bokmalen

Titel: The Indigo Spell

Författare: Richelle Mead

Utgivningsår: 2013

Bokförlag: Penguin Books

Antal sidor: 401

Översättare: -

Serie: Bloodlines (Föregångare: Bloodlines, The Golden Lily

 

"Sydney Sage is an Alchemist, one of a group of humans who dabble in magic and serve to bridge the worlds of humans and vampires. They protect vampire secrets--and human lives." 
In the aftermath of a forbidden moment that rocked Sydney to her core, she finds herself struggling to draw the line between her Alchemist teachings and what her heart is urging her to do. Then she meets alluring, rebellious Marcus Finch--a former Alchemist who escaped against all odds, and is now on the run. Marcus wants to teach Sydney the secrets he claims the Alchemists are hiding from her. But as he pushes her to rebel against the people who raised her, Sydney finds that breaking free is harder than she thought. There is an old and mysterious magic rooted deeply within her. And as she searches for an evil magic user targeting powerful young witches, she realizes that her only hope is to embrace her magical blood--or else she might be next.

---

 

Ingen kan mäta sig med Mead's karaktärer och karaktärsutvecklingar. För varje bok lyckas hon bara få mig att tycka om karaktärerna mer och mer, det finns alltid något nytt att hitta ho0s dem, och vid det här laget (efter att ha läst nio böcker med samma karaktärer fast på olika sätt) så kan ni tänka er att jag verkligen har kommit till att älska dessa karaktärerna. Just därför håller juag fortfarande fast vid det jag alltid har sagt: Mead's karaktärer är de bästa och det finns inga andra som ens kan komma i närheten. Detta gör också att jag har en känska av att komma hem varje gång jag läser en av hennes böcker i den här serien. Det är som att träffa gamla vänner och en mysig känsla sprids.

 

Dock så kan jag ibland fortfarande komma på mig själv med att sakna Rose mycket (vi fick se så ytterst lite av henne i The Indigo Spell och hela Bloodlines serien generellt), men det hindrar mig inte från att se Sydney växa som en karaktär på ett sätt som jag tycker om.

Jag älskar att hon är så intelligewnt  och även oerhört smart. Hon tänker efter först och kommer på lösningar. Trots det så är hon inte i närheten av perfekt, hon har sina brister precis som vanliga människor och genom den här boken var hon osäker, tvivlande, rädd och vädligt skör. Men det är inte så konstigt med tanken på att det hon har trott på i hela sitt liv helt plötsligt visar sig vara något helt annat. Hela hennes värld har vänts upp och ner och det är så lätt att sympatisera med henne.

Sedan har vi Adrian som fortfarande är favorit karaktären och egentligen så behöver jag inte säga något på den här punkten. Ni vet alla redan vilken fantastisk människa han är och det fortsätter han att vara även genom den här boken.

 

Humorn lyser som vanligt ganska tydligt och jag skrattade ett antal gånger under bokens gång.Även själva Richelle Mead's skrivsätt är humoristisk och det är så lätt att fastna. Det är inte bara karaktärerna som får en att känna sig hemma utan även skrivsättet. Man känner igen det och fortsätter att älska det. Man vill hela tiden komma tillbaka för mer.

 

En sak som jag dock alltid har tyckt varit ett problem med Mead's böcker är att de kan vara ganska sega i handlingen och spänningen är inte ofta på topp. Det kände jag definitivt av i föregångarna, men nu i The Indigo Spell tror jag faktiskt att hon har lyckats att lyfta ribban lite högre. Jag tycker absolut att det har förbättrats men trots det tycker jag ändå inte att den är så hög som jag skulle ha velat. Men fortsätter hon på den här vägen, det blir bättre för varje bok, så slår jag vad om att de sista böckerna i serien kommer att bli några riktiga pageturners, precis som i Vampire Academy.

 

Tillslut måste jag bara säga att jag ser fram emot fortsättningen väldigt mycket och det är kul att man slipper vänta i ett helt år på den (som samtliga andra). Jag längtar även otroligt mycket till filmateriseringen av första boken i Vampire Academy serien, det ska bli helt otroligt att se en sådan bokserie man har älskat så länge komma till liv på skärmen. Filemn har världspremiär den 14 februari 2014.

 

Bokens första mening: This wasn't the first time I'd been pulled out of bed for a crucial mission.

Bokens sista mening: "We're going to be together all the time."

