bokmalen

Titel: Förlorad ängel
Författare: Becca Fitzpatrick
Originaltitel: Crescendo (engelska)
Utgivningsår: 2010
Bokförlag: B WAHLSTRÖMS
Antal sidor: 317
Översättning: Carina Jansson
Serie: Fallen ängel triologin

En svuren ed.
En fallen ängel.
Förbjuden kärlek.
Noras lycka med Patch som skyddsängel blir kortvarig. För hon misstänker snart att han vill henne illa och bryter därför deras band. Patch svarar med att genast börja dejta Marcie, Noras värsta fiende och verkliga plågoande. Det går så långt att Nora inte bara fruktar för sitt eget liv utan också börjar misstänka att det är Patch som ligger bakom mordet på hennes pappa. Kan Nora lita på sin skyddsängel?Är hans hemligheter farligare än hon någonsin kan föreställa sig? Förlorad ängel av Becca Fitzpatrick är den olidligt spännande uppföljaren till succéboken Fallen ängel.

(OBS! Ifall du inte har läst den första boken i serien, så bör du inte läsa denna recension! Kan innehålla stora men likväl små spoilers!)

Min åsikt:

Det tog ett tag men jag har då äntligen läst fortsättningen på Fallen ängel. När jag läste fallen ängel så vart jag ganska osäker på om jag skulle gilla den. Det gjorde jag, den levde upp till mina förväntningar men det var tyvärr inte mer än så. Jag tror att det som hindrade mig från att gilla den mer än vad jag gjorde var att den var alldeles för lik Twilight. Men om jag ska utgå från den boken och inte blandar in några andra så vart den bra, spännande, mörk och underhållande, jag tror att jag skrattade mig igenom hälften utav boken. Sen så vart det ju omslaget och den mystiske Patch som jag hade mest ögon för och det lyste upp boken och fick mig (för ett tag) att glömma liknelserna med Twilight. Men jag hade alltid kvar tanken i bakhuvudet.

Därför vart jag osäker på ifall jag skulle läsa Förlorad ängel eller inte. Men efter att ha läst några recensioner så gjorde jag det äntligen och jag är glad att jag gjorde det för att den här fortsättningen vart inte ett dugg lik fortsättningen på Twilight och jag blev överraskad flera gånger om. Dessutom vart den minst lika underhållande (om inte mer) som den första och kärleken mellan Patch och Nora verkar mycket starkare nu.

Tyvärr så bröt boken även på en massa ställen. Speciellt karaktärerna; jag saknade hur hur Patch var innan. I denna boken var han mer, vad ska man säga? Sårbar och trevligare. Jag måste dessutom ge ett stort minus på hur Nora betedde sig. Som hon klagar och klagar på att Patch inte egentligen vill ha henne (tror hon och jag fattar inte vart hon har fått den iden ifrån). Dessutom tycker jag att det är störtlöjligt att hon gör slut med Patch bara för att han inte kan "känna* henne. Herregud, väx upp kvinna!

De första hundra till tvåhundra sidorna handlade mest bara om Patch och Nora's förhållande som gick upp och ner men de sista hundra sidorna var, ja vad kan man säga, fantastiska och slutet gjorde mig mållös. Därför kan jag inte vänta tills jag ska få nästa bok i triologin, Silence.

Bokens första mening: Hagtornsträdets grenar skrapade mot fönsterrutan bakom Harrison Grey, som inte längre kunde läsa för allt oväsen utan markerade platsen i boken genom att vika ett av sidans hörn.

Bokens sista mening: (SPOILER för första boken) ”Säg mig Nora, vart det du som dödade min käre vän Chanuncey Langeais?”

5/10

Titel: Erebos
Författare: Ursula Poznanski
Originaltitel: Erebos
Utgivningsår: 2010
Bokförlag: opal
Antal sidor: 408
Översättning: Christine Bredenkamp (Original språk: Tyska.)
Serie: -

Erebos är ett spel.
Det iakttar dig,
det talar med dig,
det belönar dig,
det prövar dig,
det hotar dig.
Erebo har ett mål:
Det vill döda.

Erebos är ett dataspel som sprids i en skola i London. Det är stort hemlighetsmakeri kring spelet som utövar stor makt över sina spelare. Eleverna fastnar lätt i spelet, spelar nätterna igenom och försummar skola och andra aktiviteter. Det fascinerande är att spelet personligen verkar känna sina spelare, det interagerar med dem, det ger dem uppdrag att utföra inte bara i spelets värld utan även i realiteten. 16-årige Nick är en av spelarna, även han får olika uppdrag som han inte riktigt förstår varför han ska utföra, men han gör det för att avancera i spelet. Några personer som inte spelar Erebos uppfattar spelet som farligt försöker förstå vad som ligger bakom spelet och försöker även stoppa det. Men Erebos har stor makt.

