(OBS! Har du inte läst de två förra böckerna i serien så bör du inte läsa denna recension. Kan innehålla små men likväl stora spoilers.)
Titel: Clockwork Princess
Författare: Cassandra Clare
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2013
Bokförlag: McElderry Books
Antal sidor: 569
Översättning: -
Serie: The Infernal Devices #3 (Föregångare: Clockwork Angel, Clockwork Prince.)
THE INFERNAL DEVICES WILL NEVER STOP COMING
A net of shadows begins to tighten around the Shadowhunters of the London Institute. Mortmain plans to use his Infernal Devices, an army of pitiless automatons, to destroy the Shadowhunters. He needs only one last item to complete his plan: he needs Tessa Gray.
Charlotte Branwell, head of the London Institute, is desperate to find Mortmain before he strikes. But when Mortmain abducts Tessa, the boys who lay equal claim to her heart, Jem and Will, will do anything to save her. For though Tessa and Jem are now engaged, Will is as much in love with her as ever.
As those who love Tessa rally to rescue her from Mortmain's clutches, Tessa realizes that the only person who can save her is herself. But can a single girl, even one who can command the power of angels, face down an entire army?
Min åsikt:
(Varnar för en lite flummig recension. Har inte riktigt lyckats samla mina tankar helt.)
Jag läste ut den här boken igår. Och jag kan väl börja med att säga att den överträffade alla mina förväntningar på så många nivåer att det är helt sjukt. Jag kände både sorg och lycka under läsningens gång och jag blev verkligen berörd. Det var väldigt länge sedan jag läste en bok som berörde mig så mycket på så många sätt, kan nästan mäta sig med The Fault in our Stars. Så många känslor kände jag. Boken praktiskt taget slet ut mitt hjärta, skar det i bitar och krossade de små bitarna. Allt för att sedan sy ihop det igen och börja om från början. Clockwork Princess har varit som en enda lång känslomässig berg och dalbana. Det var dock en åktur som jag älskade.
Jag har alltid tyckt om Cassandra Clare's böcker. The Mortal Instruments är en utav mina favoritserier någonsin även ifall jag inte riktigt har tyckt att de två senaste böckerna har kunnat leva upp till de förra. I The Infernal Devices däremot lyckades Cassandra Clare inte riktigt övertyga mig till en början. Clockwork Angel var bra och Clockwork Prince var bättre men jag tyckte ändå att den extra prequel serien verkade lite onödig. Nu däremot höjdes ribban något otroligt och allt var helt underbart.
Boken drev mig till tårar flera gånger och hela historien var så sorgsen. Återigen var man tillbaka till det här hopplösa triangeldramat mellan Tessa, Will och Jem som var så fint skrivet. Jag har alltid varit lite mer för Will och Tessa men här tycker jag om den andra personen i dramat så mycket att det är svårt att veta vad jag ska vilja. För det slutar bara med att någon blir sårad och jag stod knappt ut med det.
Men Cassandra Clare lyckades fixa det och jag blev imponerad igen, inte för att jag skulle ha väntat mig något mindre från henne!
Karaktärerna växte mycket för mig i den här boken. Jag sympatiserade och kände med dem. De stod inför så många tuffa val och hemska händelser, men försökte ändå göra det bästa utav dem och ta sig vidare. De kämpade på trotts allt och var modiga. Och de kände så mycket, så mycket känslor att man blir helt överväldigad. Men jag antar att det är just därför jag älskar dem så mycket som jag gör.
Måste också nämna Magnus. Han bara växer för mig hela tiden och det blir allt lättare att förstå honom.
Mitt största problem med förra boken, Clockwork Prince, var att jag tyckte att takten var så seg och det hände inte så mycket. Här tog det dock en stor vändning och det var tvister och cliffhangers överallt. Spänning och nervositet väntade vid varje kapitel och det tog aldrig slut. Sedan så var kanske inte de sista 50 sidorna så spännande, men de var så fina och känslosamma att jag inte brydde mig ett dugg. Tyckte snarare om det rejält.
