag älskar deras vänskap och hur de alltid ställer upp för varandra. Jag saknade det lite i trean och fyran, men älskar hur det utvecklas sedan.

Sedan så har vi våran Dimitri. Å, vilken älskvärd karaktär. Han är motsatsen till Rose men är samtidigt precis som henne och å (japp, jag å:ar väldigt mycket när det gäller den här serien) vad de två passar ihop. Precis som två pusselbitar. Älskar de två tillsammans och varenda stund de delar kan man inte låta bli att glädjas utav. En utav de bästa paren som finns i världshistorien. Vadå åldersskillnad? Vadå, vadå? Åldern är ju bara en siffra! Speciellt när det gäller de här två.

Vi har också våran Adrian, som jag kanske inte gillade så mycket i andra boken men kom sedan att gilla i fyran och femman, som också är en utav de bästa karaktärerna som finns. Och jag tycker så synd om honom efter sista boken, men just därför ser jag också fram emot att läsa mer utav honom i Bloodlines.

Vi har också våran Abe, som också är helt igenom awesome och jag kan inte låta bli att älska hans och Rose's relation. Sedan har vi även Victor, Christian, Jill, Sydney, Mason, Eddie, Janine, Hans, Sonya, Mikhail. Ja den listan skulle kunna göras hur lång som helst, men nu får jag nog ta och begränsa mig lite.

Det här är alltså en helt igenom fantastiskt, underbar bokserie som jag inte kan få nog utav och jag är så glad över att jag började läsa den. Jag kan förstå att man har sina tvivel i de första två böckerna men sedan kan jag inte förstå hur inte någon skulle vara förälskad.

Bästa boken i serien: Hm... Innan har jag alltid sagt att jag aldrig skulle kunna välja mellan Shadow Kiss, Spirit Bound och Last Sacrifice. Men nu, efter att ha läst om hela serien igen så kan jag säga att Last Sacrifice, den sista och avslutande boken i serien, är snäppet bättre än de andra två.

Sämsta bok i serien: Första boken, Vampire Academy, får det bli. Trotts att även den är bra så är den inte i samma höjd som de andra böckerna.

10+/10

Titel: Dragon's Oath
Författare: P.C and Kristin Cast
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011
Bokförlag: St. Martin's Griffin
Antal sidor: 145
Översättning: -
Serie: House of Night (Första spin-off boken.)

The all-new House of Night Novellas will delve into the backgrounds of some of the Tulsa House of Night's most important - and mysterious - professors. Beginning with Dragon Lankford, DRAGON'S OATH tells the story of the House of Night's formidable fencing instructor and warrior, whose mercy for one beast in the past will come back to haunt him in the future.

Min åsikt:
Jag förstår inte varför jag fortsätter att läsa böcker ur den här serien, när jag vet att jag bara kommer att bli besviken hela tiden. Förmodligen eftersom att huvudpersonen i den här boken är en utav de få karaktärerna i House of Night som jag faktiskt är ganska intresserad av: Dragon Lankford. Eller ska jag säga Bryan Lankford.

När jag plockade upp boken från sin hylla i biblioteket så sjönk genast entusiasmen. Bara 140 sidor lång? Hur skulle författarna ha kunna få ihop något vettigt på det lilla. Speciellt när det handlar om hela hans ungdoms-historia.

När jag sedan väl började läsa boken blev jag ännu mer besviken. Mina farhågor hade besannats; allting gick för snabbt och det blev en aning rörigt. Dessutom är jag så himla trött på att alla deras manliga karaktärer alltid ska vara så himla perfekta och Bryan är inget undantag. Såklart så ska han vara den snyggaste och populäraste killen på skolan men ändå vara bäst i klassen och fortfarande ha ett vackert inre. Samtidigt ska han vara bättre än alla andra på svärdfäktning och bara vara hjälte i all allmänhet. Perfektion? Absolut och jag gillar det inte. Det är bara så orealistisk och under den här boken förstördes min bild utav honom totalt. Anastasia gillade jag dock något mer men hon kändes på något sett väldigt löjlig och jobbig. Dessutom känns deras förhållande lite orealistiskt med tanken på hur snabbt de föll för varandra. Handlingen i allmänhet vart så förutsägbar. Dessutom tyckte jag att den där ceremonin som de höll i tog för mycket plats i boken. Speciellt när det faktiskt inte vart något som vart så där viktigt för följderna i boken. Sedan så tyckte jag även att det faktiskt vart ganska löjligt.

Men om jag nu ska säga något positivt också så får det bli att jag trotts allt gillade scenerna mellan Anastasia och Bryan. Jag gillade deras humor och jag hade ett litet leende på läpparna varje gång de tilltalade varandra. Men de kändes tyvärr bara som vänner än något mer. En sak som också är bättre, än i de andra House of Night böckerna, är språket. Så mycket bättre och för en gångs skull så pratar de som ungdomar/vuxna gör. Och ett litet extra plus är alla de fina bilderna som finns i början utav varje kapitel. Skulle kunna köpa boken bara för dem.

