bokmalen

Författare: David Levithan

Utgivningsår: 2003

Bokförlag: Alfred A. Knopf books for young readers

Antal sidor: 167

 

Det är morgon i New York. En vanlig high school-dag väntar Claire. Peter skolkar och är downtown. I Brooklyn ligger Jasper och sover. Ingen av dem anar att allt ska förändras innan dagen är slut. Det är tisdagen 11 september 2001. 

Detta är inte bara en roman om den stora katastrofdagen för tio år sedan. Den handlar också om allt efteråt. Om det svåraste svåra. Men också om hur glädjen och hoppet kan finnas så nära sorgen. 

---

 

Jag hade ingen aning om att den här boken skulle ta upp ett sådant djupt ämne. Och hade ännu mindre aning om vad den egentligen handlade om. Jag förstod därför inte i heller vad omslagsbilden verkligen föreställde, och sedan när jag väl gjorde det blev bilden plötsligt flera gånger finare. Den föreställer alltså då World Trade Center, tvillingtornen, efter deras kollaps när de höll en minnesstund.

 

Den här boken utspelar sig, som ni kanske redan förstått, år 2001 och skrevs runt året 2003 skulle jag nog tro. Och jag älskar hela det här konceptet med tvillingtornen eftersom att jag själv alltid har varit väldigt intresserad av just den händelsen. Nu för första gången får jag dock verkligen se det genom ett annat perspektiv, speciellt med tanken på att David Levithan verkligen vet vad han talar om då han själv var i New York vid självaste händelsen. Han själv förlorade ingen nära honom, vilket huvudkaraktärerna i boken inte i heller gjorde, men det betyder absolut inte att det är mindre tänkvärt och sorgligt för det.

 

Boken har tre huvudpersoner. Claire, Jasper och Peter. Boken är berättad utav de alla tre, vilket faktiskt fungerar förvånandsvärt bra. Ibland kunde det visst vara lite svårt att skilja på dem men oftast var det rätt lätt, då de var ganska annorlunda och tänkte på ett annorlunda sätt allihopa. Vilket jag tycker om väldigt mycket, och trotts att de är så pass annorlunda så tycker jag ändå om de alla väldigt mycket och kunde verkligen sympatisera med dem.

Claire är den här sympatiska, tänkande, logiska och snälla tjejen, Japser är den här killen med mörk humor och har lite "whatever" attityd men är samtidigt egentligen inte så kaxig om man tänker efter och sist men inte minst Peter som är den lunga och sansade killen.

Måste dock säga att jag nog gillar Clarie bäst. Favoriten!

En sak som också är lite rolig. Varenda bok jag har läst som Levithan har skrivit så har hans killkaraktärer varit gay. Undrar om ifall han själv är det (vet ju egentligen ingenting om honom), eller ifall han bara tycker om det. Hur som helst: kul!

 

Jag gillade den här boken. Den fick mig att tänka och se på ett helt annorlunda sätt. Jag fick ta del utav andras känslor kring katastrofen och tror nog att jag aldrig kommer att kunna se på terroristattacken på samma sätt längre. På ett bra sätt dock! Det har liksom innan alltid känt så långt bort och aldrig riktigt varit relativt och avgörande för oss här. Men i Love is the higher law fick man se det på nära håll och jag upplevde det lite som att jag var närmare och kände katastrofen på ett annorlunda sätt, om ni nu förstår vad jag menar. Det kändes som att det plötsligt blev mycket verkligare.