Kommer att ha en spoilerdel här nu, eftersom det finns så mycket jag vill säga som är spoilande också. Så ni som inte har läst boken borde gå ner till nästa avsnitt. Och ni andra: markera hela det stora gapet :)
Will, Tessa och Jem! Oh by the angel, det var helt otroligt. Ett bättre och mer komplicerat triangeldrama är svårt att hitta. Jag förstod att Jem förmodligen skulle dö redan innan jag började läsa boken men jag var inte beredd på att det skulle vara så känslosamt. Och när Will kände parabatai bandet brytas mellan Jem och honom bröt jag ihop (på något sätt var det nästan vänskapen mellan de två som berörde mig mest). Jag var dock ganska säker på att han skulle komma tillbaka som en Silent Brother, men ett tag blev jag väldigt osäker och rädd när det gick en lång tid och alla betedde sig som att han var borta för evigt. Sedan kom han ju dock tillbaka som en Silent Brother och när han kom för att bryta sina band mellan Tessa och sedan Will bröt jag ihop igen. Och epilogen sedan, by the angel!! När Tessa gick igenom sitt liv med Will och när han dog och Jem var där och spelade på sin viol, så mycket känslor. Så mycket sorg men samtidigt lycka. De fick i alla fall ett underbart liv tillsammans, även ifall hennes är långt ifrån slut. Slutet dock, är jag osäker på. Det kom verkligen som en chock när Jem kom och sa att han var botad. Det hade jag inte alls varit beredd på och även ifall jag blev glad över det så känns det nästan lite som ett billigt sätt att avsluta det för att få alla nöjda. Lite för mycket av ett lyckligt slut, om ni förstår vad jag menar. Och jag tyckte alltid att Tessa passade bättre med Will. Men, men... Nu får Jem även vara lite lycklig. Dock så tycker jag synd om Tessa. För nu är Jem ju dödlig igen och kommer, precis som Will gjorde, dö efter några årtionden. Då blir Tessa återigen ensam och nu med inte bara en död make utan två. Då måste ju sorgen bli oändlig.
Jag har egentligen så mycket mer att säga och skulle kunna prata på i evigheter, men tror jag får ta och begränsa mig nu.
Och justde, får ju inte glömma att nämna att jag älskade alla små ledtrådar och så som binder ihop alla familjerna och TMI med TID. Jag menar sådant som att halsbandet Cecily bar bär Isabelle nu, det märket Will fick på sin axel efter Clockwork Angel'n är något som passerat genom generationerna i Herondale familjen och var det som först identifierade Jace som en Herondale, för han har ju också märket. Och sedan var det alltså genom Cecily som Isabelle och Alec fick sina släktdrag med svart hår och blåa ögon. Tyckte det var så kul att pussla ihop dessa bitarna :)
Känner mig dock samtidigt lite sorgsen just nu.The Infernal Devices är över, precis när jag började känna att jag ville ha mer. Men samtidigt är jag mycket, mycket nöjd.
Bästa del: Fanns en massa, de flesta nämnda i spoilerdelen. (Spoiler!) Dock så älskade jag också scenen när Magnus kommer på Tessa och Will och ja, hela scenen mellan dem precis innan det också.
Bokens första mening: "I'm afraid," said the little girl sitting on the bed.
Bokens sista mening: At last, the wheel comes fulll circle, they kept their silence.
10/10
(Härmed delar jag ut den första 10:an detta året!)
Isolated from friends who believe the worst because she has not been truthful with them, sixteen-year-old Annabel finds an ally in classmate Owen, whose honesty and passion for music help her to face and share what really happened at the end-of-the-year party that changed her life.
Min åsikt
Det här är den första boken som jag läser av Sarah Dessen. Jag har hört av alla överallt att hennes böcker ska vara fina, mysiga och att karaktärerna ska vara lätta att sympatisera med. Jag är då glad över att nu kunna säga att de - ni - har rätt så väl. Jag gillade verkligen den här boken.
Det bästa med Just Listen måste ju vara karaktärerna. Vare sig de har stora eller små roller i boken så är de alla lika sympatiska och realistiska. De utsetts för samma vardagsproblem som vi gör och en del hemskheter ingen borde vara med om, men som många tyvärr ändå är. Jag tror det är just därför det är så lätt att förstå dem då man många gånger lätt kan känna igen sig själv i deras handlingar och tänkande.
Tyckte mycket om Annabelle som huvudperson och kan förstå varför hon höll inne allt för sig själv så som hon gjorde, trotts att jag själv hellre föredrar att prata ut, men just när det kommer till sådana här tunga saker så är det som sagt lätt att sympatisera med henne.
Owen var också helt underbar. Jag kunde inte låta bli att skratta flera gåner åt hans konstiga musiksmak.
Den enda karaktären jag kanske hade lite svårt att förstå är mamman. Jag menar, ifall du har tre döttrar som är inne i modellbranschen och en utav dem får en väldigt allvarlig åtstörning på grund av det och allting bara är jobbigt. Då vill man väl inte att de andra två döttrarna ska fortsätta med det och kanske hamna i samma sitts som hon. Hade det varit jag så skulle jag aldrig ha vågat ta den risken.