Nja, ingen bok i min smak. Men har du gillat alla de andra böckerna i House of Night så kommer du säkert att gilla den här också. Och ett tips: se till att läsa alla de andra böckerna fram till Awakened, annars kommer du att bli mycket förvirrad

2/10

Titel: Boktjuven
Författare: Markus Zusak
Originaltitel: The Book Thief
Utgivningsår: 2005
Bokförlag: B WHALSTRÖMS
Antal sidor: 582
Översättning: Anna Strandberg
Serie: -

Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. Liesel Memingers liv förändras när hon plockar upp en bok på marken bredvid sin lillebrors grav. Det är Dödgrävarens handbok som lämnats där av misstag och det är den första bok hon stjäl. Hon inleder en kärleksaffär med ord och böcker när hon med hjälp av sin fosterpappa lär sig läsa. Och böcker är den röda tråden i denna skickligt komponerade roman. Böckerna öppnar upp nya världar för Liesel och snart börjar hon stjäla fler böcker - från nazisternas bokbål, borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar sina böcker med sina grannar när de sitter i skyddsrummen under bombningarna och med den jude som gömmer sig i hennes källare. Och till sist är det den bok hon själv skriver som bokstavligen räddar livet på henne.

Min åsikt:

Fy vad hemsk och sorglig den här berättelsen vart, men samtidigt så finns det i heller inte ord att beskriva hur otroligt bra den vart. Vilken resa det här har varit, speciellt med tanken på att den här boken utspelar sig ända tillbaka till andra världskriget. En tid som jag personligen är väldigt intresserad av. Det vart därför jag kände att jag vart tvungen att läsa den här boken och ångrar jag mig? Definitivt inte.

Karaktärerna och språket är nog det bästa med berättelsen. Språket är fint och det flyter på bra och jag kände att jag kunde förlora mig själv i orden ibland. Precis som Liesel gjorde i sina böcker. Och det är så det ska vara med riktigt bra böcker. Språket ska flyta på och man ska kunna svepa sig in i det och bara glida över från sida till sida. Sidorna bara vändes och vändes och man tog sig igenom boken snabbt, trotts de närmare 600 sidorna. Så låt er inte avskräckas av tjockleken. Måste även tillägga att jag älskar att de visar alla de bilderna och texterna som Max skrev och ritade åt Liesel.

Karaktärerna är så himla fina och godhjärtade, allihopa, på sitt eget sett och man kan inte göra något annat än att älska dem. Jag älskar Liesel, för att jag kunde förstå henne och för att hon är en sådan fin person som inte låter någon gå oberörd, och Rudy, den roliga och kaxiga men samtidigt godhjärtade pojken som även var Liesel's bästa vän, och Rosa och Hans, Liesle's fosterföräldrar, och låt mig inte för allt i världen glömma den ödmjuka slagskämpen Max. Men även alla de älskvärda bikaraktärerna. Därför gjorde slutet mig förkrossad och omskakad, väldigt omskakad. Visst, jag hade väntat mig något sådant men jag vart inte beredd på hur jag skulle reagera och när Liesel så tappert reser sig upp igen... Ja, det är hemskt och förbannat sorgligt.

Just därför skulle jag gärna säga att jag hatar slutet men det, efter att ha tänkt efter lite, gör jag inte och kommer förmodligen aldrig att göra. För att det är som ett pussel. Berättelsen hade aldrig blivit hel om inte den där sista biten hade varit med. Så är det bara.

Den här boken berörde mig inpå djupet och får mig att tänka på hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Läs den! För trotts alla de hemska och kalla scenerna så fanns det också en massa varma och fina scener som du kommer att bära med dig i en lång tid efteråt.

Bokens första mening: Först färgerna.

Bokens sista mening: Jag är besatt av människor.

10/10

Jag kunde inte låta bli att lägga in den här lilla delen av boken som gjorde mig förkrossad. Det innehåller stor spoiler, så läs på egen risk:

"She leaned down and looked at his lifeless face and Liesel kissed her best friend, Rudy Steiner, soft and true on his lips. He tasted dusty and sweet. He tasted like regret in the shadows of trees and in the glow of the anarchist's suit collection. She kissed him long and soft, and when she pulled herself away, she touched his mouth with her fingers ... She did not say goodbye. She was incapable, and after a few more minutes at his side, she was able to tear herself from the ground. It amazes me what humans can do, even when streams are flowing down their faces and they stagger on ..."

