Bloodrose (Andrea Cremer)
Titel: Bloodrose
Författare: Andrea Cremer
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2012
Bokförlag: Philomel
Antal sidor: 406
Översättning: -
Serie: Nightshade triologin. (Sista boken. De andra: Nightshade, Wolfsbane.)
Calla has always welcomed war. But now that the final battle is upon her, there's more at stake than fighting. There's saving Ren, even if it incurs Shay's wrath. There's keeping Ansel safe, even if he's been branded a traitor. There's proving herself as the pack's alpha, facing unnamable horrors, and ridding the world of the Keepers' magic once and for all. And then there's deciding what to do when the war ends. If Calla makes it out alive, that is.
Min åsikt:
Jag gillade Nightshade väldigt mycket. Och ännu bättre var Wolfsbane då den fick en väl förtjänad femma. Detta gjorde att jag hade skyhöga förväntningar på sista boken Bloodrose, och levde den upp till dem? Ja, nästan.
Det finns så många att tycka om och bry sig om att det knappt är sant. Jag tycker fortfarande det är helt otroligt att Cremer har lyckats få alla att verka så levande och verkligen realistiska. Mina favoriter är förmodligen: Calla, Shay, Ansel, Mason, Connor, Ethan, Sabine.... okej glöm det. Jag gillar alla lika mycket och det är omöjligt, och då menar jag helt omöjligt, att välja.
I Nightshade fick man ta del utav the Keeper's värld, i Wolfsbane fick man ta del utav the Searcher's värld och nu i Bloodrose får man veta mer och lära sig mer om de nya. Fanns det någonting om konceptet, världen och handlingen som man kände sig osäker på innan så försvinner det definitivt nu. Det känns verkligen som att alla frågor har fått sina svar nu och jag kan inte komma på en enda lös tråd.
Jag uppskattar även humorn väldigt mycket i boken. Det är så kul att de alltid håller på att skämta med varandra trotts att de är på livsfarliga uppdrag. Det lättar upp stämningen och man börjar att skratta samtidigt som man är mitt uppe i det spännande.
Språket flyter på bra och rätt som det är har man läst ut boken. Sorgligt men sant. Vet dock inte riktigt vad jag ska tycka om slutet. Mina känslor om att det kändes rätt strider mot mina känslor som bara vill gnälla över att det inte var så som jag ville att det skulle sluta. Men, men.... Det var åtminstone bättre än många andra alternativ och jag känner mig otroligt nöjd.
Precis som i de andra två böckerna så tycker jag Calla's kärleksvelande är oerhört jobbigt. Under de första 50-100 sidorna verkade hon ha koll på det och satte upp tydliga gränser, men ja... det varade ju inte länge. Hon har ju ingen koll på sina hormoner och det verkar lite som att hon bara gör som hon vill. Jag förstod varför hon inte kunde välja mellan dem i början, men hon kunde väl åtminstone hålla sig borta från dem tills tiden var inne. Men nej, tydligen var det för mycket begärt. Tyckte att både Ren och Shay blev utnyttjade.
Tycker även att att boken var för lätt när det gäller känslor och sådant. Det är liksom krig och då finns det många förluster, det finns mörker, orättvisor och sorger. Men jag tyckte inte det fanns så mycket här. Jag tyckte att allting i slutet var över för enkelt och felfritt. Inga större förluster, nästan inget mörker alls. Det fanns vissa stora förluster, visst, men jag tror att det var sättet som karaktärerna hanterade det på som var avgörande. De tog det alldeles för lätt. Okej, nu kanske det här låter som att jag ville att karaktärerna skulle lida mer och det är klart att jag inte vill det. Men krig är inte så här himla enkelt, tyvärr.
Jag älskar fortfarande boken. Den här serien är ju helt underbar! Det fanns tyvärr bara några saker jag kände mig osäker på.
Bokens första mening: I could hear each heavy beat of my heart.
Bästa boken i serien: Wolfsbane är ett självklart val, vilket är konstigt då jag oftast brukar gilla andra boken i en triologi mindre än de andra två.
9/10
