bokmalen

Titel: Korsad

Författare: Ally Condie

Originaltitel: Crossed

Utgivningsår: 2013

Bokförlag: Rabén & Sjögren

Antal sidor: 364

Översättare: Katarina Falk

Serie: Matchad #2 (Föregångare: Matchad (eng Matched). Uppföljare: Reached)

 

Driven av en längtan efter en framtid som av allt att döma är omöjlig beger sig Cassia till de Yttre Provinserna för att hitta Ky, hennes barndomsvän och ungdomskärlek, som Samfundet har deporterat till en säker död vid fronten. Efter ett tröstlöst sökande står det klart att Ky har lyckats fly in i det förrädiska bergsmassivet, och att tankar om uppror och revolution gror i Samfundets utkanter.

I gränslandet mellan det kliniskt rena och det rebelliskt vildvuxna tvingas Cassia ifrågasätta mycket av det hon håller kärt, men även om hon är beredd att offra allt för att återförenas med Ky kan inget hindra Xander från att återigen ändra spelets regler.

---

 

 

Det tog mig väldigt lång tid att få tummarna loss och läsa fortsättningen på Matchad. Jag lånade den ett antal gånger, men fick aldrig tid nog till att läsa ut den och tillslut var jag tvungen att lämna tillbaka den på biblioteket igen. Nu har jag dock äntligen tagit tag i det.

 

Matchad var en medelmåttig bok för mig, för att den tog ett tag att komma in i och även då var den just bara det: medelmåttig. Korsad kände jag dock inte alls att jag kom in i och tänkte ofta på annat under läsningens gång. Dessutom lyckades jag alltid blanda ihop Ky och Cassia's berättarröster. De var alldeles för lika och eftersom att båda var på jakt efter samma sak och var i ungefär samma situation var det inte så svårt direkt. En gång hann jag till och med läsa ett helt kapitel innan jag insåg att det varit den andra karaktärens perspektiv jag hade läst från.

Just därför ser jag det såklart som en dålig sak att Korsad blev uppdelad i två berättarröster istället för att hålla en som det var i första boken. Det gav mig absolut ingenting. Om man bara hade fått läsa ifrån Cassia's perspektiv så tror jag definitivt att boken hade blivit mer spännande för att då skulle man själv som läsare inte veta vart Ky varit någonstans. Nu blev det istället tråkigt att läsa om hur de båda två gick runt i cirklar runt varandra.

 

En annan bidragande faktor till den tråkiga handlingen var att boken för det mesta utspelade sig i ödemarken, där karaktärerna vandrade omkring. En ödemark måste nog vara den mest tråkigaste miljön man kan tänka sig i en bok. Allting blir så enformigt och varje dag var densamma för karaktärerna. De vaknade, letade efter kartor och värdefulla föremål, vandrade omkring, letade efter varandra, letade efter motståndarna, vandrade, sov. Typ så ungefär. Handlingen blir då utdragen och upprepande, speciellt när man redan vet var båda två befann sig. Inget som jag tycker om, med andra ord.

 

Det var inte förrän i slutet som spänningen började ta fart och tyckte om cliffhangern mycket. Däremot så är jag nu väldigt rädd för att den tredje och sista boken ska gå ut på ungefär samma sak som Korsad på grund av just det slutet. Men får hoppas att författaren är smart nog att ta en annan vändning så att serien kan få en bra avslutning.

 

Jag älskar dock Ally Condie's skrivsätt. Det är lätt men har samtidigt en liten poetisk känsla i sig som gör att man bara hänger med och förundras om och om igen. Trotts den sega handlingen så var det ändå svårt att sluta läsa då språket höll mig fast. Sedan så tog det dock längre tid innan jag fick lust att ta upp boken igen, men det är en helt annan historia.

 

Måste nämna något annat bra också så får säga att jag tyckte om bikaraktärerna en hel del. India och den lilla pojken vars namn jag har glömt är defintivt nya favoriter för mig :)

 

Matchad var bra. Korsad var okej. Så i tredje boken hoppas jag på något väldigt speciellt och ett bra slut på Ky och Cassia's berättelse. Ska också se till att jag inte väntar för länge med att läsa fortsättningen som jag gjorde med Korsad.

 

Bästa del: Slutet

 

Nu har jag äntligen satt mig ner för att skriva en djupgående The Mortal Instruments: City of Bones filmaterisering recension. Anledning till att det tog så lång tid var helt enkelt för att det tog så lång tid för mig att samla mina tankar. Och sen när jag precis hade börjat skriva såg jag det senaste pll (Pretty Little Liars) avsnittet och ifall någon utav er också följer serien så förstår ni varför jag var riktigt chockad, sur, ledsen och deprimerad efteråt. Kunde inte tänka på någonting annat på hela dagen, och det värsta är ju att vi inte kommer få reda på hur det egentligen står till förrän i Oktober och bara då är det bara ett avsnitt vi får se, sen måste man vänta till januari :( Och sen slog Vampire Academy nyheterna mig och jag gick in i ännu en sörjetid kan man säga, men jag försöker att inte tänla så mycket på det.
Men nu ska jag inte prata på mer om pll och V.A för att det är inte det detta inlägget ska handla om.