Titel: Tretton skäl varför
Författare: Jay Asher
Originaltitel: Thirteen Reasons Why
Utgivningsår: 2007
Bokförlag: Bokförlaget Langenskiöld
Antal sidor: 302
Översättning: Ulrika Miranda
Serie: -

Hoppas ni är beredda, för jag tänker berätta mitt livs historia. Närmare bestämt varför mitt liv tog slut. Och om du lyssnar på de här banden så är du en av orsakerna till det.
Hannah Baker var både snygg och populär. Och ändå tog hon sitt liv. I den här omskakande boken får vi veta de tretton bakomliggande orsakerna. Den här debutromanen har fått stor uppmärksamhet och har legat på mängder av topplistor och fått flera utmärkelser i USA. Nu kommer den äntligen på svenska, och jag lovar att du har fällt en eller annan tår när du läst ut den.

Min åsikt:
Det här vart en riktig sträckläsningsbok. Jag kunde inte vända sida snabbt nog. Jag ville veta alla dessa tretton skälen direkt, liksom nu på en gång. Och läste jag första kapitlet, vart jag tvungen att läsa nästa och nästa och nästa och nästa. Jag kunde inte sluta.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om beskrivningen. Jag tror nog att många kan hålla med om att Hannah inte direkt vart så ”populär” i skolan. Dessutom fällde jag inte en ända tår. Däremot hade jag en obehaglig klump i magen som bara växte sig större och större desto längre in i boken jag kom. Historien är sorglig och en aning deprimerande. Hur hennes liv kunde förstöras utav de små handlingarna (de flesta vart de i alla fall) som sedan utvecklades till större och plötsligt blev mycket viktigare, är någonting man kan diskutera, speciellt med sig själv. Och det vart det jag gjorde, långt efter att jag hade läst ut boken. Det är nästan läskigt, det där. Men det är verkligt och sånt här händer hela tiden, varje dag. Usch, hemsk tanke ja. Men även sann.

Karaktärerna är kanske inte de bästa jag har läst om men å andra sidan så fick man inte reda på så mycket om karaktärerna och när boken vart över kände jag mig lite förvirrad. Det kändes som att jag inte visste någonting om dem. Förutom Hannah då, såklart. I hennes huvud vart man ju hela tiden. Jag tycker synd om henne, visst det gör jag, men jag tycker samtidigt att hon skulle ha kämpat mer och inte gett upp så snabbt. Jag förstår att det vart jobbigt för henne men det fanns folk som brydde sig, som skulle ha hjälpt henne (som Clay till exempel). Men hon lät dem inte göra det, i stället vände hon ryggen mot dem och gav upp. Och det vart det som gjorde mig vansinnig. Om jag skulle ha varit i hennes skor så skulle jag ha försökt få hjälp från alla möjliga håll och kanter och endast då när man insåg att det inte fanns någon som brydde sig, endast då skulle jag fundera på att göra som hon gjorde. Dessutom fattade jag aldrig varför hon skickade ut dessa banden. Okej, hon ville att dem skulle veta, men vart hon medveten om att hon samtidigt förstörde deras liv? Att dem sedan aldrig skulle kunna glömma det igen? För att vissa av dem förtjänade inte det, eftersom att de inte visste vad hon gick igenom och aldrig skulle ha gjort något om de visste vilka följder det skulle få. Så jag är lite tveksam på om jag jag gillar Hannah Baker eller inte. För att ibland så bara förstår jag mig inte på henne. Clay däremot, gillade jag.

Det här är en sträckläsningsbok som jag älskade men samtidigt inte gillade. Läs den ifall du älskar ungdomsböcker, eller ifall du älskar sorgliga och deprimerande böcker överhuvudtaget.

Bokens första mening/ord: ”Ursäkta?” upprepar hon.
Bokens sista mening/ord: ”Skye.”

6/10

Titel: Tidsresenärens Hustru
Författare: Audrey Niffenegger
Originaltitel: The time traveler's wife
Utgivningsår: 2003
Bokförlag: Bonnier Pocket
Antal sidor: 466
Översättning: Sven Christer Swahn
Serie: -

Henry är en stilig, bohemisk bibliotekarie som älskar punkmusik. Clare är konstnär med en passion för storslagna pappersskulpturer och thaimat.

De möts för första gången när Clare är 6 år och Henry är 36 och gifter sig när Clare är 22 år och Henry 30. Det låter otroligt, men är sant. Henry lider nämligen av en genetisk åkomma som får honom att ofrivilligt resa i tiden. Plötsligt ställer hans genetiska klocka om sig och han kastas framåt eller bakåt i tiden. Och Clare kan inget annat än att vänta på hans återkomst.

Henrys tidsresor är en hemlighet som svetsar samman de älskande trots alla smärtsamma avsked. Kampen mot Henrys sjukdom blir en kamp för att hålla fast tiden, livet självt. Tidsresenärens hustru formar sig till en berättelse om ögonblickets skönhet såväl som dess skörhet. Det är en historia om separation och saknad, men också om en närvaro så stark att den spränger alla gränser

Min åsikt:

Man kan tycka två olika saker om den här boken. Att det är en djup och fin kärlekshistoria eller att det är en långtråkig historia man knappt orkar läsa ut (för att den är trotts allt mer nästan 500 sidor lång och i formatet jag läste den i, vart det väldigt liten textstorlek. Det kändes som att man aldrig vände sida). Det jag tycker ligger någonstans emellan de två, det lutar dock mer mot fin kärlekshistoria.