En annan sak som jag också gillar med boken är stämningen som jag, och fråga mig inte hur författaren har lyckats, verkligen kan känna av. Den är mysig och lite romantisk. Speciellt scenerna mellan Owen och Annabelle. Jag vet att jag låter lite cheezy just nu men jag kan faktiskt känna av det. Och det är sällan jag läser en bok då jag har känt det så starkt.
Stor spoiler!
Måste också tillägga att jag beundrade Emily's mod. Så stark man måste vara för att kunna göra det hon gjorde. Detta gjorde därför följande att andra tjejer, bland annat Annabelle då, vågade komma fram och gå emot. För sådana personer som han Will förtjänar att åka in i mååååånga år.
Slut på stor spoiler!
En mysig och lättläst bok. Perfekt för sommar eller vårläsning, nu läste jag den dock på hösten men men... :p
At last, Zoey has what she wanted: the truth is out. Neferet's evil has been exposed, and the High Council is no longer on her side - but she's far from done wreaking havoc in the vampyre world.
With the seeds of distrust sown and Darkness breeding chaos at the House of Night, everyone must band together - but that's proving to be more difficult than ever before. The twins are barely speaking and the House of Night's former enemy, Kalona, has now become their warrior, pushing their trust to the limits. To top it all off, Zoey is pretty darn sure she might be losing her mind - she saw something when she looked at Neferet's minion, Aurox, through the Seer Stone that she can hardly explain to herself, let alone her friends. Zoey knows that following her instincts might be just what they need to defeat evil... but if she's wrong, it could cause the destruction of those closest to her.
Min åsikt:
Jag är ju egentligen inte ett fan av House of Night serien. Rent ut sagt så har jag ogillat de flesta böckerna i serien. Karaktärerna var helt värdelösa (förlåt, men jag tycker verkligen det) och handlingen har varit det enda som hållit kvar mig för att det varit måttligt intressant, men i de senaste böckerna har även den börjat bli kass. Och jag kan säga som så här; mycket bättre är det inte i Hidden.
Karaktärerna går som alltid fortfarande mig på nerverna. Framförallt Zoey, som vanligt. Jag börjar bli så trött på att hon hela tiden ska gnälla över att hon är för ung för detta och att hon inte vill och att det inte är bra för henne med så mycket problem och blablabla.... Hon springer alltid iväg från sanningen och tar inte ansvar förän någon säger åt henne att göra det. Wow, snacka om en kämpe då.
Jag vet att jag klagar mycket, men jag är trött på henne. Först hennes killproblem och nu hennes beteende, dessutom verkar det som vi kommer få en blandning av både och i de sista två. Jippi... -.-
Handlingen har inte blivit mycket bättre i heller. Visst fanns det ett episkt slut med en helt okej spännande handling. Det fanns dock två problem. För det första så bidrog händelserna i Hidden inte riktigt till den stora handlingen på samma sätt som tidigare böcker i serien har gjort. I och med att de sista böckerna snart kommer så kunde man kanske tro att spänningen för slutstriden (som jag hoppas kommer) ska börja höjas men nej.
Det andra problemet är att det var alldeles för förutsägbart. Det fanns inga riktiga tvisteroch jag gissade till mig det mesta. Spänningen sjönk då ytterligare.
När det sedan kommer till magin så tycker jag att det är lite för lätt. Jag menar att det enda de behöver göra är att kalla på sina element och sedan kan de göra vaad de vill med det utan några bieffekter. De blir inte värst trötta eller utmattade, trotts den stora användningen av magi. Och allt detta utan någon som helst träning. Tyvärr så köper jag inte det riktigt.
Om jag nu ska sluta vara så negativ, för jag hatar att såga böcker, så får jag väl säga att slutet ändå var ganska bra. Zoey tog äntligen lite ansvar och det var måttligt spännande. Måste ju också nämna mina favoritkaraktärer här: Stark och Afrodite, medan jag inte bryr mig ett dugg om resten. Jag hoppas verkligen att de två får ett värdigt slut.
Som ni ser så var detta inte något jag var så förtjust i, men har ni gillat alla andra HoN böcker så lär ni gilla denna också. Det bara föll mig inte i smaken tyvärr. Men vet att det är många andra som gillar serien.