 

Titel: The Mortal Instruments: Stad av skuggor (eng: City of Bones)

Regissör & manusförfattare: Harald Swartz (regi) & Jessica Postigo (manus)

Författare till boken filmen är baserad på: Cassandra Clare

Utgivningsår: 2013

Skådespelare: Lilly Collins, Jamie CampBell Bower, Robert Sheehan, Kevin Zegers, Jemima West

Längd: 2 timmar och 10 minuter = 130 min

 

På en nattklubb i New York blir Clary vittne till ett mord som begås av tre tonåringar som bär svärd och vars kroppar är täckta av märkliga tatueringar. Offrets kropp går upp i rök och det verkar bara vara Clary som kan se vad som händer. Dagen efter försvinner även hennes mamma spårlöst. Det visar sig att tonåringarna är Skuggjägare, ett släkte vilkas uppgift är att försvara mänskligheten mot demoner, och att Clarys mamma har burit på en hemlighet - även hon är en Skuggjägare. En helt ny värld av demoner, vampyrer och varulvar öppnar sig för Clarys ögon.

---

 

Min åsikt: 

Den 23 augusti kl 18.00 såg jag City of Bones som film för första gången, den 24 såg jag den för andra gången och denna helgen ska jag se den för tredje gången. Bara det avslöjar hur mycket jag tyckte om den. En stor del utav det är förmodligen för att jag inte läste om boken precis innan jag såg filmen, vilket jag alltid har gjort innan. Dessutom har jag faktiskt bara läst hela City of Bones en gång, och det var för ett och ett halvt år sedan. Så allt jag kom ihåg var de stora händelserna och inte detaljerna, vilket förmodligen hjälpte en hel del. Då kunde jag inte störa mig på små ändringar som jag har märkt att många andra har gjort.

 

Sen kommer vi till det absolut bästa med filmen: Skåsespelarna! (HALLELUJA, HALLELUJA, HALLELUJA). Precis som i en bok där jag tycker att karaktärerna är viktigast tycker jag även i en film att skådespelarna är viktigast. I City of Bones passade de alla som handen i handsken. Alla spelade sina karaktärer så bra att det kändes som att jag läste boken nmedan jag såg filmen.

Lily Collins gjorde ett fantastiskt jobb som Clary och gillar verkligen hur hon följde karaktärens utveckling.

Jamie CampBell Bower var jag först otroligt osäker på, men precis som Cassandra Clare sa så hade jag inte behövt slösa tiden på att oroa mig. Han lyckades vara sarkastisk, skitstövel-aktig samtidigt som han ändå lyckades vara sårbar och attraktiv samtidigt. Scenen där han berättade om falken var otroligt bra gjord. Så jag vill inte höra mer tjafs om honom. Jamie är Jace. Punkt slut.

Robert Sheehan var bara spot-on som Simon. Jag rös faktiskt och fick gåshud när det var scenen då Simon berättade för Clary om sina känslor för att det var så perfekt. Man tyckte verkligen synd om honom och jag hörde flera personer i biosalen som brast ut i ett 'awww'. Till och med nu när jag pratar om det får jag bara lust att se just den scenen igen.

Kevin Zegers är en fantastisk skådespelare och det visade han än en gång när han spelade Alec. Han fick tyvärr inte så många scener, vilket var väldigt synd, men de han hade var väldigt bra gjorda. Dessvärre så fick man inte  riktigt lära känna Alec's karaktär så bra genom filmen och jag kan komma ihåg att båda mina kompisar som jag såg filmen med hade sagt efteråt att de inte förstod hela Alec-grejen och tyckte bara att han verkade irriterande, agressiv och bara jobbig. Detta är inte Zegers fel, utan har helt enkelt att göra med att han fick så få scener.

Likadant var det dock inte för Isabelle, då hon nämligen tillsammans med Simon tog upp halva uppmärksamheten i slutet av filmen. Vilket är både bra och dåligt för min del. Jag tycker gott att de hade kunnat ta lite av den tiden och gett till Alec istället, men aja.

Jag tvivlar inte på att Jemima är en bra skådespelerska, det gör jag verkligen inte, men hon är den enda jag inte tyckte var lik sin karaktär från boken. Vart tog den bitchiga och lite slampiga Isabelle vägen? I stället ser vi den här trevliga tjejen som inte snäste åt någon en enda gång. Missförstå mig inte, jag gillar film-Isabelle också men jag föredrar bok-Isabelle mer.

 

Det fanns dock en karaktär som jag tyckte att de förstörde helt i filmen. Valentine. Det fanns en aledning till varför jag gillade honom i bokserien. Han var charmig, attraktiv, karismatisk och en bra talare, det var därför han fick folk till att följa honom så blint och anledningen till att Jocelyn föll för honom.