Det jag gillade mest vart början, då Henry besökte Clare i hennes barndom och tonår. Det vart mysigt att läsa och jag gillar hur de två bara klickar direkt från första gången de möts, trotts att hon är så ung. Det de har kändes äkta redan från första ögonblicket och håller sig till slutet, speciellt slutet. Usch, det vart så sorgligt, men nu ska vi inte gå in i detalj mer på det.

Hur som helst så älskade jag början och slutet. Mitten är jag inte så säker på. Det vart ungefär då jag kände att det började bli lite utdraget. Den härliga och mysiga känslan vart fortfarande densamma men det kändes som att handlingen hade stannat. Det hände helt plötsligt nästan ingenting. Och tyvärr så varade det i en hundra sidor och det vart mitt i det som jag kände att jag inte orkade läsa, jag försökte fortsätta men lade ner boken och fick börja om flera gånger. Men när de hundra sidorna vart över så började det klarna upp igen och spänningen steg en aning och den mysiga känslan vart tillbaka, den här gången blandat med sorg. Wow, vilket fantastiskt slut. Tänker fortfarande på det och vet att jag kommer att göra det ett tag till framöver.

Huvudpersonerna Henry och Clare känns väldigt realistiska och jag fastnade för dem båda två direkt. Jag skrattade och led med dem och ibland kände jag mig nästan som en del utav dem. Speciellt Clare, som jag faktiskt gillar mest av allt. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om bikaraktärerna. Jag fastnade inte för någon av dem. Ett tag gillade jag Gomez och Charisse, men det sumpades i slutet.

Skulle vilja ge den nio hjärtan men på grund av de hundra uttråkade sidorna så känner jag att den kanske inte riktigt förtjänar det. Det får bli en åtta i stället.

Bokens första mening: Det är svårt att bli övergiven.
Bokens sista mening: Han ska komma, här är jag.

8/10

Titel: Silence
Författare: Becca Fitzpatrick
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011
Bokförlag: simon & schuster
Antal sidor: 466
Översättning: -
Serie: Hush Hush series (Book three)

Together Patch and Nora have overcome the secrets riddled in Patch's dark past, bridged two irreconcilable worlds and faced heart-wrenching tests of betrayal, loyalty and trust...and all for a love that will transcend the boundary between heaven and earth. Armed with nothing but their absolute faith in one another, Patch and Nora enter a desperate fight to stop a villain who holds the power to shatter everything they've worked for - and their love – forever.

(OBS! Ifall du inte har läst de två första böckerna i serien, så bör du inte läsa denna recension! Kan innehålla stora men likväl små spoilers!)

Min åsikt:

Bra, bra och bra är vad jag känner efter att ha läst ut den här boken. Inte mycket bättre än bra men inte sämre i heller. Känner att jag har lite blandade känslor om den här boken men jag ska försöka att sammanfatta det.

Jag älskar hur Becca skriver, det gör jag verkligen. Och det är några utav de sakerna som får mig att gilla serien. När jag väl har börjat läsa en av hennes böcker, så kan jag inte sluta. Jag är liksom fast från första till sista sidan, och det är inte förens efteråt som man verkligen börjar tänka om. Vad är det egentligen som är bra med den här serien? Vad tycker jag om karaktärerna? Och funkar fortfarande handlingen? Nja, säger jag bara. Kanske inte riktigt, men det duger för att jag ska vilja läsa fortsättningen.

Karaktärerna får faktiskt i den här boken ett ganska stort plus, Patch har som gått blivit sig själv igen, kanske inte riktigt som i ettan men något åt det hållet. Det är jag glad över eftersom att jag nästan tappat hoppet om honom efter tvåan. Nora däremot har förändrats och blivit bättre, mycket bättre än innan. Jag stod knappt ut med henne innan, nu älskar jag henne nästan. Hon har nu äntligen visat sig stark och trovärdig. Hon visar att hon äntligen kan stå på egna ben och det är något jag beundrar. Sedan har vi Scott, en person jag inte gillade så mycket i tvåan men fick upp ögonen för i den här boken. Trevlig och charmig är nog orden som beskriver honom bäst. Dessutom slängde han ur sig en hel del roliga repliker i den här boken.

Då kommer vi till handlingen. Det är där jag måste dra ner omdömet lite, tyvärr. För jag gillar verkligen inte när folk tappar minnet mitt i en serie. När det är i början av en serie eller bok, för den delen, och man själv inte vet vad som har hänt innan personen tappade minnet, så är det helt okej. Ett exempel är ”The unbecoming of Mara Dyer” då man som läsare följer hennes upptäckter om hennes förlorade minne och själv också blir överraskad. Men när man själv vet hela historien bakom personens förlorade minne så är det inte roligt. Det blir nästan som en omläsning, då man själv känner att man vill läsa vad som händer härnäst, inte vad som hände i det förflutna. Tyvärr så tar ju Noras minnesförlust över halva boken och trotts att det vart ganska intressant när hon fick bitarna på plats igen så måste jag dra ner betyget.