 

 

Titel: Nya Kontakter

Författare: Sophie Kinsella

Originaltitel: I've got your number

Utgivningsår: 2012

Bokförlag: Damm förlag

Antal sidor: 368

Översättare: Annika Sundberg

 

Ibland är ett samtal allt som krävs ...

En förlorad smaragdring, en hittad mobiltelefon och ett löfte som inte får brytas - Detta blir upptakten till en hejdlös komedi om vad som kan hända om ens mobiltelefon hamnar i fel händer.

Poppy Wyatt befinner sig på ett hotell i London och har sin möhippa när brandlarmet går. Hotellet måste utrymmas och i kaoset som sedan råder upptäcker Poppy att hennes förlovningsring är borta! Det är en vacker, antik smaragdring som har gått i hennes fästmans släkt i generationer. Dessutom blir hennes mobiltelefon stulen och i och med det finns det inte längre något sätt för hotellet att kontakta Poppy om de skulle hitta ringen. 

Desperat vandrar Poppy runt i hotellobbyn då hon ser en mobiltelefon som ligger slängd i en soptunna. En ny telefon och ett nytt nummer att ge till personalen - perfekt! Det finns dock ett problem - telefonens ägare, affärsmannen Sam Roxton. Som i tid och otid ringer Poppy och ber henne lämna tillbaka telefonen. 

Aldrig att Poppy tänker ge upp den här möjligheten och de gör en deal: Poppy får behålla telefonen under en vecka mot att hon lovar att vidarebefordra alla Sams meddelanden och mejl. Problemet är bara att Poppy inte kan låta bli att lägga sig i både Sams jobb och hans privatliv ...

 

 

Sophie Kinsella lyckas alltid förundra mig med sina böcker. De är sprängfyllda med humor (speciellt humor), underbara karaktärer och så mycket mer. Jag tror inte att ni har kunnat missa hur mycket som jag har tjatat om henne och hennes böcker. Hon lyckas brilijera om och om igen (det här är ändå tolfte boken jag har läst av henne) och det säger en del. Med Nya Kontakter hade jag väntat mig något likadant. Det fick jag och mer därtill.

 

Det känns verkligen som att Kinsella blir bättre och bättre med varje bok, för att det här måste vara en utav de bästa. Jag brukar alltid gilla huvudkaraktären i hennes böcker men jag brukar däremot inte vara så intresserad av deras kärleksintressen, jag bryr mig oftast inte om dem, de bara är där. I Nya Kontakter var det däremot annorlunda, här gillade jag killen mycket. Han var inte som de andra, med andra ord tråkig och lättpåverkad, utan han stod ut. I början tyckte jag precis som huvudpersonen Poppy att han var en aning irriterande, men sedan föll jag i samma takt som hon gjorde. Sjukt fantastiskt!

 

En annan sak som jag brukar tycka är lite negativt med Kinsella's böcker är att hennes huvudkaraktärer från de olika böckerna är alldeles för lika varandra. Även ifall man kan se skillnaderna så utstrålar de samma beteende fast på olika sätt. I Poppy ser jag däremot en mycket större skillnad som separerar henne från de andra. Hon är dämpare, på ett bra sätt. Hon är inte lika extrem och det gillar jag starkt. Sedan så ser man dock i botten en fin karaktär som är så typiskt Kinsella. Det är det som gör att jag älskar dem och fortsätter komma tillbaka för mer hela tiden.

 

Det känns väldigt konstigt att det här är tolfte boken jag läser av henne men ändå inte har börjat bli uttråkad av hennes humor. För den är evig och lyckas alltid förvåna mig. Ja, vill du skratta och komma på bra humör ska du definitivt välja en utav hennes böcker.

 

Bästa del: Sms-konversationerna efter mötet

 

Bokens första mening/ord: Perspektiv.

Bokens sista mening: "Vi ska gå på mitt bröllop".

 

Titel: Varma Kroppar

Författare: Isaac Marion

Originaltitel: Warm Bodies

Utgivningsår: 2010

Bokförlag: Mix förlag

Antal sidor: 287

Översättare: Kristoffer Leandoer

 

Zombier har inga känslor - om de inte äter av din hjärna. 

Världen har fyllts av zombier och ingen vet varför. R är en av dem.

Zombier har inga egna känslor eller minnen - men om de äter av en människas hjärna återupplever de scener ur den personens liv.