I filmen kändes han mer som en creepy, konstig, äcklig man man lätt skulle kunna se tortera barn i ett mörkt hörn. I filmen förstod jag inte alls hur folk skulle kunna ha litat på honom och hur Jocelyn hade kunnat bli kär i honom. Inget elak menat mot skådespelaren, men jag tyckte inte alls att han lyckades fånga den riktiga Valentine.

Dessutom var det en sak jag störde mig så otroligt mycket på i slutet. Jace och Valentine's fader och son relation. I boken hade Jace en sådan mjuk och sårbar sida mot Valentine, och trots allt så kunde man se att Valentine verkligen älskar sin son (eller åtminstone bryr sig om honom), vilket också är en utav anledningarna till att man ändå gillar Valentine på något konstigt sätt. I filmen fanns det bara bitterhet och båda två var beredda att döda varandra vilken sekund som helst. Det var faktiskt enda gången under tiden jag såg filmen som jag tänkte "nej, nej, nej, nej. Det här är så fel!"

 

Om vi går vidare till handlingen så tyckte jag faktiskt att de tog efter boken så gott som de kunde och de scener som togs bort eller ändrades var för mestadels sådant som passar i en bok men kanske inte i en film. Så alla de som klagar på att filmen var helt olik boken har väldigt fel enligt mig. Huvudhandlingen var där och favorit scenerna fanns där.

Det som jag har sett mest att folk har klagat över är att de tog bort hela grejen med att Simon förvandlades till en råtta. Detta tyckte jag tvätom var väldigt smart gjort. För de som inte hade läst böckerna fanns det redan tillräckligt mycket med information att smälta och ifall Simon hade blivit en råtta också hade det nog blivit för överväldigande och gått över gränsen till löjligt. Så det tyckte jag var smart gjort.

Jag gillade sedan också att man redan nu fick hintar om att Simon skulle bli en vampyr. Det gör oss som har läst böckerna lugna eftersom att vi vet att de inte kommer att ta bort det och det blev spännande för resten av folket. Jag kommer  ihåg att mina vänner sa till mig "oj, han kommer nog bli vampyr" under filmens gång men sedan efteråt hade glömt bort det. Om det nu blir en uppföljare får det dem att tänka tillbaka och inse "ja just det".

 

Nu måste jag bara få klaga på en sak till, och det är att de fegade ur i slutet med hela syskongrejen. På ett sätt förstår jag dem, jag menar vid tiden som de skrev manuset och filmade hade de ingen aning ifall det skulle bli en uppföljare också och tog då det säkra steget före det osäkra genom att låta oss veta att de faktiskt inte är syskon. Det får en också att vilja se uppföljaren mer för att man vill veta ifall de får reda på det eller inte. Dessutom tänk vilken 'awkward' stämning det hade blivit i biosalen om de nu bestämmer sig för att göra CoA och CoG också när Jace och Clary kysser varandra i Seelie Court och scenen efter att de har befriat ängeln och huset har rasat i CoG :p

 

Jag hade tänkt avsluta med att säga att jag är lite orolig dock. Orolig eftersom att filmen inte har tjänat in så bra pengar. Och får inte CoB en bra 'box office' finns det stor chans att det inte blir någon CoA och CoG. Jag vet att de redan har sagt 'go for it' när det kommer till CoA och att de ska börja filma nu i september. Men tänk ifall de bara avbryter nu abrupt, för så länge de inte har börjat filma kan de fortfarande göra så antar jag. Det suger ju totalt :/
Så nu tänker jag bara hålla tummarna och jag hoppas att ni gör likadant! Vill defintivt ha fortsättningarna.

 

 

 

Igår när jag besökte sf's hemsida och kollade på listan med kommande filmer så blev jag väldigt orolig. Där står det nämligen att VA:BS ska ha premiär den 1 juni här, medan den fortfarande har premiär den 14 februari i resten utav världen. För mig är det här helt absurt. No freaking way att jag kommer att vänta 4 månader till, när det är en sådan film som jag har längtat väldigt mycket efter. Hade det varit någon vecka senare hade det varit helt okej, jag hade tll och med kunnat överleva ifall det var en månad men fyra? -.-

Jag läste dessutom på imdb att VA's premiärdatum är väldgit utspritt och har olika datum runt om i världen, värst är det för Spanien som måste vänta ända till 30 augusti. Just detta är inte alls bra för filmens 'box office' då den måste få in en hel del pengar ifall vi ska få några uppföljare.

Dessutom så står det fortfarande på imdb's sida att den har premiär 14 februari i Sverige. Förvirrande.

 

Jag hoppas som många andra att det bara har blivit något missförstånd och att de har skrivit fel, eller att de kommer att ändra det senare. Hur som helst så skickade jag faktiskt iväg ett email igår till sf där jag frågade om anledningen till detta och ifall det skulle kunna komma att ändras i framtiden. Än har jag inte fått något svar men jag tänker definitivt lägga upp det här på bloggen när jag får det :)

Nu ska jag bara hålla tummarna och hoppas, hoppas, hoppas!

 

(Och tänkte bara tillägga att inom de kommande timmarna kommer det äntligen att dyka upp en City of bones film recension)