Tänker läsa de två sista när de kommer ut, bara för att kag ska och för att jag vill se vad som kommer hända med mina favoritkaraktärer. Kanske har författarduon tur nog att rädda handlingen lite också och rätta till Zoey. Man kan ju alltid hoppas :)
(OBS! Har du inte läst första boken i serien (Across the Universe) så bör du inte läsa denna recensionen. Kan innehålla små men likväl stora spoilers!)
Titel: A Million Suns
Författare: Beth Revis
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2012
Bokförlag: Razor Bill
Antal sidor: 386
Översättare: -
Serie: Across the Universe #2 (Föregångare: Across the Universe. Uppföljare: Shades of Earth.)
Trapped on board the spaceship Godspeed, Amy trusts no-one.
The ship's ruler is dead and a rebellion threatens. Amy wants to help Elder as he tries to take charge, but she's torn between her feelings for him and the chaos that's pulling everything apart. As more harrowing discoveries are made about Godspeed, Amy is caught in a desperate race to unravel its secrets. Only one thing is certain.
They have to get off this ship.
Min åsikt:
Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig när jag slog upp första sidan. Det var ett tag sedan jag läste Across the Universe och även ifall jag tyckte om den mycket hade förväntningarna för A Million Suns svalnat mycket. Så inte hade jag någon aning om vilken underbar läsupplevelse jag hade framför mig.
Boken var så olidigt spännande, vid flera tillfällen var den omöjlig att lägga ifrån sig. Författaren har verkligen planerat allting så bra då hon fortsätter att släppa bomb efter bomb av chockerande nyheter. Det fanns ett flertal tvister jag inte alls var beredd på och blev överraskad hela tiden. Man blir lurad i att tro något för att det sedan ska visa sig vara något helt annat. I vanliga fall brukar jag lista ut sådana saker i förväg men i A Million Suns blev jag helt blown-away. Och vet ni vad? En bra bok gör så mot en.
Jag satt till och med och smygläste under bordet på spanskan när vi såg några videor, så insatt i karaktärernas situationer var jag.
Huvudkaraktärerna Elder och Amy växte rejält i mina ögon i denna boken. De är så operfekt perfekta och gör stora misstag. Men de rättar till dem växer för varje gång. Det är exakt vad jag vill se i en karaktärsutveckling. Och Revis lyckades definitivt på dessa punkter.
Jag fann mig själv ha det lätt att sätta mig in i deras situationer och blev till exempel irriterad så fort någon ifrågasatte Elder om ledarskapet (host, host, Bartie, host, host). Jag menar ärligt talat, vad tänker folk med? Sedan så håller jag dock med om att Elder hade kunnat göra saker annorlunda och bättre (det bevisar bara att han är en människa precis som alla andra), men de får ge honom en chans med tanken på att han är den yngsta på skeppet och helt plötsligt har fått hela denna nya bördan över sina axlar. Dessutom gav han tillbaka deras fria vija. Bara det borde få dem att vara tacksamma. Men det enda de gör är att skapa problem (host, host Bartie!, host) och klaga. Argh, kunde bli så irriterad.
Likadant gällde det Amy's situationer. När hon längtade efter sina föräldrar och blev trakasserad av Luthor (vilken hemsk och sjuk människa, om man ens kan kalla honom för det) och behandlad illa för att hon var annorlunda, så kände jag med henne. Hon hamnade i svåra situationer då hon var tvungen att ta omöjliga beslut, men hon gjorde det bästa utav det.
Bäst är de dock tillsammans. De samarbetar så bra och hjälper varandra, stödjer varandra. Helt underbart.
Det enda jag inte riktigt förstod var hela Orion grejen. Tyckte själva "ledtrådsjakten" var ganska löjlig, även ifall det samtidigt var spännande. Varför kunde han inte bara säga allt rätt ut och varför gjorde han inte det för länge sedan? Då hade de sluppit alla komplikationer.
Allt som allt har det här varit en helt fantastisk läsupplevelse. Letar ni efter något episkt och spännande borde ni definitivt prova på den här serien. Varning dock: man fastnar direkt och läser även vid tillfällen man absolut inte borde ;) Ångrar lite nu att jag inte beställde hem tredje boken samtidigt som denna. Hade helst velat läsa den nu direkt, slutet var så spännande och jag bara måste få reda på vad som händer härnäst!
Bokens första mening: "This isn't going to be easy."
Har stannat uppe tills nu klockan ett på natten för att vara bland dem första som såg den. När jag skriver detta inlägget publicerades den för mindre än en kvart sedan. Ni kan tyvärr inte se den direkt här på bloggen men klicka HÄR och ni kan se den hela 2.33 min långa trailern.