Jag gillar Patch och Noras förhållande mer nu och jag har insett att de verkligen passar ihop. Trotts att jag tycker att Dabria lika bra hade kunnat ta Noras plats ibland, Men nej, det känns äkta på något sett och jag längtar till att få läsa fortsättningen trotts att jag tror att det hade varit bättre ifall serien hade slutat här. Jag tror att handlingen, tyvärr bara kommer att bli utdragen, speciellt med tanken på att det fortfarande finns några luckor i berättelsen som jag tror att Becca inte ens har tänkt på. Men vi får se hur det blir.

Bokens första mening: The sleek black audi rolled to a stop in the parking lot overlooking the cemetry, but non of the three men inside had any intention of paying respects to the dead.

Bokens sista mening: All I had to do now was decide my opponent.

7/10

Titel: The unbecoming of Mara Dyer
Författare: Michelle Hodkin
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011
Bokförlag: atom
Antal sidor: 452
Översättning: -
Serie: The unbecoming of Mara Dyer series. (Book one)

Mara Dyer doesn't think life can get any stranger than waking up in a hospital with no memory of how she got there. It can.

She believes there must be more to the accident she can't remember that killed her friends and left her mysteriously unharmed. There is.

She doesn't think that after everything she's been through, she can fall en love. She's wrong.

Min åsikt:

Om jag ska vara ärlig så tyckte jag att den här boken handlade mer om Mara och Noahs relation än om mysteriet kring hennes vänners död och jag tyckte inte alls att den vart lika läskig och obehaglig som många andra påstår att den är. Visst, den hade sina scary moments och sina otroligt spännande scener då hjärtat vart uppe i halsgropen, men de vart färre än vad jag hade väntat mig. Jag säger inte att det vart en dålig sak och jag tycker absolut inte att den vart sämre för det. Det vart bara inte riktigt vad jag hade väntat mig.

Jag måste säga att jag älskar Noah och Mara's relation så himla mycket. Helt klart ett nytt favorit par och jag älskar hur författarinnan bygger upp deras relation och hur hon hela tiden kan få en att skratta när de är tillsammans. (Lite Cassandra Clare stil.) Dessutom är både Noah och Mara underbara karaktärer. Noah som är en kaxig, underhållande och självsäker person och Mara som visar att hon allt är stark och kan stå på egna ben fastän hon inte förstår vad som händer med henne. Och det är just det som är det intressanta, vad som händer med henne och varför hon och Noah hör ihop med varandra som de gör. Vad de trotts allt har gemensamt. Och det vart det som fick mig att läsa ut boken så snabbt, trotts bokens ibland utdragna och onödiga scener. Därför gjorde slutet mig lite besviken då man inte fick alla sina svar som man ville och att man i stället fick en massa nya frågor att lägga till i högen (och tro mig, högen är stor) när man läste de sista chockerande sidorna som bara gjorde mig ännu mer frustrerad. Tur är väl att det kommer en fortsättning.

Japp, jag älskar boken och jag älskar karaktärerna men jag är osäker på ifall den ska få en nia eller inte. Med tanken på att det inte hände sådär jätte mycket och när man avslutade boken knappt hade fått reda på något mer utom fler frågor. Nja, jag får trotts allt ge den 8.

Bokens första mening: My name is not Mara Dyer, but my lawyer told me I had to choose something.

8/10

Titel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011
Bokförlag: atom
Antal sidor: 487
Översättning: -
Serie: Divergent Series (Book one)

One choice can transform you.

Thrilling urban dystopian fiction debut from exciting young author. In sixteen-year-old Beatrice Prior's world, society is divided into five factions -- Abnegation (the selfless), Candor (the honest), Dauntless (the brave), Amity (the peaceful), and Erudite (the intelligent) -- each dedicated to the cultivation of a particular virtue, in the attempt to form a "perfect society." At the age of sixteen, teens must choose the faction to which they will devote their lives. On her Choosing Day, Beatrice renames herself Tris, rejects her family's group, and chooses another faction. After surviving a brutal initiation, Tris finds romance with a super-hot boy, but also discovers unrest and growing conflict in their seemingly "perfect society." To survive and save those they love, they must use their strengths to uncover the truths about their identities, their families, and the order of their society itself.

Innan jag började läsa denna boken så hade jag höga förväntningar, riktigt höga förväntningar. Speciellt med tanken på att den har fått en sådan bra kritik och för att jag älskade handlingen så himla mycket. Så hur är det då möjligt att den överskred alla mina förväntningar? Hur jag satt med hjärtat i halsgropen vid vissa delar och bara inte kunde sluta läsa? Wow, den vart fantastiskt. Det finns inga tvivel om att det här är en ny serie som kommer att toppa säljningslistorna.

