bokmalen

 

Titel: Dubbelbokat

Författare: Sophie Kinsella som Madeleine Wickham

Originaltitel: Sleeping Arrangements

Utgivningsår: 2001 (sv 2012)

Bokförlag: Damm förlag

Antal sidor: 272

Översättning: Annika Sundberg
Serie: -

 

Vad händer när två familjer tvingas bo i samma sommarhus en hel vecka? Vilka hemligheter dyker upp och står de verkligen ut med varandra?

 



Chloe behöver verkligen semester. Hon är så trött på att sy bröllopsklänningar och hennes man är deprimerad efter neddragningar på företaget där han jobbar. Då erbjuder hennes rike vän Gerard att låna ut sitt sommarhus i Spanien - perfekt!



 

Hugh är olycklig. Hans fru ägnar sig åt shopping och renovering och han får arbeta hårt för att ha råd med allt. Han har nästan aldrig tid att umgås med sina barn och känner dem inte alls. Sådan tur att hans vän Gerard har erbjudit dem att låna ett hus i Spanien så att han kan vila ut.



 

Båda familjerna anländer till sommarhuset och får en chock. Gerard har dubbelbokat dem. Besvärat försöker de komma överens, men spänningarna stiger i värmeböljan. Vem får ihop det med vem och vilka har ett förflutet tillsammans?

---

 

 

Min åsikt:

Jag hade oerhört stora förväntningar när jag öppnade den här boken eftersom att jag har så fullkomligt älskat de andra jag har läst utav Sophie Kinsella. Och som vanligt visar det sig att de är för höga.

Det bär emot att säga detta men det här är helt klart den sämsta jag har läst utav henne. Totalt värdelös är den inte, men det fanns inte mycket att hänga i julgranen tyvärr. Blev faktiskt väldigt besviken på Dubbelbokat.

 

En utav de bästa sakerna med hennes böcker har alltid varit humorn, och jag har alltid sagt att jag har skrattat mig igenom största delen utav hennes böcker. Därför hade jag väntat mig ett stort skrattkalas men fick i stället nästan motsatsen. Den här boken skiljer sig mycket från hennes andra då den går mycket djupare och blir då mycket allvarligare. I stället för en komedi blir det kärleks drama på högsta nivå. Visst hade den sina roliga stunder, men det var ändå på ett så pass annorlunda sätt att jag inte riktigt tycker att det räknas.

Kom faktiskt att tänka på en film och bok medan jag läste. Filmen var då Trubbel i Paradiset och även ifall jag inte riktigt har sett hela den filmen så fick jag stora igenkännings faktorer hela tiden. Livet är en fest (vars namn på författaren jag har glömt) var boken jag tänkte på eftersom att den har ungefär samma handling och koncept som Dubbelbokat. Så ifall man slänger ihop de två, skulle jag nog säga att man har något som är ganska snarlikt Dubbelbokat.

 

På ett sätt var det roligt att se lite utav Wickham's andra sida och jag tror faktiskt att jag verkligen hade gillat Dubbelbokat (för att jag tyckte verkligen om handlingen och hela den här iden) om jag ifråga hade gillat karaktärerna, vilket jag ser som det andra stora problemet.

Mina känslor kring dem gick upp och ner i en häftig berg och dalbana igenom hela boken. Chloe var först min favorit men efter en händelse i ungefär mitten utav boken gick jag över till att avsky henne istället, jag hatade verkligen att hon inte tog tag i sina problem utan bara springer ifrån dem hela tiden och vissa utav de val hon gjorde.... usch. Tyckte verkligen synd om Philip ibland. Men sedan tyckte jag ändå att hon rättade upp sig tillräckligt och jag började tycka att hon var okej i stället.

Philip var i början enligt mig en liten mes som bara tyckte synd om sig själv, men sedan blev han dock bättre och jag började gilla honom mer. Han bryr sig verkligen om sin fru och sina barn och vill verkligen göra det som var bäst för dem. Tyckte så synd om honom ett tag.

Amanda var sådär. I början var det väldigt svårt att se förbi hennes bittra fasad, men sedan när man vä lärde känna henne så tyckte jag faktiskt om henne ganska mycket.

Hugh slår däremot alla och är så patetisk att det knappt är sant. Fy vad jag ogillade honom. Han verkar, tvärtemot Philip, inte bry sig ett dugg om sina barn eller fru. Han brydde sig inte ett dugg över hur mycket han faktiskt sårade dem. Han bara klagade och klagade över att hans barn inte bryr sig om honom och att han inte känner dem. ”Men gör någonting åt det då!” Hade jag lust att skrika åt honom. ”Gå inte bara runt och skyll på andra ditt kräk.” Och nä, det han gjorde i slutet får mig inte att tycka om honom mer. Jag kunde bara inte glömma hur han var innan.

Jenna tyckte jag i för sig var ganska cool och rolig, men jag fick aldrig riktigt grepp om henne. Sam betedde sig mest som den typiska 16-åringen och stod inte direkt ut. De små var ganska gulliga.

*Pust*, tror att jag har nämnt alla nu och som ni kan se tycker jag lite olika om de alla och det fanns ingen som jag verkligen gillade igenom hela boken tyvärr. Dock såg jag en väldigt stor karaktärsutveckling på alla och Kinsella har verkligen gjort ett bra jobb med det.

 

Jag tyckte den här boken var helt okej. Dock hade jag verkligen väntat mig mer från en utav mina favoritförfattare, men men... jag tror att jag helt enkelt får ta och hålla mig undan från att läsa hennes lite äldre böcker. För jag vill verkligen inte ändra min åsikt mer om henne.

 

Bästa del: Slutet

 

Bokens första mening: Solen sken bländvitt in genom fönstret och hettade upp chloes minimala vardagsrum tills det kändes som en bakugn.

 

Bokens sista mening: ”Ingen mening alls.”