En spännande, läskig och annorlunda ungdomsbok.

Hm, jag både gillade och inte gillade denna boken. Den både överträffade mina förväntningar på vissa ställen och gjorde mig lite besviken på vissa delar.

Om vi börjar med spelscenerna så måste jag säga att de var detaljerade och fantastiska, och då menar jag riktigt fantastiska, det känns som att man själv vart inuti spelet. Som t ex: igår natt så skulle jag sova men kunde inte, för att jag såg hela tiden för min inre blick spelet och kom på mig själv med att precis som Nick fundera över vilka utav spelfigurerna som vart vilka personer i verkligheten och när jag väl somnade så drömde jag om att jag själv var en spelfigur. Så när det gällde det så vart man inte besviken.

Jag hade också höga förväntningar på slutet eftersom att jag har läst så många recensioner som alla säger att slutet inte var som man hade förväntat sig och att det var ett sådant bra slut. Det skulle jag inte ha haft. Tyvärr, så förstörde det slutet lite. För mig tog det slut för fort. För att ha varit så trög (förutom spelscenerna) i början och i mitten så tog slutet slut för fort. Först fick de ihop all information på ungefär 2-3 kapitel och sedan var det 1 kapitel kvar och så var det slut på det mest otänkbara sätt, som jag inte hade väntat mig. Ifall jag inte hade haft så höga förväntningar så skulle jag kanske ha accepterat slutet men nu är det ju som det är.

Men om vi tar upp karaktärerna så gillade jag verkligen Emily och Victor. Emily för att hon är en sådan trevlig och godhjärtad person och jag gillar hennes starka vilja när hon säger nej till alla som erbjuder henne spelet. Victor, ja vad ska man säga? Han är rolig, entusiastisk, mysig, mystisk och får alltid alla i omgivningen att må bättre. Jag gillar honom, mycket. Speedy, Finn och Kate är också helt okej karaktärer med personlighet, dock är jag lite besviken på huvudpersonen Nick. Han är en vanlig tonårskille som egentligen inte syns så mycket, hans personlighet beskrivs inte så mycket (förutom hans starka reaktioner på spelet) och han känns lite tråkig och vanlig. Jag vet att det är svårt som vuxen kvinnlig författare skriva från en tonårskille's perspektiv men jag hade bara förväntat mig mer.

Om jag överväger det negativa och positiva så måste jag säga, trotts allt det negativa, att pågrund av den geniala iden med spelet och de välskrivna scenerna så överväger det positiva det negativa.

Jag rekommenderar denna boken lika mycket till killar som för tjejer eftersom att den passar till både och. Det finns något som både killar och tjejer gillar i den.

Bokens första mening: Klockan var redan tio över tre och fortfarande inte ett spår av Colin.

Bokens sista mening: ”Men en sak intresserar mig: Skulle det kunna vara så att jag möter den här personen på skolgården och ger honom halva min macka i all vänlighet?”

8/10

Titel: Isfågeln
Författare: Lene Kaaberöl
Originaltitel: Isfågeln
Utgivningsår: 2008
Bokförlag: Ráben & Sjögren Förlag
Antal sidor: 409
Översättning: Karin Nyman
Serie: Historien om Katriona Trivallia

Allt började med ett brev som Kat inte borde ha läst. Eller kanske det var när hon mötte gycklaren Daniel? Eller när hon blev osams med bästa vännen Lu och nästan knäckte näsan på henne? Kat kan lätt komma på tusen saker som hon inte borde ha gjort. Och nu har hon hamnat i Borgens fängelse. Och om hon inte kommer ut snart så kommer en som hon håller mycket av att dö …
Tredje delen i trilogin om Katriona, fantasyserien av den danska succéförfattarinnan.

Isfågeln, den spännande fortsättningen på Hermelinen har jag då äntligen läst och jag kan säga att jag vart då inte besviken. Författarinnan har byggt upp serien bra och det märks att Kat har blivit äldre och mognare, hon är fortfarande tuff och annorlunda men nu har hon växt upp och lärt sig att kontrollera sitt hetsiga humör. I denna avslutande bok får hon även uppleva sin första kärlek och en vänskap så djup att den trotsar döden (eller hur uttrycket nu är ^^).

