bokmalen

Titel: Förlorad ängel
Författare: Becca Fitzpatrick
Originaltitel: Crescendo (engelska)
Utgivningsår: 2010
Bokförlag: B WAHLSTRÖMS
Antal sidor: 317
Översättning: Carina Jansson
Serie: Fallen ängel triologin

En svuren ed.
En fallen ängel.
Förbjuden kärlek.
Noras lycka med Patch som skyddsängel blir kortvarig. För hon misstänker snart att han vill henne illa och bryter därför deras band. Patch svarar med att genast börja dejta Marcie, Noras värsta fiende och verkliga plågoande. Det går så långt att Nora inte bara fruktar för sitt eget liv utan också börjar misstänka att det är Patch som ligger bakom mordet på hennes pappa. Kan Nora lita på sin skyddsängel?Är hans hemligheter farligare än hon någonsin kan föreställa sig? Förlorad ängel av Becca Fitzpatrick är den olidligt spännande uppföljaren till succéboken Fallen ängel.

(OBS! Ifall du inte har läst den första boken i serien, så bör du inte läsa denna recension! Kan innehålla stora men likväl små spoilers!)

Min åsikt:

Det tog ett tag men jag har då äntligen läst fortsättningen på Fallen ängel. När jag läste fallen ängel så vart jag ganska osäker på om jag skulle gilla den. Det gjorde jag, den levde upp till mina förväntningar men det var tyvärr inte mer än så. Jag tror att det som hindrade mig från att gilla den mer än vad jag gjorde var att den var alldeles för lik Twilight. Men om jag ska utgå från den boken och inte blandar in några andra så vart den bra, spännande, mörk och underhållande, jag tror att jag skrattade mig igenom hälften utav boken. Sen så vart det ju omslaget och den mystiske Patch som jag hade mest ögon för och det lyste upp boken och fick mig (för ett tag) att glömma liknelserna med Twilight. Men jag hade alltid kvar tanken i bakhuvudet.

Därför vart jag osäker på ifall jag skulle läsa Förlorad ängel eller inte. Men efter att ha läst några recensioner så gjorde jag det äntligen och jag är glad att jag gjorde det för att den här fortsättningen vart inte ett dugg lik fortsättningen på Twilight och jag blev överraskad flera gånger om. Dessutom vart den minst lika underhållande (om inte mer) som den första och kärleken mellan Patch och Nora verkar mycket starkare nu.

Tyvärr så bröt boken även på en massa ställen. Speciellt karaktärerna; jag saknade hur hur Patch var innan. I denna boken var han mer, vad ska man säga? Sårbar och trevligare. Jag måste dessutom ge ett stort minus på hur Nora betedde sig. Som hon klagar och klagar på att Patch inte egentligen vill ha henne (tror hon och jag fattar inte vart hon har fått den iden ifrån). Dessutom tycker jag att det är störtlöjligt att hon gör slut med Patch bara för att han inte kan "känna* henne. Herregud, väx upp kvinna!

De första hundra till tvåhundra sidorna handlade mest bara om Patch och Nora's förhållande som gick upp och ner men de sista hundra sidorna var, ja vad kan man säga, fantastiska och slutet gjorde mig mållös. Därför kan jag inte vänta tills jag ska få nästa bok i triologin, Silence.

Bokens första mening: Hagtornsträdets grenar skrapade mot fönsterrutan bakom Harrison Grey, som inte längre kunde läsa för allt oväsen utan markerade platsen i boken genom att vika ett av sidans hörn.

Bokens sista mening: (SPOILER för första boken) ”Säg mig Nora, vart det du som dödade min käre vän Chanuncey Langeais?”

5/10