Det är så det går till när R blir förälskad. Han dödar en ung man och övertar hans kärlek till flickvännen. Nu har R ett mål i tillvaron. Han vill hålla kvinnan gömd från de andra zombierna och se till att hon överlever.

Den unge mannens känslor blir som en drog för R; bit för bit äter han av pojkvännens hjärna. Scen för scen upplever R hans liv, och det förändrar honom för alltid.

---

  

Det här var en bok jag visste rätt mycket om innan jag började läsa och jag hade innan egentligen inte haft någon lust att läsa den. Visst var jag nyfiken, men samtidigt kände jag inte riktigt det suget.

Det förändrades dock när jag trailern till filmateriseringen av den och jag ändrade helt inställning. Plsötligt ville jag väldigt gärna läsa boken och sedan se filmen, trailern såg ju så bra ut.

 

Dock så blev jag väldigt förvånad när jag väl läste boken. Den var så mörk och deprimerande. Det fanns inte många ljusa punkter och på ett sätt gillade jag det. Det hindrade boken från att bli en sockersöt kärlekshistoria lik Twilight, vilket gjorde allting intressantare. Dock fanns det annat som kunde ha förbättrats. Människor är näst intill utrotade och världen är fylld av zombier som dödar allt med en puls. Så de människorna som återstår har helt enkelt byggt upp en mur runt sig själva och skapat något sorts samhälle innanför murarna där allting bara är tungt och dystert. DETTA hade jag velat veta mer om. Världen och det nyskapade samhället. Det fick jag inte, vilket gjort att jag bara fortsatte att hitta en massa lösa trådar och luckor i historien.

 

Fokusen låg istället hos huvudpersonerna R och Julie och realtionen där emellan. Jag tyckte speciellt om början där de träffades för första gången.

Tyckte det var lätt att sympatisera med både R och Julie, dock så tyckte jag inte att de stod ut så mycket i mängden och om det inte ahde varit för filmen skulle jag nog ha glömt bort dem väldigt snabbt. Men mer om det senare.

 

Jag gillade början men sedan tyckte jag att handlingen började bli lite seg för att sedan i slutet bli intressant igen. Jag kan inte direkt säga att det var så jätte spännande, visste redan ungefär hur boken skulle sluta men det var intressant. Helt klart godkänt skulle jag nog säga, totts sina brister.

 

Bokens första mening: Jag är död, men det är inte så farligt.

Bokens sista mening: För att det är det vi vill.

 

 

Titel: Warm Bodies

Genre: Komedi, roamtik, skräck

Regissör: Jonathan Levine

Manusförfattare: Jonathan Levine

Författare till boken filmen är baserad på: Isaac Marion

Utgivningsår: 2013

Skådespelare: Nicholas Hoult, Teresa Palmer, Rob Corddry

Speltid: 98 min

 

R är en ung man i en existentiell kris - han är en zombie. Han hasar sig genom ett Amerika förstört av krig och social kollaps. Hans själlösa hunger efter sina odöda kamrater är stor, men han längtar också efter något mer än blod och hjärna.

 

Filmen var väldigt annorlunda. Inte i själva handlingen, där följde den ungefär samma spår, men i stämningen. Som jag har sagt var boken väldigt mörk och deprimerande, filmen hade dock en mycket mer komisk känsla i sig. Visst var den fortfarande mörk, det är ju ingen direkt rolig framtidsvision, men jag skrattade väldigt ofta. Skulle kunna gå så långt som att kalla den för en romantisk komedi. Och det gillade jag verkligen. Tyckte det gjorde den mer speciell istället för att bli den nya Twilight. Bra jobbat!

 

Skådespelarna äger scenen. Om jag inte tyckte om Nichoulas Hoult innan, så gör jag det definitivt nu. Han gjorde ett oerhört bra jobb med att visa känslor utan ord och klarade den komiska tonen galant. Är det creepy att jag tyckte att han var snygg när han såg ut som en äcklig zombie? :p

Som jag sa innan så följde filmen samma spår som boken, dock så drog de ut på scenerna i flypanet vädligt mycket (inte mig emot, de var enligt mig de bästa delarna) och hade ändrat en väldig massa i slutet, som jag dock inte tyckte om lika mycket. Det var synd att de ändrade och ni som både sett och läst Warm Bodies fattar nog vad jag speciellt pratar om.

 

Framtidsvisionen och miljön var bara wow. Det ser så häftigt ut trotts att det egentligen är så hemskt. Verkligen jätte bra jobbat.