Om vi fortsätter med karaktärer så måste jag säga att jag gillar Simon bara mer och mer och jag är avundsjuk på Kat för att hon har en sådan bra vän. Och jag tycker det är så gulligt hur båda två riskerar livet för varandra hela tiden.
Daniel, ja Daniel som man kan både hata och älska på samma gång kom in så sent som i sista boken i serien och jag hade gärna velat att han skulle ha kommit in tidigare. För att han är underhållande men jag kan samtidigt störa mig väldigt mycket på hans häftiga humörsvängningar.
Och Lu, hon älskar jag fortfarande.

Om jag struntar i karaktärerna och bara tittar på språket och historian så ser det bra ut och det här är helt klart den bästa boken i triologin. Den är faktiskt inte (som den förra var) långtråkig i början, utan äventyret drar igång direkt vilket är något jag uppskattar väldigt mycket. Ja, jag har egentligen ingenting att klaga över och det fanns inget i boken som gjorde den sämre på något vis men det finns något som gör att den tyvärr inte får en femma.

Bokens första mening: Oxen stånkade så löddret yrde och sjönk ner på knä.

Bokens sista mening: ”Det är bara Midnatt”.

8/10

Titel: Hermelinen
Författare: Lene Kaarberöl
Originaltitel: Hermelinen
Utgivningsår: 2007-05-25
Bokförlag: Ráben & Sjögren Förlag
Antal sidor: 328
Översättning: Karin Nyman
Serie: Historien om Katriona Trivallia

Hermelinen – Lockande och livsfarlig. Kat vet något om Hermelinen som hon kanske inte borde känna till...
I landet Breda är det kvinnorna som dominerar. Männen får inte äga mark eller hus. Katriona, snart tretton år, har fått tecknet – ett silvermynt – som säger att hon är utvald, att hon ska bli en Bredinari, en silverryttare. Som silverryttare rider man land och rike runt och hjälper människor i nöd. Hon kommer som lärling till akademin. Men kraven på eleverna är höga. Kat får verkligen kämpa, både med studierna och med sitt hetsiga humör. Hon hamnar ofta i bråk och konflikter och får lätt fiender. Och så är det det där med Hermelinen. Ledaren för ett banditband och den mest efterspanande människan i Breda. Kat har hört rösten, som varken är en mans eller kvinnas. Och hon känner till ett av Hermelinens gömställen...
Berättelsen om Katriona, som började med Silverhästen, är både tidlös och modern – och hejdlöst spännande!

Hermelinen har för mig varit en spännande läsning men den har sina brister.
Till att börja med så älskade jag karaktärerna, jag menar det är inte så ofta man har en sådan kaxig och hetsig huvudperson (i undantag för Rose) och Katriona var inte en sådan person jag först trodde att hon var. Hon överraskade mig hela tiden genom att ständigt hamla i trubbel och konflikter. Lene har skaffat en fantastisk huvudperson och för en gångs skull så vart jag inte besviken. Förutom Katriona så gillade jag också Simon som är en sådan älskvärd och gullig person och jag älskar hur han alltid ställer upp för Katriona, vad som än händer.
Förutom karaktärerna så var själva historien också bra och jag bara älskar iden med silver och marhästarna. Det känns så annorlunda på något vis.
Jag måste också tillägga att författaren lyckades skriva så bra och hon la in rätt saker på rätt ställe. Det är inte många som lyckas med det.
Som väntat så kommer det ju alltid ett men på slutet och den här gången handlar det om att de första 150 sidorna så var det långtråkigt och det hände ingenting. Jag var nära att lägga tillbaka boken i hyllan men jag är glad att jag inte gjorde det för att sedan började det bli spännande. Men slutet var över för snabbt, det var ett ganska stort misstag som författaren gjorde. Jag menar efter att de första 250 sidorna bara har handlat om när hon går på akademin och listar ut saker om Hermelinen så gick slutet för snabbt, författaren skulle ha dragit ut på det lite och jag måste säga att jag blev lite besviken.

6/10

Hejsan! Jag har då precis skapat en blogg efter många månaders tvekan och känner mig ganska nöjd än så länge. Fast nu efter att ha suttit fastklistrad framför datorn i två timmar och fixat bloggen så känner jag mig ganska trött, så sängen blir nog nästa station.
Men imorgon ska jag sätta igång och då kommer jag att sätta in en massa recensioner som jag har haft sparat på datorn. Så, see you then!