Under största delen utav den här boken hade jag exakt samma känsla som jag hade när jag läste Hungerspelen för första gången. Den där spännande, skräckfyllda och nervösa känslan som jag bara får utav riktigt spännande böcker. Egentligen är Hungerspelen och Divergent inte sådär jätte lika varandra. Deras stad/land är uppdelade i olika delar, de tränar och slåss för att få respekt och för att överleva, de är båda två ganska råa (fast nu efteråt inser man att Hungerspelen är snäppet värre än Divergent, om inte mer, mycket mer) och ungefär där slutar likheterna. Men känslan man får i båda böckerna är ändå densamma.

Karaktärerna är fantastiska. Ingen är perfekt, men det är också anledningen till att jag älskar de alla så mycket. Jag dessutom hat-älskar vissa utav dem, som t ex: Peter, Drew, Molly, Erik. De är idioter, alla fyra men jag kan på något sett ändå inte låta bli att gilla dem, trotts att jag i vissa ställen bara ville sträcka in handen i boken och strypa dem.

Four är en hård men samtidigt, under ytan, en trevlig och fin kille. Jag älskar också dessutom att han har valt Dauntless trotts att han är både höjdrädd och har klaustrofobi. Det gör så att han verkar mer vanlig och realistisk, mer levande. Han är inte perfekt och det är det många författare har problem med när de skapar sina karaktärer då de försöker att göra dem så perfekta som möjligt. Det är bara inte realistiskt, då ingen människa på jorden är perfekt. Veronice Roth har inga problem med detta och det är jag glad över. Hennes karaktärer är lika fantastiskt skapade som resten utav historien.

Veronica skriver också helt okej. Inte för mycket beskrivningar, men ändå så att man förstår var de är någonstans och hur det ser ut runt omkring dem. Sedan så kanske hon inte har de bästa beskrivningarna eller replikerna men det är en helt annan historia.

Därför förvånar det mig att det här är hennes första bok och att hon är så pass ung som hon är. För att det här är fantastiskt och jag ser fram emot fortsättningen.

Läs den om du älskar spännande och skärckfylld dystopiska fantasy böcker. Eller nej, läs den ändå!

Bokens första mening: There is one mirror in my house.
Bokens sista mening: I suppose that now, I must become more than either.




10+/10

Titel: House of Night (Marked, Betrayed, Chosen, Untamed, Hunted, Tempted, Burned, Awakened, Destined.)
Författare: P.C Cast and Kristin Cast
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2007-2011
Bokförlag: atom
Antal sidor: 368, 400, 352, 464, 448, 336, 336, 304, 325
Översättning: -
Serie: House of Night (Hela serien.)

(Lägger bara in handlingen för Marked, för att undvika spoilers.)

Deras vardag är väldigt lik vår egen, man går i skolan, fikar med kompisar eller har en nördkväll med Star Wars-filmer. Men det är också en värld där vampyrer lever helt öppet (japp, de är sjukt snygga), och fruktansvärda saker lockas upp ur underjorden. En värld med mycket magi, kärlek och död!

"Precis när jag trodde att min dag inte kunde bli värre fick jag syn på den döda killen som stod vid mitt skåp."
Och det räcker så klart inte med att han bara står och hänger vid Zoeys skåp, det är verkligen henne han väntar på. Och han är ju inte död egentligen. Han är odöd, eller omänsklig.

Hans uppgift är att spåra upp tonåringar med ett speciellt anlag i sitt DNA, blivande vampyrer. Han sätter vampyrens märke i Zoeys panna som tecken för alla att hon nu tillhör natten.

Det finns ingen väg tillbaka till ett mänskligt liv. Zoey måste snarast möjligt ta sig till ett Nattens hus där man fysiskt förändras till vampyr under några år. Om man klarar förändringen. Alla gör inte det, kroppen kan också stöta bort den. Och då dör man.

Hm... Jag har väldigt blandade känslor om denna serien. Jag har haft perioder då jag har gillat den och perioder då jag inte har gillat den alls.

De första tre böckerna läste jag ut på en vecka och mitt första intryck vart att jag tyckte de var... sådär. De hade helt okej handling, bra historia, okej karaktärer men de gjorde inte något intryck på mig och uppemot halva tvåan började jag bli uttråkad. Tills de nya vampyrerna väcktes upp och mitt intresse väcktes upp igen. Speciellt när min favoritkaraktär kommer in i fyran. Stark. Jag tror att det är han som gör att jag överhuvudtaget står ut med Zoey. Jag var påväg att ge upp i slutet utav trean, jag fattar inte hur hon kan vara så himla idiotisk. Jag menar 3 killar på en och samma gång? Snälla någon, skjut mig. Men sedan kom Stark och lyste upp allting. Och så började jag att gilla serien igen.