Och vad tyckte jag då? Vet inte riktigt. Har fortfarande inte riktigt hunnit smälta att jag nyss såg den för första gången, men wow, epik var den verkligen. Börjar dessutom gilla Jamie som Jace mer och mer nu, samma gäller för Alec. Och jag är mer peppad än någonsin för filmen, sedan så kommer jag ihåg att det är mer än fyra månader kvar tills dess och humöret sjunker lite, men nu ska jag inte se på det negativa ;)
Så nu får ni ta och ursäkta mig, för att jag ska se trailern några gånger till och sedan ska jag försöka få lite sömn. Goodnight Shadowhunters! :)
Bokförlag: B WHALSTRÖMS (Tack för recensionsexemplaret!)
Antal sidor: 383
Översättare: Carina Jansson
Serie: The Blood Journals #1 (Uppföljare: The Blood Keeper)
Det börjar oskyldigt: Rita en cirkel på marken ... lägg ett dött löv I mitten ... strö över lite salt ... läs en formel på latin ... tillfoga några droppar färskt blod.
Det där sista är kanske inte så enkelt ändå. Men för Silla känns det ändå rätt. Sedan hennes föräldrars fruktansvärda död har ingenting ens varit i närheten av att kännas rätt. Silla är beredd att göra vad som helst för att avslöja sanningen om sin familj till och med pröva besvärjelserna i boken som hon nyligen fått i sin ägo, och som verkar ha tillhört hennes pappa. Till och med offra sitt eget blod.
Men boken är inte det enda som är nytt i Sillas liv. Nicholas har precis flyttat in i grannhuset. Silla misstänker att han såg när hon utförde blodsmagin på kyrkogården, vid sina föräldrar grav. Men vad han än såg och vad han än anser om det så vill hon vara med honom.
Min åsikt:
Den här boken är ingen ljus och trevlig bok. Den är brutal, väldigt blodig och hemsk in i det minsta. Blodsmagi är en bok som inte kommer att lämna dig oberörd.
Stämningen är mörk och kuslig. Berättelsen utspelar sig på en mörk plats men en gammal begravningsplats precis utanför huvudpersonens hus. Just detta bidrar mycket till stämningen och bygger upp en intensiv känsla av att det snart kommer att hända något väldigt storr och hemskt. Denna känslan blev bara större och större desto längre in i boken jag kom. Tyvärr så räckte det dock inte hela vägen. Efter den första stora tvisten tröttnade jag och läslusten försvann ganska snabbt. Boken lyckades inte riktigt hålla uppe mitt intresse och jag skumläste nästan sista delen, vilket är konstigt med tanken på att det var då allt det riktigt spännande började. Men nej, tydligen så var det något jag saknade. Inte riktigt säker på vad dock.
Karaktärerna är också mörka och oerhört deprimerade. Särskilt huvudpersonerna Silla och Nicholas. Inte för att det är konstigt då de har gått och går igenom så mycket i boken. Men de var tyvärr för deprimerade för mig att läsa om. Jag vill oftast att karaktärerna ska ha någon stänk med humor någonstans, även vid sådana tillfällen, och jag tror inte att jag skrattade eller ens log en ända gång i boken. Jag blir då själv nere och deprimerad så fort jag läser, hela tiden. Och det tycker jag inte om.
Hur som helst så såg jag absolut Silla som den huvudpersonen jag kunde sympatisera mest med. Tyckte synd om henne och mina ögon tårades vid några tillfällen för henne och vid slutet blev det nästan för mycket (ni som läst boken vet vad jag talar om).
Nicholas däremot brydde jag mig inte så mycket om. Han var mest bara där som Sillas skugga och kunde vid vissa tillfällen vara irriterande. Han var för stöddig och kall för mig.
Måste även nämna att deras förhållande gick lite för snabbt och jag fattade aldrig riktigt tycke för det. Jag gillade dock att de alltid var där för att stå upp för varandra, de behövde verkligen varandra under den svåra tiden.
Nu känns det som att jag har klagat mycket, men allt som allt så var Blodsmagi väldigt spännande och kulig. Precis på en sådan nivå som jag tycker om. Måste ju också tillägga att jag älskade den dagboken man fick läsa då och då som sedan knöts ihop med själva berättelsen och skapade en helhet. Snyggt gjort där!
Bästa del: (MEGA STOR SPOILER!)
Broderns begravning. Tyckte det vat så hemskt och blev så chockad när han dog :(
Bokens första mening: Jag är Josephine Darly, och jag tänker leva för evigt.
Bokens sista mening: Silla såg in i den första kråkans svarta ögon och ströckte fram handen.