 

Tyckte inte om att de sparade pappans liv i filmen. Tyckte det var en viktig och stor händelse i boken. Dessutom så blev det alldeles för mycket uatv ett happy ending. Blev lite för putti nuttigt.

Det var också synd att man inte fick höra någonting överhuvudtaget om Julie's mamma. Det var också en väldigt viktig del i historien. De kunde ju åtminstonde ha nämnt henne och kanske snabbt gått förbi hennes grav istället för att stanna vid den som i boken.

Älskade sminkscenen, och att de spelade Pretty Women. Extremt kul.

 

 

Titel: If I die

Författare: Rachel Vincent

Utgivningsår: 2011

Bokförlag: mira ink

Antal sidor: 342

Serie: Soul Screamers (Föregångare: My soul to take, My soul to save, My soul to keep, My soul to steal. Uppföljare: Before I wake, With all my soul).

 

KAYLEE CAN SEE DEATH COMING. NOW SHE MUST FACE HER OWN.

As a teen banshee, Kaylee's blood-curdling screams are a death knell for others. Yet she never expected to see her own name at the top of a reaper's list. Scheduled to die within days, Kaylee knows her magic can't change her fate. Worse, on top of worrying about her own demise, she needs to save mortal best friend Emma from the clutches of a deadly Netherworld creature.

As Kaylee's time on earth slips away, troubled banshee boyfriend Nash and his reaper brother Tod refuse to give up on Kaylee. They're ready to unearth murky family secrets to give her a last chance at life, as their fight to save Kaylee becomes a battle for her love. 

 

Ännu en genialisk bok av Rachel Vincent. Detta är den femte boken i serien och svåra val görs, ny fiende dyker upp i skolan och döden som stirrar en i vitögat (allvarligt talat). Mycket händer och man stupar rakt in i ett fartfyllt drama. Spännande, underhållande och helt enkelt underbar är vad den här boken är.

 

Precis som i de förra böckerna häpnas jag över Rachel Vincent's sätt att lyckas binda ihop handlingen från de tidigare böckerna och att saker som hände i första boken har betydelse nu. Serien bildar då verkligen en helthet och trådar knyts ihop. Man lägger märke till fler detaljer och tänker om utifrån hela serien och inte bara den man läser för tillfället. Jag älskar det!

 

Jag har sagt i recensionerna på de andra böckerna i serien att huvudpersonen Kaylee har varit tvungen att ta några mycket svåra beslut, men här steg det ytterligare några grader och hon har bara mörker framför sig. Det är inte lätt och jag sympatiserade med henne hela vägen.

Tod är lika underbar som alltid och jag gillar starkt at han är med mer och mer allt som serien går. I första boken fick man inte se så mycket av honom, men nu är han överallt känns det som. Sabine är lika stöddig och elak som alltid och jag skrattade åt henne ett flertal gånger, konversationer mellan henne och Kaylee kunde bli så fruktansvärt roliga. Speciellt då när Kaylee skulle fråga henne om sextips. Jag fick lägga undan boken i några minuter för att jag skrattade så mycket.

Nash är samma som alltid, samtidigt som jag tycker att han har utecklats väldigt mycket. Tycker här att det är ganska synd om honom men blir samtidigt så irriterad för att han alltid ska vara så motsägande och vägra försöka se saker från andra perspektiv. Dock tycker jag fortfarande att det är orättvist när Kaylee och Sabine förhandlar om vem han ska vara med, de bestämmer allting själva precis som att han inte har något att säga till om. Hallå, det är liksom HANS liv det handlar om. INTE deras.

Trotts dessa små saker älskar jag fortfarande ändå karaktärerna, kanske mer nu är någonsin tidigare. För det är just deras brister som gör dem perfekta och det är lätt att förlåta dem, kanske för att man själv känner igen sig i deras beteende ibland.

 

Spänningen är på topp som vanligt. Här gillar jag dock också att det finns två så kallade mainstories. Dels Kaylee's kamp för att överleva hennes dödsdag och dels deras försök att stoppa den nya fienden på skolan. Då blev det helt plötsligt ännu mer spännande och man vände sida konstant.

 

En absolut värdig uppföljare i en väldigt bra serie. Längtar mycket till fortsättningen!

 

Bästa del: Slutet. Och telefonsamtalet mellan Kaylee och Sabine.

 

Bokens förasta mening: I used to think death was the worst thing that could happen to a person.

Bokens sista mening: And finally, my heart began to beat.