Tiden gick och jag läste Hunted, Tempted och Burned utan att ändra åsikt. Vid den här tiden hade jag också börjat få nya favoritkaraktärer: Stevie Rae och Rephaim. Zoey gillade jag dessvärre bara mindre och mindre, speciellt när hon hela tiden ska dregla efter den där Kalona (trotts att hon redan har en pojkvän, eller vart det två?) och tror att hon ser något gott i honom. Men inte konstigt, när hon är så himla lättlurad. Jag förstår egentligen inte alls hur Stark kan stå ut med henne.

Men jag vart fortfarande beroende utav serien och fortsatte att läsa den. I Awakened tog spänningen slut och ingenting hände, kändes det som. Handlingen började dö ut och det kändes som att författarna snubblade runt i handlingen utan att själva veta vad som skulle hända. Så de drog ut på det tills jag slängde boken i golvet, två gånger. Jag intalade mig själv (utav någon anledning) att det bara vart tillfälligt och skulle bli bättre sen i Destined. Det blev det inte och jag blev bara mer och mer uttråkad utav serien. Zoey blev bättre, det måste jag medge att hon blev, och lite tro för henne växte upp inom mig igen. Men jag kan fortfarande inte fatta varför Nyx valde just henne, när det finns så många andra smartare, bättre val. Jag bara fortsätter att vänta på att Zoey's break-up ska komma och hon äntligen ska visa vad hon går för men det kommer aldrig och det börjar bli smått irriterande. Jag menar den enda hon gör är att kalla på sina element och så gör de allt jobbet. Hon behöver knappt lyfta ett finger och ändå klagar hon. Så varför, varför valde Nyx just henne? Det är så irriterande att det knappt är sant.

Så jag är fortfarande osäker på ifall jag ska läsa fortsättningen eller strunta i det och bara ge upp. Dessutom tror jag inte att serien kommer att bli bättre, inte hur det ser ut nu i alla fall. Jag tror inte författarna har så mycket koll på vad som jag hända i heller, det kommer förmodligen att bli ett dåligt slut ändå och jag kommer bara att bli mer besviken. Men vi får se. Jag kan liksom ändå inte sluta att hoppas.

Så läs den ifall du älskar vampyrromaner. Men jag råder dig att bara läsa de första böckerna för att de blir sedan bara sämre och sämre.

Bästa bok i serien: Hm, får bli Untamed. Vilket är konstigt eftersom att det verkar vara den boken som alla andra verkar gilla minst. 
Sämsta bok i serien: Awakened eller Destined.



5/10

Titel: City of Fallen Angels
Författare: Cassandra Clare
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011
Bokförlag: walker books
Antal sidor: 435
Översättning: -
Serie: The Mortal Instruments (Book Four)

Love, blood, betrayal and revenge - the stakes are higher than ever in the fourth book in the bestselling "Mortal Instruments" sequence. The Mortal War is over and sixteen-year-old Clary Fray is back home in New York excited about all the possibilities before her. She's training to become a Shadowhunter and - most importantly of all - she can finally call Jace her boyfriend. But nothing comes without a price. Someone is murdering the Shadowhunters who used to be in Valentine's Circle, provoking tensions between Downworlders and Shadowhunters that could lead to a second, bloody war. And when Jace begins to pull away from her without explaining why, Clary is forced to delve into the heart of a mystery whose solution reveals her worst nightmare: she herself has set in motion a terrible chain of events that could lead to her losing everything she loves. Even Jace.

(OBS! Ifall du inte har läst de tre första böckerna i serien, så bör du inte läsa denna recension! Kan innehålla stora men likväl små spoilers!)

Min åsikt:

Egentligen hade jag inte tänkt att skriva en recension om denna boken men efter att jag hade läst klart den så kunde jag inte låta bli. Speciellt när slutet omskakade mig så mycket.

I början kändes den här boken lite onödig eftersom att jag tyckte (efter City of Glass) att det där vart slutet, att det vart över och det vart ett bra slut. Därför vart jag osäker på denna fortsättnings boken och lite, måste jag medge, orolig. Men det hade jag inte behövt vara, inte ett dugg. För att som vanligt (som det brukar vara i Cassandra Clare's böcker) så blev jag uppslukad av boken några kapitel längre in och det höll mig kvar till sista sidan. Och långt efter det.

Slutet gjorde mig galen, speciellt runt de sista fem sidorna och jag kände att jag bara ville ha mer. Eller nej, jag behövde mer. Precis som jag behöver vatten så behöver jag fortsättningen men jag får ju tyvärr vänta ett litet tag till. Men det är inte så långt kvar nu, vad är det? 4 månader? Vi får se ifall jag lyckas överleva.

Det vart den känslan, som jag kände i slutet som fick mig att glömma alla tvivel, Jag förstod då också att det är nya tider nu, ny problematik mellan våra karaktärer, nya fiender, nya känslor och nya händelser. Dessutom får vi veta mer om våra spännande karaktärer som vi (eller åtminstone jag) inte kan få nog av. Speciellt när det gäller Simon. Han vart visserligen där hela tiden innan men nu i en helt annan mening och en mycket större roll. Kungen i de nya händelserna som utspelas.

Jace och Magnus är karaktärer jag fortsätter att avguda och det vart en härlig känsla att få läsa lite från Magnus perspektiv också, även om det inte vart så mycket. Dessutom vart det intressant när Camille och Magnus pratade om det förflutna, om karaktärer från Clockwork Angel då jag kunde sitta där och utropa: ”Hah! Han känner jag igen” och ”Det där kommer jag ihåg”. Ja, jag är lite löjlig när det gäller böcker.

Och som att det inte vore nog om Magnus så har jag ett nytt kärlekspar att lägga till på min lista över favoritpar: Magnus och Alec. Överförtjust i homosexuella par är jag väl inte men de är så socker söta och förbannat roliga tillsammans att jag inte kan låta bli.

Om jag måste klaga på någonting så är det att Jace's och Clary's relation börjar bli lite uttjatat. Jag älskade ju dem tillsammans så mycket innan och det gör jag fortfarande men ja... Förhoppningsvis fixar Cassandra Clare det också (så som hon brukar fixa allting) i de två sista böckerna. För att jag vill ha tillbaka mitt favorit par.

Och jag måste säga en sista sak: man märker att Clare har utvecklats väldigt mycket med sitt skrivande genom böckerna för att nu bara flyter språket på och alla beskrivningarna är precis lagom långa och replikerna är ännu bättre och ännu roligare. Bättre än någon annan författare jag har stött på.

Har du utav någon anledning inte läst denna fantastiska serie än så ta och gör det. Med en gång!

Bokens första mening: ”Just coffee, please.”
Bokens sista mening: We are one. (Och ja slutet gör mig fortfarande galen, bara jag tänker på det.)

9/10

Titel: Cirkeln

Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011
Bokförlag: rabèn&sjögren
Antal sidor: 516
Översättning: -
Serie: Cirkeln är första delen i en triologi.

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt - förutom att en uråldrig ondska jagar dem. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen. En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död - bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem. En svensk bruksort blir spelplatsen för den stora striden mellan ont och gott. Cirkeln bjuder på 520 spänningsladdade sidor med kärlek, magi, jobbiga föräldrar, läxor, död och vänskap. 2012 kommer fortsättningen Eld och 2013 står slutstriden i sista romanen Nyckeln.

Wow, det här vart ju annorlunda. För att vara en svensk bok alltså. Sådana här böcker kommer ut varje dag i USA, men nästa aldrig i Sverige. Det vart förmodligen därför alla pratade så mycket om den när den hade kommit ut, och sedan ännu mer när den hade nominerats till Augustipriset. Tyvärr så vann den ju inte, men det hindrade inte mig för att vilja läsa den. En sådan här svensk triologi får man ju bara inte missa.

Den här boken är som en blandning mellan en vanlig ungdomsbok och en spännande sträckläsningsbok. Och författarna gör den blandningen så himla otroligt, fantastiskt bra. Jag var med redan från första början och höll mig kvar ända fram till slutet. Och nu längtar jag något oerhört mycket efter nästa bok i serien.

Det låter kanske svårt att hålla reda på alla namnen när det är fram och tillbaka mellan 6 flickors perspektiv hela tiden, men författarna har skrivit det så att det blir förvånansvärt lätt att komma ihåg allt. Jag gillar också starkt att dessa 6 flickorna är så pass olika varandra men samtidigt ganska lika och (det låter otroligt, med tanken på att de är så pass olika) jag gillar dessutom allihopa på ett eller annat sett. Visst har de sina brister, men ingen är perfekt och jag gillar att de utgår ganska mycket från det i historien. Anna-Karin tyckte man i början synd om men slutade snabbt, jag tyckte senare in i boken att hon blev jobbig och irriterande för att sedan börja gilla henne i slutet igen. Samma sak vart det med Ida. Vanessa vart kanske lite smått idiotisk ibland men i helhet så gillade jag henne igenom hela boken. Samma sak vart det med Minoo och Linnèa. Men Rebecka vart ändå den jag gillade mest, men det vart även hon jag vart mest lik. Sen så har jag, liksom många andra, stora drag från Minoo och lite från Ida också.
Sedan så får vi inte glömma Nicolaus, den roliga men lite smått tokiga gammla mannen. Samt Max!
Woah, hur många namn har jag nämnt nu egentligen?

Det här är (utan tvekan) helt klart den bästa svenska boken jag har läst på länge.

Bokens första mening: Hon väntar på ett svar men Elias vet inte vad han ska säga.
Bokens sista mening: ”Och det är vi med”.

7/10